Jag har talat och räddat min själ

Jag blir ju nästan lite fundersam. Kan han va så bra? Som när han kom fram till baren och jag stod där tillsammans med Malin och Mary-Anne. 

"Va? Pratar du med mig? Du borde väl gå nu, bort till dina vänner där borta. Inte ska väl du stå här och slösa din tid på mig? Eller jaja, det var någon av de andra tjejerna du ville prata med men kör "jag-låtsas-va-intresserad-av-kompisen-strategin". Eller inte det? Jaha, så det är alltså mig du vill stå och prata med? Flirta lite. Oj, var det där en komplimang? Näää. Inte ska väl du. Eller jo, det där går inte att misstolka. En komplimang. Right there. Va? Mitt nummer? Jaaa, okej. Du kommer tillbaka senare för att ta mitt nummer sa du? Jaha, jag fattar. Du säger bara så, men kommer inte komma tillbaka. Det är lugnt, trodde inte du skulle göra det heller. Aja, det var kul så länge det varade. Men vänta, här kommer han ju igen. Tillbaka, målinriktad och tar upp sin telefon. Jaha, du ville ha mitt nummer sa du? Ja, men visst. Ring mig en signal så får jag ditt också då. Kan ju va bra att ha, för han lär ju inte höra av sig. Eller? Hejdå, trevligt att ses. Vi hörs. Eller jag kommer ju inte höra av mig, du frågade ju om mitt nummer. Eller jag kanske kommer höra av mig ändå. För du är ju fin att titta på och du får mig att le så där fånigt. Nej, nu har det gått några timmar och inget sms. Jag kanske ska skicka? Neeeej. Skulle han velat höra av sig hade han väl gjort det vid det här laget.. Typiskt. Jag ger upp. PLING! Sms mottaget. Trevligt att ses..? Jaså, jo men det var det ju. Ömsesidigt. Och om jag vill ses igen snart? Jovars, vad har jag att förlora? Förutom mitt hjärta. Igen. Det som just hittat tillbaka till sin ursprungsposition. Men ett skadat hjärta är svårt att punktera. Det är liksom som ett vindskydd med stora hål i. Som en prästost. Hål hål hål. Blåser kalla vindar igenom. Men ibland så liksom kommer en ljummen sommarbris och sakta men säkert läker hål efter hål. Så snälla, punktera det inte mer."

Men är det så konstigt att man blir förvånad? Han är liksom en verklig saga för bra för att vara sann. So far, so good. Kanske har han några skelett i garderoben. Det återstår att se. Låt det vara pyttesmå skelett i så fall. 

Som Mary-Anne sa: "Fan ta dig i kragen och tro på dig själv. Som du säger åt andra att göra. Alla killar vill inte ha äpplen eller banan. Vissa kanske gillar apelsiner. You know."

Bara lite svårt att förstå. Men ingen skada skedd och det blir nog en lång process innan något möjligtvis kan inträffa. Men du är en keeper. För du är ju så bra, you tick almost all boxes! 

Tick √ tick √ tick √ 

Det är svårt. Att titta djupt in i sig själv och tänka vad man är bra på. Det är inte ofta man är tillfrågad att göra det. Eller när man ska skriva sitt CV eller anställningsintervju kanske. När man skriver ett CV och ska få ner sina bra egenskaper blir det oftast blaj och man skriver det folk vill höra. För egentligen, vem skulle vilja anställa:

Men, försök skriv ett eget CV för dig själv eller formulera det i huvudet. Vad är jag bra på och hur kan jag använda mig av det i framtiden?

Om ett sådant litet vägval tar upp så pass mycket hjärnverksamhet, vad tror ni då att de större besluten i livet gör? Ska jag jobba kvar här? Ska jag kanske samla pengar och ut och resa? Ska jag plugga? Eller göra nåt på egen hand? Projekt? Rädda världen? Delfiner är fina, kanske ägna mitt liv åt att rädda dom från utrotning? Eller barn är ju vår framtid, kanske de jag ska satsa på? Eller mig själv?

It goes on and on.

Det jag tror händer när det är allt för mycket val, det är att vi sätter oss ned och inte gör ett skit. Vi går i samma spår som vi alltid gjort, eventuellt följer någon annans. Något beprövat. Så man vet. Att det blir som det ska. Bra och hållbart. Vågar inte slänga sig ut, vem vet om någon tar emot mig om jag faller handlöst?

Men det gamla uttrycket - "vågar man inget, så vinner man inte heller något" har en ganska slående innebörd. Även om det är svårt och kanske inte alls passar alla, så är just det att våga något som jag prisar högt. Men man måste först försäkra sig om att man gör det för egen skull, ingen annans. För jag tror att man måste vara kapabel till att hjälpa sig själv, innan man ger sig ut för att hjälpa andra. Ego-tänk. I grund och botten är alla handlingar ego. Alla. Kan ni komma på en enda tanke som inte är egoistisk? Kom med förslag, jag är öppen!

Om en vecka går flyttlasset till underbara Bondi. Jag kan inte vänta! Mitt hus står öppet för alla, kom och lev ett underbart liv i en underbar stad - Sydney, Australien! 

Människor knackar konstant på dörren till vårt inre. Det finns många vackra människor i världen som du skulle älska, och som skulle älska dig tillbaka. Faktum är bara att du inte träffat dem än.

Tummen upp för kvällens dejt! Mannen ifråga spelade sina kort rätt. Eller att jämföra livet med en kortlek vore ju lite konstigt kanske. Jag menar, livet i sig spelar sig ett spratt ibland där vi alla är spelpjäser utan någon som helst inverkan på vad som ska hända här näst. Hur som helst, tillbaka till dejten. Den bestod av vegan-paj & apelsinjuice på ett litet organiskt ställe, liveband på beach road, öldrickande, samtal djupa som ytliga, en stulen skateboard, kalla händer, väntan på buss hem, lite pussar och sedan ett tack-för-ikväll-sms på bussen hem. Längesen jag umgicks med någon man som är mogen och som känns stabil. 

Jag har kommit på att jag älskar människor och att träffa nya människor för mig är meningen med livet. Jag älskar att höra personers historier och värderingar. När de ofta stämmer överens med mina, då blir jag varm i kroppen och vill krama ur varenda droppe kärlek ur personen ifråga att det nästan inte finns något kvar att ge. Blir liksom en fuktig trasa kvar bara, som gett upp absorberingsförmågan.

Oavsett vad som händer så får han en tumme upp, och definitivt en ny chans. Vacker på många sätt, samtidigt. 

Exempel, jag ska pa min forsta dejt med en man ikvall och har fjarillar i magen. Malin ska pa sin forsta dag pa ett nytt jobb imorgon, ocksa med fjarilar i magen. Bubblorna i vara respektive magar ar lika, men samtidigt valdigt olika.

Malin undrar varfor jag ar nervos, hon tycker att det ar mycket varre med det hon ska gora. Hon pratar om prestationsangest och kanslan av att inte veta hur hon ska bete sig. Hon fragar mig vad jag har for problem med mina bubblor i magen. Jag sager att det alltid ar svart med forsta dejten. Om man val gillar mannen sa maste man ju fa sig sjalv att framga som en ganska go och bra person. Marknadsfora sig sjalv med vikt pa de positiva egenskaperna. Malin svarar att det alltsa handlar om exakt samma sak. Marknadsforing. Jag har problem med vilken typ av marknadsforing jag ska satsa pa. Malin sager att hennes problem ar storra, eftersom hon maste latsas att hon faktiskt vet vad marknadsforing ar.

Tillbaka till mig och mina marknadsforingsstrategier. Vilken ska jag valja? Ska jag ga in hart och skrika ut budskapet som de gor pa reklamfilmer? "Kom och ta mig! Sista chansen! Du vet aldrig nar ett sant har erbjudande kommer igen!" Eller ska jag kora pa den langsiktiga men kanske inte lika effektiva metoden dar jag planterar ett fro i hans huvud som kanske vaxer sig starkt med tiden, men som kommer ta lang tid pa sig att gro? Typ smyga in sma slogans och budskap mellan raderna liksom. Eller gerilla metoden, dar jag kor pa experimenell marknadsforing dar jag bara hoppar pa honom och slapar honom hem i en pase for att sedan visa honom nagot helt nytt och revolutionart? Metoderna ar manga, och jag vet inte hur jag ska bete mig.

Jag kanske kor pa ett gamalt och beprovat koncept. Att vara mig sjalv.

Jag är så glad att min andra halva är med mig när kvällar som dessa inträffar. Det är söndag. Det är vinter. Vi är i Syndey och har tillägnat kvällen med folk som på ett sätt står oss ganska nära, så pass nära att vi kallar middagarna på söndagskvällarna för familjemiddagar. Folk med otrolig makt, påverkan och kontaktnät. Men som vi samtidigt inte låter oss imponeras av. För skrapar man lite på den där fasaden så är vi alla samma skrot och korn, vilket de inser i vårt umgänge och lossar lite på sin annars så stela fasad. Och när vi uppger oss för att vara precis som vi är och inga andra, då följer de gärna med och gör desamma. Det älskar jag. För jag ser ju själv vilken potential dessa människor besitter. Annars hade jag aldrig tagit mig tiden att umgås med de. Pengar, makt, kontaktnät, skönhet - whatever om du inte har någon egen uppfattning om saker och ting eller någon personlighet överlag.

Jag säger inte alls att vi är bättre. Men vi har kommit en bit på vägen. Jag hoppas att folk följer oss. Förr eller senare så måste förändringar ske.

Jag tror på godhet och bättring, som allas vår Lars Winnerbäck en gång sjöng.

M: "Ska jag rosta en varsin till?"

L: "Äter jag en till macka så spyr jag nog"

M: "Ska jag tolka det som ett ja?" 

Hon ställer sig upp, går med raska och bestämda steg mot rosten och lägger i två till. Hon känner mig för väl.

Idag såg jag någon som kan jämföras med din skönhet. Han bar samma gloria och utstrålade samma värme. Honom ger jag en chans. Men bara en. Men någonting säger mig att det kan vara början på något nytt. Det sa liksom Klick med stort K. Som jordens tyngdlag drar ned sig föremål mot sitt inre, drogs jag liksom till honom. Och han till mig. Det var fint. Och finare kanske det kan bli. Den som lever får se. Och om jag önskar att jag får göra det. Leva och se menar jag.

Mina pärlor. Bokstavligt talat, mina pearl-girls. Jag är så glad att ni finns. Den här sommaren kommer bestå av massa mys, frukostar, middagar, bakning, måleri, strand, promenader, vin, bad, sol - för att inte tala om pärlor. Om 2 veckor bor vi grannar, jag kan inte vänta!

Mary-Anne, you are my left wing.

 

Du är den godaste godisen i påsen, alla dagar i veckan.

Att några av er där ute faktiskt förstår vad jag menar. Inte typerna som kliar sig i huvudet och undrar vad som gick snett för mig och endast går in för att titta på bilder eller läsa om senaste festen jag varit på. Att jag får höra att ni andra bekräftat det jag skrivit, när det är ett inlägg som jag känner att jag kan stå för fullt ut, då blir jag varm i kroppen. Tvåvägs-kommunikation och inte bara jag som skriver ner ord som sedan har noll betydelse för omvärlden. När man inte bara ger en hel del, utan man också får något tillbaka. 

För mig spelar orden oavsett vad en mycket stor roll. Jag kan hur som helst inte förvänta mig att de ska göra desamma för er. Men om orden gör någon som helst nytta och har en tendens att lämna minsta fotspår hos någon så blir jag glad.

De skrivna orden är mina vapen. Och för var dag som går blir jag mer övertygad om att jag med de skulle kunna vinna ett litet krig. Med betoning på litet. Bring it on baby, show me what you've got!

Jag står och viker och sorterar tvätt. Och som alltid, så blir det ojämna par strumpor till övers. Varför är det alltid så? Så vitt jag vet, så brukar man väl slänga både makan och maken av strumpor i tvätten när de är skitiga. Men fortfarande så står man här efteråt och hittar bara den ena. 

Ibland känner jag mig som en udda strumpa. En strumpa som inte hittar sin make. När alla andra strumpor paras ihop med sin andra halva, så står jag ensam kvar. Då händer det att jag kastas in i maskinen igen, i hopp om att kanske nästa runda hitta mig min andra halva. Ut på vardagsrumsbordet åker alla nytvättade tröjor, underkläder och så förståss strumpor. Jag är renare än någonsin, jag har ju dubbeltvättats. Men, inte heller denna gång hittar jag min andra halva. Jag blir frustrerad när jag ser alla andra, kritvita, låga strumpor hitta sin jämlike. Det är ganska lätt för de strumporna att göra det. Hitta en likasinnad. För de alla är stöpta i samma form. Massproduktion. De vita strumporna kommer ofta i fem-pack och det paret som suttit på fötterna en hel dag för att sedan åka i tvätten, det paret kanske inte alltid är det som paras ihop när de är nytvättade. Alla passar liksom med alla, det gör inget om de inte är tillsammans med den motsatta strumpan som de först kom med när de införskaffades. Jag är mer en randig strumpa. Lite utsliten och nött på hälen liksom. Passar inte alls med de vita strumporna. Det skriker bara "fel, fel, fel". 

Jakten på den andra randiga strumpan börjar jag nästan ge upp. Men, så plötsligt inser jag att det kanske inte alls är den andra randiga strumpan jag letat efter. Som ni vet så är det ofta inte bara EN udda strumpa på bordet som blivit ensam kvar. Ibland hittar man en annan strumpa som inte heller har sin make/maka. Den kan lika väl vara prickig. Vips, så var man plötsligt en ensam och udda strumpa, men i sällskapet av en annan. Likasinnad. Ibland är man inte så annorlunda som man vill tro att man är. 

Yes, yes, yes! På torsdag skriver vi på ett kontrakt för detta fina hus som vi fått tag på! Var på visning idag och jag blev förälskad. Det är gammeldags men i jättefint skick, med stora fönster som man man sitta i och öppna ytor. Köket är husets kärna och där ska vi ha ett STORT matbord under kristallkronan som vi får med. Det bästa? Att 200 meter till höger om utgången ligger stranden och en stor gemensam bakgård med BBQ-plats med soffor och grillar. Hur mysigt som helst. Jag kan inte vara mer lycklig över lägenheten!

Nu ska vi försöka säga upp vår lägenhet så att vi slipper betala dubbelt i en månad. Den 4e september flyttar vi in i Bondi och jag kan inte vänta! Nu är det dags att ta fram penseln och dukarna och börja måla. Väggarna ska prydas av vår egen konst, oj vad bra det här kommer att bli!

Nu blir det sova, blev bara fyra timmar i natt så nu ska jag ta igen mig lite. Jobb imorgon igen, tillsammans med min Hawaiian princess på ett nytt ställe. Kommer bli kul!

Over&Out

Mössa, vantar, dubbla byxor och tröjor. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Och de kan man inte säga om mig ikväll i alla fall!

Jag satt i en taxi hem i tisdagsnatt efter en middag med min hawaiian princess Mary-Anne. Jag började prata med chaffören och det visade sig att han kom från Bora-Bora. Han berättade att han levt här i 15 år, men att han saknade sitt hemland något fruktansvärt trots att Australien är ett utvecklat och bra land med mycket fler möjligheter. Jag frågade om jag fick vara så fräck och fråga varför han flyttat hit. Han svarade att han var tvungen, för att kunna jobba och försörja sin familj som fortfarande bodde i hans hemland. Medicin och mat svarade han. Han frågade mig kort därefter: Är du lycklig, lever du ett bra liv? Vad skulle jag svara? "Nja, jag känner ibland att jag har några kilon på magen som jag gärna skulle vilja bli av med. Valmöjligheterna går mig på nerverna, jag vet inte vad jag ska välja att bli när jag blir stor eller vart jag vill bosätta mig i världen. Skitjobbigt" Nej, jag valde att svara att jag antar att alla i världen har problem, i mindre eller större skalor och att allt är relativt till annat. Men att jag absolut inte ska klaga och att jag är oerhört tacksam för att få leva det liv jag lever. Innan jag gick sa jag att jag hoppades att han någon dag skulle kunna åka tillbaka till sin familj och sina vänner och leva ett liv där tillsammans med dom. Han svarade att han var glad att han träffat mig och över mina ord. Han sa att jag hade ett stort hjärta och att han hoppades att vi någon gång skulle ses igen. Vilket vi också gjorde, dagen därpå. Jag glömde mobilen i taxin, men dagen därpå kom han till skolan med den. Han sa: jag hade hoppats på att våra vägar skulle korsas igen, men jag förutsåg inte att det skulle hända så snart. Det var nog ödet. Tack igen och lycka till med allt du tar dig an.

Tack Mr. Taxi driver. Du kom att betyda mer än du kan tro.

"-Jag vill liksom bara ha någon som är glad när jag kommer hem, som vill ligga och mysa med mig i sängen framför en film och som alltid ger mig kärlek när jag behöver det."

"-Du behöver ingen kille. Du behöver en hund"

Vem behöver egentligen en man när man dels har världens bästa vänner, plus en valp som denna? The only man allowed i vårt tjej-gäng är denna lilla parvel. Bailey! He's my only one.

Jag vill inte känna som jag gör, men jag ser det som så rutin- och slentrianmässigt. Skulle jag klara av det? Jag vill absolut inte låta högfärdig och säga att Sverige är för litet för mig. Tvärtom, det är perfekt i storlek och antal invånare. Men jag vet inte om det är mitt hem. Jag vill se mig själv här. Jag har aldrig haft så många bra vänner som jag har här. Och människorna jag umgås med är av sådan blandning, som jag aldrig i mitt liv trott jag skulle få ha i mitt liv. Mina vänner är allt från 19 år till 40. Jag har mitt hippie-gäng, mitt svenne-gäng, mitt tjej-gäng, mitt jobb-gäng, mitt snobb-gäng, mitt bartender-gäng och mitt surf-gäng. Jag har några få riktiga vänner som jag håller hårt, men också många bekanta som jag är otroligt glad att fått lära känna. Känslan av att ha sådan rang av människor gör att man aldrig slutar förvånas över folks vägval och historier. I grund och botten är de alla av samma skrot och korn, men ödet har fört in dom på olika vägar.

Jag satt hos en av minna hippie-vänner en dag, fortfarande i pyjamas, fastän klockan var sen eftermiddag. Vi drack te i hans mys-hörna och studerade världskartan. Jag frågade vart han helst skulle velat teleportera sig om han fick välja. Han svarade till Cuba. Han ställde samma fråga tillbaka. Jag svarade: till mammas vardagsrum. Det är just det här som är det svåra i mitt liv. Att jag slits mellan två världar, där jag i den ena har en underbar livsstil full av upplevelser och nya människor. I den andra finns den trygghet som jag växt upp med och människorna som funnits med mig från dag ett; min familj.

Jag vill finnas där för min familj. Som de finns för mig. Men om det kommer vara på samma jordhalva eller inte vet jag inte idag. Jag ser en framtid i Sverige, men inte på många år. Jag vet att man aldrig kommer kunna vara tillfreds med sin situation, om man inte är tillfreds med sig själv. Och någon annan som varit med mig från dag ett, det är jag. Jag är mitt livs största kärlek och vän. Och vad som än händer i mitt liv, så är det mitt och ingen annans. Liv.

En annan anledning till att jag inte kan koncentrera mig är av ett mer fysisk och verkligt slag. Kött och blod liksom. Han finns i mitt omedvetna konstant och vare sig jag vill eller inte så dyker han upp som gubben i lådan för att göra sig påmind och försäkra mig om att jag inte glömt bort honom. Som om jag någonsin skulle kunna? Oavsett hur hårt jag försökt och fortsätter försöka, så är det av ren omöjlighet. Men egentligen är det endast en illusion, för i själva verket så dyker han inte alls upp som någon gubbe i en liten låda. Kontakten är bruten och det finns inget mer att säga. Fastän vi har en miljon saker att egentligen gå igenom, älta och gå vidare ifrån. Så många frågor som inte fått något svar. Så många känslor som söker mottagare. 

Jag inser att tidpunkter och omständigheter vid ett första möte kan sluta i succé eller katastrof. Jag har verkligen inte grävt ned mig på grund av att jag mist någon som jag värderade högt, men saknaden gör sig påmind och jag hade velat se denna man i mitt liv ett tag framöver. 

Damien Davis Frank. Vila i frid. För mig är du död. Men oavsett vad så hoppas jag att du någon gång uppstår från de döda och tar min hand i din och vi springer genom kärlekslunden. Igen.

Lovely, come with me into the love-factory and make som love.

Mina vänner säger 'vakna upp' och 'sluta tänk på det'. Men vad vet dom? Livet innan dig kunde jag, utan och innan. Jag kunde haft det så för alltid Men jag föll för dig, och du förtjänade en nominering för rollen du spelade...

Det kommer alltid finnas en hand för dig nånstans. Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam. Det var en gång, det var en fest och jag gick med nån för han påminde om dig. Men sen kom gryningen, och jag reste mig och gick ut genom dörren. Jag gick genom den tidiga morgonen. Den rena, tidiga morgonen. Och jag visste inte varför jag gjorde så. Jag visste inte varför.

Fredrik Lindström är min stora idol. Beteendevetare nummer ett. Jag tittar på en intervju om honom och programmet "världens modernaste land". Det är ett program som jag hade hoppats på att få göra i framtiden. Nu får jag tänka om och hitta min egen väg. Det intressanta med den här intervjun är att han tar upp ämnet "förnuft och känsla" och att vi svenskar är otroligt rationella och går ofta efter vad förnuftet säger och inte den instinkta känslan. Jag tog upp det här i morse på vägen till skolan då jag ifrågasatte varför folk står och väntar på grön gubbe vid övergångsstället, istället för att av egenbedömning gå över vägen då inga bilar passerar. Jag går oftast mot röd gubbe. Malin gör det inte. 

Samma sak gäller det "bäst-före-datum" på livsmedel. Vi litar blint på stämpeln på paketet som säger om varan är ätbar eller inte. Har den gått ut, då slängs den i soptunnan utan att ens reflektera över om den är ätbar eller ej. Saken är den att 61 % av maten som hittades i soptunnor i Brommas kommun under en vecka 2009 var ätbara. 61 %! Detta indikerar ju på att människor total ignorerar sin egen känsla, och enbart lyssnar på vad den övre makten säger är rätt eller fel. Inte den övre makten som i gud, utan den övre makten som i staten.

Reflektera mera! Vad håller vi egentligen på med? Vi gräver vår egen grav, där samhället mer och mer liknar ett maskineri där vi alla är små kugghjul i en världsomfattande process. Make a change. Or two!

Nu håller vi tummarna och hoppas! Annars har vi några kort i skjortärmen som jag hoppas vi kan använda om detta går åt pipan.

Nu ser det ut att vara världens mest stela lägenhet, men vi kommer sätta bra touch på den med våra egna prylar. Det härliga är att det är ett gammalt hus och man skulle aldrig kunna tro att standarden är så hög när man står utanför. Give it to me, baby!

Jag vill uppleva det riktiga Australien, och från vad jag hört så har man inte gjort det förän man varit in the outback. Detta är mitt mål för i år, och jag SKA dit.

Men, jag inser mer och mer att det finns precis sådana människor som mig. Och när jag hittar dom, då vill jag aldrig släppa dom ifrån mig. 

Igår var en dag då jag insåg hur vackert livet egentligen är, och föregående dagar som varit fyllda av sorg utav förlusten av en viktig person i mitt liv, de kändes långt borta. Konstigt nog hade jag till råga på allt sovit endast en timme natten till igår, men människorna och naturen omkring mig tillät mig inte ens tanken om sömn.

I onsdags hade vi bestämt oss för att se Miike Snow live på en liten bar. Fantastiskt att de tog sig till det lilla stället, då de bara dagarna innan hade uppträtt för tusentalsmänniskor på en festival upp längst kusten. Och där stod vi och dansade till underbar musik, för att i nästa stund sitta tillsammans med dom efter deras spelning och bara prata om allt. Det visade sig vara ett gäng killar som var så otroligt ödmjuka och underbara, och jag hade aldrig någonsin trott att de var så kända som de är i musikbranschen. Efteråt blev det sväng ner på stan och letade efterfest, som slutade med att vi alla åkte till deras hotell och satt på taket och pratade om svenskar och australienare. Underbar kväll som jag sent kommer glömma. När man nu vet bakgrunden till deras musik och vägen dit de är idag, då tycker jag bara att musiken är ännu bättre och det faktum att de var så ödmjuka gör mig varm i hela kroppen.

Igår åkte jag direkt till Bondi för att hämta upp en 8 veckor gammal hundvalp, eftersom min kompis Ian skulle jobba så blev jag den första den lilla valpen skulle få komma i kontakt med utanför kenneln. Och OM han var söt! Bailey heter han och han var minst sagt en magnet när jag gick på stan med honom. Alla ville stanna och ta kort, eller prata eller bara log så där fånigt stora leenden då jag gick förbi med honom i min famn! Jag är hans gudmor, och jag kommer ta hand om honom varenda minut jag bara kan! Att han bajsade och kissade inne inom 5 minuter gjorde mig ingenting, det om nåt är väl kärlek?

Sedan kom Carro och vi fikade, för att avsluta dagen med att bara stå och titta ut över havet och prata om livets mening. Om hur vackert livet är och hur glada vi är som får ta del av allt det här vackra.

Tack livet, för att jag får leva dig.

Börjar med att vi försover oss (väckarklockan ringer inte trots att alarmet är satt, tekniskt problem nummer 2), skyndar till skolan för en uppsatsskrivning på lektionstid som precis ska lämnas in då jag kommer åt elsladden till datorn och den stängs ned och dokumentet är borta (tekniskt problem nummer 3)! Så nu måste uppsatsen skrivas om och jag som var så nöjd med den kommer aldrig godta en ny version! 

Därefter får jag ett meddelande som jag nästan väntat, där jag än en gång inser att jag blivit totalt grundlurad av en man som jag värderar högt i mitt liv här nere. Kan någonting mer hända nu, när det ändå är på gång undrar jag liksom?

Allt händer för en orsak, det är ju något jag vill tro, men vad fan ska detta va för nytta? Nu när jag egentligen bör fokusera på tentan vi har imorgon kan jag inte annat än gräva min egen college-grav och hoppa ned, därefter invänta någon som ska skyffla skit på mig tills jag är helt nedgrävd. MEN, nej! Jag tittar ned, och jag blir nästan chockad över de små symbolerna som pryder respektive handled. Hur kom de dit, och framför allt, varför? Jo, för att jag ska komma över situationer som dessa och fokusera på min balans. Livet är upp och ned, plus och minus, men det handlar om att gå igenom det med måtta och balans.

Jag trodde bara att jag var en komplex människa, och jag förväntade mig inte att han skulle vara sådan själv. Men i ärlighetens namn behöver jag inte ett minus i mitt liv. Just nu är det ganska mycket minus som det är och jag behöver ett plus. Så, känner du någon där ute i vida världen som har ett plus till övers - bring him on!