Jag har talat och räddat min själ

Tack du anonyma själ som kommenterade min blogg. Fina ord. Tack och bock. Jag håller med om att språket och tonen i bloggen förändrats dramatiskt på senare. Och jag vet inte om jag ska ta kritiken positivt eller negativt. Men jag kan inte rå för hur orden hamnar på skärmen. Det liksom bara kommer. Vissa dagar går det lätt, andra är svårare. Det är som bajs. Vissa dagar bara rinner det ur mig, orden tar sig från hjärnan ned i mina fingrar och upp på skärmen utan minsta ansträngning. Löst, ingen struktur alls och inte många tankar bakom inlägget. Andra dagar är det mer fast, rakt på sak, inga krusiduller och inga tankar på att reflektera över något utan betydelse. Sedan har vi de dagarna då det går trögt. Många tankar hinner passera då jag sitter och väntar på slutresultatet. För många tankar, vilket resulterar i långa inlägg som ibland är så överanalyserade att jag inte ens vet vad tanken var då jag satte mig ned för att producera fram något. Innan skiten är på pappret så har orden analyserats så många gånger att det nästan gör ont att torka sig, resa sig och låta världen se vad jag fått ur mig.