Jag har talat och räddat min själ

Jag är så glad att min andra halva är med mig när kvällar som dessa inträffar. Det är söndag. Det är vinter. Vi är i Syndey och har tillägnat kvällen med folk som på ett sätt står oss ganska nära, så pass nära att vi kallar middagarna på söndagskvällarna för familjemiddagar. Folk med otrolig makt, påverkan och kontaktnät. Men som vi samtidigt inte låter oss imponeras av. För skrapar man lite på den där fasaden så är vi alla samma skrot och korn, vilket de inser i vårt umgänge och lossar lite på sin annars så stela fasad. Och när vi uppger oss för att vara precis som vi är och inga andra, då följer de gärna med och gör desamma. Det älskar jag. För jag ser ju själv vilken potential dessa människor besitter. Annars hade jag aldrig tagit mig tiden att umgås med de. Pengar, makt, kontaktnät, skönhet - whatever om du inte har någon egen uppfattning om saker och ting eller någon personlighet överlag.

Jag säger inte alls att vi är bättre. Men vi har kommit en bit på vägen. Jag hoppas att folk följer oss. Förr eller senare så måste förändringar ske.

Jag tror på godhet och bättring, som allas vår Lars Winnerbäck en gång sjöng.