Jag har talat och räddat min själ

Jag står och viker och sorterar tvätt. Och som alltid, så blir det ojämna par strumpor till övers. Varför är det alltid så? Så vitt jag vet, så brukar man väl slänga både makan och maken av strumpor i tvätten när de är skitiga. Men fortfarande så står man här efteråt och hittar bara den ena. 

Ibland känner jag mig som en udda strumpa. En strumpa som inte hittar sin make. När alla andra strumpor paras ihop med sin andra halva, så står jag ensam kvar. Då händer det att jag kastas in i maskinen igen, i hopp om att kanske nästa runda hitta mig min andra halva. Ut på vardagsrumsbordet åker alla nytvättade tröjor, underkläder och så förståss strumpor. Jag är renare än någonsin, jag har ju dubbeltvättats. Men, inte heller denna gång hittar jag min andra halva. Jag blir frustrerad när jag ser alla andra, kritvita, låga strumpor hitta sin jämlike. Det är ganska lätt för de strumporna att göra det. Hitta en likasinnad. För de alla är stöpta i samma form. Massproduktion. De vita strumporna kommer ofta i fem-pack och det paret som suttit på fötterna en hel dag för att sedan åka i tvätten, det paret kanske inte alltid är det som paras ihop när de är nytvättade. Alla passar liksom med alla, det gör inget om de inte är tillsammans med den motsatta strumpan som de först kom med när de införskaffades. Jag är mer en randig strumpa. Lite utsliten och nött på hälen liksom. Passar inte alls med de vita strumporna. Det skriker bara "fel, fel, fel". 

Jakten på den andra randiga strumpan börjar jag nästan ge upp. Men, så plötsligt inser jag att det kanske inte alls är den andra randiga strumpan jag letat efter. Som ni vet så är det ofta inte bara EN udda strumpa på bordet som blivit ensam kvar. Ibland hittar man en annan strumpa som inte heller har sin make/maka. Den kan lika väl vara prickig. Vips, så var man plötsligt en ensam och udda strumpa, men i sällskapet av en annan. Likasinnad. Ibland är man inte så annorlunda som man vill tro att man är.