Man glömmer så lätt
Ibland glömmer jag bort hur fin du faktiskt är. Tills någon taggat en ny bild på ansiktsboken och du återigen är i mitt medvetande. Omedvetet medveten om din skönhet. Omedvetet medveten om att det bör förbli just så. Omedvetet. Men det kommer nog alltid ligga och gro där bak någonstans, långt bak i hjärnbalken.
Idag såg jag någon som kan jämföras med din skönhet. Han bar samma gloria och utstrålade samma värme. Honom ger jag en chans. Men bara en. Men någonting säger mig att det kan vara början på något nytt. Det sa liksom Klick med stort K. Som jordens tyngdlag drar ned sig föremål mot sitt inre, drogs jag liksom till honom. Och han till mig. Det var fint. Och finare kanske det kan bli. Den som lever får se. Och om jag önskar att jag får göra det. Leva och se menar jag.
Kommentarer
Trackback
