Jag lider av svåra koncentrationssvårigheter. Är ämnet inte utav intresse så skjuter jag upp allt tills sista sekund. Jag flyter iväg på andra håll, i den virtuella världen och i den reala. Jag tänker, så det knakar. Och det som är av kaliber skrivs ned i min idé-och-tanke-bok. Jag glider iväg på sidor som handlar om världsproblem, konsumptionssamhälle och beteendevetenskap. Ämnen som jag kommit på håller min intellektuella gnista vid liv.
En annan anledning till att jag inte kan koncentrera mig är av ett mer fysisk och verkligt slag. Kött och blod liksom. Han finns i mitt omedvetna konstant och vare sig jag vill eller inte så dyker han upp som gubben i lådan för att göra sig påmind och försäkra mig om att jag inte glömt bort honom. Som om jag någonsin skulle kunna? Oavsett hur hårt jag försökt och fortsätter försöka, så är det av ren omöjlighet. Men egentligen är det endast en illusion, för i själva verket så dyker han inte alls upp som någon gubbe i en liten låda. Kontakten är bruten och det finns inget mer att säga. Fastän vi har en miljon saker att egentligen gå igenom, älta och gå vidare ifrån. Så många frågor som inte fått något svar. Så många känslor som söker mottagare.
Jag inser att tidpunkter och omständigheter vid ett första möte kan sluta i succé eller katastrof. Jag har verkligen inte grävt ned mig på grund av att jag mist någon som jag värderade högt, men saknaden gör sig påmind och jag hade velat se denna man i mitt liv ett tag framöver.
Damien Davis Frank. Vila i frid. För mig är du död. Men oavsett vad så hoppas jag att du någon gång uppstår från de döda och tar min hand i din och vi springer genom kärlekslunden. Igen.
Lovely, come with me into the love-factory and make som love.
Mina vänner säger 'vakna upp' och 'sluta tänk på det'. Men vad vet dom? Livet innan dig kunde jag, utan och innan. Jag kunde haft det så för alltid Men jag föll för dig, och du förtjänade en nominering för rollen du spelade...
Det kommer alltid finnas en hand för dig nånstans. Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam. Det var en gång, det var en fest och jag gick med nån för han påminde om dig. Men sen kom gryningen, och jag reste mig och gick ut genom dörren. Jag gick genom den tidiga morgonen. Den rena, tidiga morgonen. Och jag visste inte varför jag gjorde så. Jag visste inte varför.
