Det har hängt i luften ett tag. Tårkanalerna har liksom bunkrat upp tårar i alla möjliga förråd i väntan på att helt släppa loss och låta de rinna ned för kinderna en efter en. Jag var så pass gråt-nödig igår på väg in till jobbet att jag lyssnade på Tommy Nilsson - Öppna din dörr (!) för att kunna skynda på utsläppet av tårarna. Visade sig att jag inte behövde mycket för att FULLSTÄNDIGT släppa lös och låta känslorna ta över för en stund.
Tyvärr behövdes det ingen extern motivation för att få gråta idag. Malins älskade farmor har gått bort och jag kan inte annat än sympati-gråta med Malin. Samtidigt slår det mig. Där jag står med hjärtat i handen och intorkade tårar i ansiktet så inser jag hur vackert det är. Sorgen är en av de finaste saker vi har här i livet. Det gör ont, så jävla ont. Men vi stannar upp, tänker efter och kommer närmre varandra genom att visa oss sårbara.
En sådan klassisk historia går att finna hos Eva Cassidy. Eva var så pass blyg att hon aldrig gjorde några inspelningar av hennes live framträdanden förutom denna nedanför. Eva blev aldrig känd medan hon var vid livet och dog i hudcancer endast 33 år gammal. Cirka 5 år senare spred sig dock hennes musik långt utanför hemstaden Washington och hon har sedan dess varit känd för sin fina röst och musik.
♣ Hittade en gammal trastege i en sophog som numer pryder vardagsrumsvaggen. Det var menat pa nagot vis.
♣ Har kommit in i en oerhort kreativ period dar det liksom forsar akrylfarg genom adrorna pa mig. Jag stanger in mig, lyssnar pa dov musik, roker innomhus och klar mig i batik. Bara for att liksom. Man blir sa sjukt kreativ da!
♣ Bon Ivers musik. Behover jag utveckla? Att se dem live kan vara bland DET BASTA jag upplevt i musikvag. Det var fortrollande och magiskt. For en stund sveptes jag ivag till djupet av karleksbrunnen dar vi alla satt och sjong med till de vackra texterna om karlek och svek. Vi satt dar pa den oerhort FINA linjen mellan oandlig karlek och mani och fullstandigt myste ned oss i famnen pa sangarens yllekofta och sjorovarskagg. Skalade i bourbon och log tills mungiporna borjade vibrera av smarta.
Igår åt jag solnedgången med silversked. Idag skiter jag ut regnbågen.
Efter 3 dagar av konstant alkoholintag och sömnlösa nätter så är jag åter i Sydney. Spenderade 3 nätter i en villa i Noosa, stora barriärrevet. Det var en omtumlande upplevelse, bokstavligt talat. Vågorna slog mig omkull och jag tappade mina 2 dagar gamla Ray Bans som snabbt sveptes ut i strömmen och numer är ett minne blott. Jag vill tro att brillorna i skrivandets stund blivit en inredningspryl i något hem tillhörande någon av alla Überkonstiga undervattensdjur som håller till där uppe. Kanske ett nytt skal till någon skallös krabb-liknande krabat. Who knows.
Igår var inte livet lika roligt. När verkligheten kommer ikapp och alkoholen gått från bästis till värsta fiende så är livet inte lika inspirerande längre. Ifrågasättningarna fullständigt tar över och kvar blir en liten liiiiten tjej på denna jord. Lättare blev det inte av att jag hade som uppgift i min kurs Positiv Psykologi att designa min egna begravning. Ångesten fullständigt KOKADE i kroppen. Tur som fan att det går att repa sig och komma igen. Men döden vill man gärna hålla sig borta från fragila dagar som igår.
Nu är jag dock tillbaka på banan igen, och i kväll blir det inget mindre än att gå till Operahuset där Bon Iver bjudit in till fest. Fick ett mail från New York av en vän som jobbar i en bar där som grabbarna-grus i Bon Iver besöker frekvent. Han sa att Bon Iver skulle komma hit och att de ville ha någon som kunde hjälpa dem hitta de bästa barerna i Sydney i utbyte mot ett backstage pass till deras konsert. Ja tack, vad ska jag annars göra denna tisdag tänkte jag. Jag skall även slå till med att göra dem manhattans mellan varven under spelningens gång.
Det handlar om flow. Och när man inte är i det, då går det åt helvete.
Jag har haft det ganska bra på sistone. Liksom flutit på. Inte tänkt så förbannat mycket och liksom tickat av en sak efter den andra på min Att-göra-lista. Om jag nu hade haft en sådan. Men så välplanerad är jag inte.
Hur som helst, just nu är jag inte så förbannat produktiv för luften har gått ur mig igen. Orkar ingenting. Dragit på mig en förkylning som gör det omöjligt att träna. Min drog. Måste. Få. Träna. Men inte nu, nej. Pluggar, men inget verkar direkt intressera mig. Jobbet är segt. Allt känns på rutin och redan gjort.
Även om jag vill tro att det bara är en liten svacka så VET jag ju vad detta egentligen grunnar sig i. MALIN SKA FLYTTA HEM TILL SVERIGE, och kvar blir LILLA jag. Hur fan ska det gå egentligen?
Jag måste hitta någon som tar över hennes rum i huset. Ingen ork. Jag vill inte bo med någon annan. Ingen annan i denna värld kommer kunna ta mitt komplexa humör. Ena dagen skiner jag, nästa ligger jag på botten o skrävlar. Och tvingas vara SOCIAL på min egen tid. "Hej hej, god morgon, hur var din kväll, bla bla bla". Det är inte jag privat. Jag är inte så glad i hågen. Bara när jag vill. På mina premisser. Och Malin är världens mest tålmodiga människa som faktiskt ALDRIG tar illa upp. För hon vet. Sån ÄR jag bara.
Men jag antar att det är dags att bryta upp. Gå skilda vägar. Fan i helvete vad svårt det kommer vara. 5 år under samma tak. Det kommer nog komma något gott ur detta också. Men orkar man vara så positiv HELA tiden?
Everybody loves me. Except for the people that don't.
Så då var man tillbaka som student på heltid. Plugga lite här, jobba lite där. Mycket kaféer blir det. Mer bloggande. Mer målande. ALLT för att inte göra det man egentligen bör göra.
Specialiserar mig denna termin. Positiv psykologi. Börjar praktik också. Training development. Om det blir som jag tänkt mig. Men som vi alla redan vet så blir det oftast inte som vi tänkt oss. Så det gäller att ha back-up planer. Och tro på oss själva. Och skita i vad alla andra egentligen tycker och tänker. Jag tror jag håller på att bli lite bättre på det. Orkar inte slösa mer energi på att oroa mig för vad som andra tror och tänker.
Ibland är det svårt. Drömmar kan verka så långt bort. Vi tror att vardagen bör vara rationell, att drömmar gör att vi flummar iväg och inte ser saker och ting klart. Mer rosa moln och tankspriddhet. Men drömmar är egentligen det finaste vi har. Om du tror du glömt bort vad dina drömmar är, föreställ dig ett dröm-scenario som kommer gå i uppfyllelse när du vaknar i morgon bitti. Hur ser det ut? Och hur kan du ta dig dit? Det går alltid att bryta sig loss, ta sig ur, ta sig upp, ta sig dit.
Alla våra drömmar kan uppfyllas om vi har modet att uppfylla dem.
People talk about growing old together. I rather stay young. With you.
Living on a diet of Chocolates & Cigarettes I wanna call you again Ill drink tea sometimes when its cold This is getting old I call you again
Still too young to fail, too scared to sail away But one of these days Ill grow old And Ill grow brave and Ill go One of these days
Blowing out the candles from my cake I choke on the smoke as I look around the room Everybodys wishing for no more mistakes And all that I can think about is you
Still too young to fail, to scared to sail away But one of these days Ill grow old And Ill grow brave and Ill go One of these days
Skriver en uppsats om reflektion. Vikten av att stanna upp, reflektera. Som om jag behover mer tid att reflektera? Jag har snart reflekterat sonder och samman hela denna varld vi lever i!
Denna vecka har jag bland annat:
1. Reflekterat over trend-sverige. Hur "odd-socks" paketerar Sverige sa himlans bra. Tva olika strumpor som kommer paketerat likt foregangaren Happy Socks. Lite tokigt sa dar, lite "annorlunda". Forutom att alla andra kommer haka pa trenden och sa var de med det.
2. Reflekterat over hur ett socialistiskt styre skapar depression hos manniskor. Jag ar rod in i sjalen, men jag ser ocksa poangen med att all den socialistiska etik och moral som Sverige svarmas av bidrar till att svenskarna blir olyckliga. I Australien finns inte samma moraliska press fran samhallet vad det galler val har i livet. Alla bara flummar runt i sin egna varld. Mer individualistiskt. Vilket jag tror bidrar till mer frihet och mindre depp. TROR sa jag!
3. Reflekterat over vad fan som hander i mitt liv. Inte for att det ar nagot speciellt som hander, men i vanlig ordning vaknar jag om morgonen och tanker "och hur fan hamnade jag har av alla stallen?". Inte syftande pa sangen jag sover i om ni tror det, jag har inte sovit i nagon annans sang pa for tok for lang tid, utan jag syftar mer pa hur jag hamnat har i livet. Djupt som ett kottsar, jag vet.
4. Reflekterat over en teori som jag later mig kalla "Expectency theory”. Denna refererar inte till Vrooms teori om motivation, utan mer att om man forvantar sig mycket av livet sa blir det aldrig sa dar bra som alla andra har det. Att istallet for att hela tiden tanka att man sjalv haller i tyglarna sa kan det vara skont att lata forvantningarna pa sig sjalv dala lite och bara vara. Vem bryr sig om 100 ar liksom.
Sa, nu har jag fatt ur mig en 0.000000001 del av de tankar jag har surrandes i huvudet. Ibland blir jag knapp, men jag gillar att befinna mig pa gransen till galenskap. Oppnar liksom upp dorrar till nagot nytt kaos varje dag som jag kan ta mig an. Och dubbelmoralen fullstandigt myser jag i. For jag visar mig sjalv medveten om att det finns mer an en vag att ga. Att det kanske finns stigar som leder till samma delmal.
Nu kanske jag ska fortsatta skriva pa min meningslosa uppsats om reflektion. Som om jag inte redan vet allt. Eller?
Så, jag kände för en förändring. Jag tänkte: kanske ny frisyr? Kanske kortare, mörkare. Lite ”här är jag, och mig leker man inte med”. Jag tänkte: kanske köpa sådant där kostgödsel för ögonfransarna? Få långa prinsessögonfransar som väger upp för den mörka frisyren.
Istället för att lägga pengarna på sådant trams så blev det något annat. Behåller håret och låter det växa tills det liknar en lejonman. Låter ögonfransarna sitta där de ska och konversera mig igenom livet istället för att flirta till sig allt så som jag säkert skulle gjort med de långa prinsessögonfransarna.
Så, vad la jag då pengarna på? Jo, jag la de på en solsemester! Sol, tänker ni kanske då. Det har du väl gott om som det är där du befinner dig? Ja, tänk för att jag har det. Så det är väl lite som att köpa sand i öknen. Jo, men alltså. Sanden från mitt resemål är så mycket bättre. Mycket bättre än sanden här, korta mörka frisyrer och allt ögonfrans-konstgödsel i världen.
Jag åker på en weekend till Noosa Sunshine Coast. Så får det bli.
Det är så jobbigt att ha allt man kan önskas ha. När allt är uppdukat till bords. När glasen är fyllda med den finaste av champagne. När vännerna samlats än en gång för att umgås till natt blivit dag.
Det är så jobbigt att ha allt man kan önskas ha. När huset står stolt på en finare stadsförort. När arbetet är mer likt ett nöje. När veckodagen inte har något inflytande på vad som komma näst.
Det är så jobbigt att ha allt man kan önskas ha. När man inte längre vet vad man skall sträva efter härnäst. När motivationen tagit av. När allt man redan har allt man kan önskas ha.
Jag visar min pojkvän en bild på min lilla ängel till brorsdotter. På hallgolvet hemma i lilla Rimbo iklädd varm overall ligger hon på trasmattan som breder sig ut på bilden. Efter att kommenterat på hur fin min lilla ängel är gör jag ett försök att beskriva för min pojkvän hur trasmattor representerar vårt Sverige idag. Att trasmattor förr var något som fanns i alla fattiglappars små torp och hus. Trasor som vävts samman till en matta. Just för att man inte hade råd med annat, och för att inget skulle gå till spillo. Att det nu kommit tillbaka in i de svenska hushållen, men inte längre bara i de fattigare områdena. Att trasmattan numer representerar det nya modesverige, som också kan identifieras som "helylle" och surdegsbakande. Inget fel med det. Charmigt och mysigt. Men vad är detta ett tecken på?
Min pojkvän förstår nog inte alls vad jag menar. Men jag ser det överallt. Även Hermes som är ett av de dyraste märkena på marknaden har numer ändrat sitt skyltfönster till ett mer bohemiskt och enkelt koncept. Stafflier står uppställda lite huller om buller, målarfärg har kladdats här och var, tapetrullar är halvt uppsatta på väggen och resten ligger kvar på golvet. Hermes som tidigare var det mest stilrena av skyltfönster du kan tänka dig ser numer ut som ett temporärt flyttkaos. GÅr vi vidare på shoppingstrå så har var och varannan butik gamla hopsvetsade bokhyllor, gamla resväskor med så många klistermärken från världens alla hörn man kan tänka sig och alla kaféer serverar nybakat och organiskt. HELA VÄRLDEN HÅLLER PÅ ATT BLI HELYLLE OCH BAKÅTSTRÄVANDE MEN BARA PÅ SKOJ!
MEN, hur mycket det än lurar mitt blotta öga och även om jag älskar det så är det ett faktum att det som vi så gärna vill ta avstånd från i själva verket är precis vart vi är på väg. Vi gräver oss en ny väg för att upptäcka när vi nått slutdestinationen att E4an låg precis tätt intill. Pretentiösheten har sytt sig en ny kostym. En skitnödig kostym som skriker efter uppmärksamhet men samtidigt inte. Som gör allt för att spela avslappnad och cool, även fast rännskitan sipprar ut där bak.
Jag ser möjligtvis extremiteten av de två formerna av pretentiöshet. Men för mig har de båda gått och sytt upp kostymerna hos samma skräddare.
*Och JA, pretentiöshet ÄR ett ord. Från och med nu.
