Jag har talat och räddat min själ

Det har hängt i luften ett tag. Tårkanalerna har liksom bunkrat upp tårar i alla möjliga förråd i väntan på att helt släppa loss och låta de rinna ned för kinderna en efter en. Jag var så pass gråt-nödig igår på väg in till jobbet att jag lyssnade på Tommy Nilsson - Öppna din dörr (!) för att kunna skynda på utsläppet av tårarna. Visade sig att jag inte behövde mycket för att FULLSTÄNDIGT släppa lös och låta känslorna ta över för en stund.

Tyvärr behövdes det ingen extern motivation för att få gråta idag. Malins älskade farmor har gått bort och jag kan inte annat än sympati-gråta med Malin. Samtidigt slår det mig. Där jag står med hjärtat i handen och intorkade tårar i ansiktet så inser jag hur vackert det är. Sorgen är en av de finaste saker vi har här i livet. Det gör ont, så jävla ont. Men vi stannar upp, tänker efter och kommer närmre varandra genom att visa oss sårbara.

En sådan klassisk historia går att finna hos Eva Cassidy. Eva var så pass blyg att hon aldrig gjorde några inspelningar av hennes live framträdanden förutom denna nedanför. Eva blev aldrig känd medan hon var vid livet och dog i hudcancer endast 33 år gammal. Cirka 5 år senare spred sig dock hennes musik långt utanför hemstaden Washington och hon har sedan dess varit känd för sin fina röst och musik.

Så sorgligt men samtidigt så underbart vackert.