Jag har talat och räddat min själ

Förlorat är havet. Så djupt, samtidigt så ytligt.

Som om havet inte kan bestämma sig om hon vill nå land eller stanna ute till havs.

Medan alla undervattensströmmar bestämmer i vilken riktning hon skall föras härnäst.

Och ju närmre hon närmar sig land, ju större blir vågorna. Som om hon gör uppror och ryggar tillbaka. Vill inte strandas.

Hon kysser kustlinjen, men drar sig sedan snabbt tillbaka ut igen.

Inser att det är först hon är strandsatt som hon inte längre existerar. Trots att hon hört att det är ute på det djupa som alla faror sker.

I djupet finner hon tryggheten. På land utplånas hon.