Skönhet blir till kvicksand.
Har tappat bort sig själv.
I vimlet av människor, i de små gränderna där jag en gång lyckades intala mig själv att jag hörde hemma.
Bland alla kindpussar, tomma komplimanger och leenden.
På kvällen, sena natten.
Där jag en gång gått och förlorat mig själv i skönheten av denna stad.
Där, just där har jag nu kommit till en återvändsgränd.
För klumpig och trött för att vända om och starta på nytt.
Bara står där, trampar vattnet som sakta fyller upp tomrummet jag står i.
Vatten upp till fotknölarna.
Jag har förlorat värdet och moralen.
Allt och ingenting spelar någon roll.
Alla är vampyrer som suger ut det sista av det som jag trodde var jag.
Glömt bort hur det kändes att känna.
Att tro.
Att dementera och argumentera.
För allt bara blir.
Och i slutet så har skönheten ersatts med kvicksand som jag nu förlorar mig i.
Kommentarer
Trackback
