Vi
När man inte längre är ängslig likt en sommaräng som inte tycks gro som den gjorde i fjol.
När man liksom kommit in i ge-och-ta svängen, där det inte svänger i branschen lika mycket som det gjorde då. Innan.
När man släppt taget om utseende och fix, för man vet att det kommer förbli oavsett.
När lugnet övertagit stormen av oro som skapade åskbuller och trafikstockning i maggropen.
När låtsas-prata-i-mobil när man väntar på att ses ersatts med ett riktigt samtal.
När letandet efter mod i handväskan då en tyst minut uppstått och det är slut på orden inte längre är lika förekommande.
Det är då man vet. Det är vi.
Bli som folk igen.
- Ska vi inte bara ta och flytta hem. Du från ditt, jag från mitt?
- Förenas igen, växa samman och gro nya frön menar du?
- Ja, precis. Komma hem, bli som folk igen. Köpa dyr divansoffa. Platt-TV. Halvdyra coffee table böcker. Så att vi aldrig kan lämna Sverige.
- Samla på oss saker vi inte skulle kunna leva utan. Förankra oss i vardagen. Dyra köksverktyg. Då kommer vi ju aldrig kunna lämna stället igen.
- Ja, vi tar ett sånt där lån på lägenhet och kanske till och med på bil. Tar lån för att betala för väggarna som ska slås ut, för möblerna som skall inhandlas. Äkta-fejk öppenspis. Nytt, ljust, fräscht.
- Vi skaffar oss en hund som lever i tio år. Minst.
- Skaffar jobb på någon organisation som tar hand om personalen. Får oss att trivas. Friskvårdstimmar och after work.
- Och vi ser till att våra föräldrar kommer över på middag. Minst en gång i månaden. Fläskfilé och klyftpotatis i ugn.
- Ja, och du och jag fredagsmyser framför "Så Mycket Bättre" efter en hård arbetsvecka. Äter chevrétoast och unnar oss ett glas rött exklusivt lådvin. Så pass exklusivt ett lådvin kan bli.
- Följer bloggar och håller oss uppdaterade om det senaste modet som råder. Får tips av Sofie i fredagsbilagan. Vita Converse till solbrända ben, jeansshorts och vitt linne.
- Inte dricka mitt i veckan längre, inte röka.
- Men det är okej om vi gör det på helgen. Tar igen på lördagen för all förlorad tid.
- Ja, då kör vi All In! Ett paket Marlboro lights går ju lätt åt under en kväll på uteserveringarna.
- Men bara för det kallar vi ju oss själva inte för rökare då tandläkaren frågar?
- Nej, självklart inte.
- Fan va gött det låter. Rutin.
- Ja, det låter ju så vuxet och ansvarsfullt.
- Dags att begrava spontaniteten och bli som folk.
- Inrutad trygghet. Vi gör det!
- Ska vi inte bara ta och flytta hem. Du från ditt, jag från mitt?
- Förenas igen, växa samman och gro nya frön menar du?
- Ja, precis. Komma hem, bli som folk igen. Köpa dyr divansoffa. Platt-TV. Halvdyra coffee table böcker. Så att vi aldrig kan lämna Sverige.
- Samla på oss saker vi inte skulle kunna leva utan. Förankra oss i vardagen. Dyra köksverktyg. Då kommer vi ju aldrig kunna lämna stället igen.
- Ja, vi tar ett sånt där lån på lägenhet och kanske till och med på bil. Tar lån för att betala för väggarna som ska slås ut, för möblerna som skall inhandlas. Äkta-fejk öppenspis. Nytt, ljust, fräscht.
- Vi skaffar oss en hund som lever i tio år. Minst.
- Skaffar jobb på någon organisation som tar hand om personalen. Får oss att trivas. Friskvårdstimmar och after work.
- Och vi ser till att våra föräldrar kommer över på middag. Minst en gång i månaden. Fläskfilé och klyftpotatis i ugn.
- Ja, och du och jag fredagsmyser framför "Så Mycket Bättre" efter en hård arbetsvecka. Äter chevrétoast och unnar oss ett glas rött exklusivt lådvin. Så pass exklusivt ett lådvin kan bli.
- Följer bloggar och håller oss uppdaterade om det senaste modet som råder. Får tips av Sofie i fredagsbilagan. Vita Converse till solbrända ben, jeansshorts och vitt linne.
- Inte dricka mitt i veckan längre, inte röka.
- Men det är okej om vi gör det på helgen. Tar igen på lördagen för all förlorad tid.
- Ja, då kör vi All In! Ett paket Marlboro lights går ju lätt åt under en kväll på uteserveringarna.
- Men bara för det kallar vi ju oss själva inte för rökare då tandläkaren frågar?
- Nej, självklart inte.
- Fan va gött det låter. Rutin.
- Ja, det låter ju så vuxet och ansvarsfullt.
- Dags att begrava spontaniteten och bli som folk.
- Inrutad trygghet. Vi gör det!
Dagsform.
Dagsformen avgör.
Jag säger en sak, gör en annan. Lever inte som jag lär. Läser och lär, men ju mer jag läser ju mer osäker blir jag. Vad som är jag, vad som är du. Jag som hade allt ganska bra utstuderat tidigare. Ibland skäms jag för att jag inte klarar av att leva upp till den madonna jag utsätt som min förebild. Söker efter hennes tillåtelse, hennes vägledning. Men ofta kan jag vända på klacken, gå i helt motsatt riktning än vad hon pekat ut åt mig och sedan kasta ett öga tillbaka och småle för mig själv. Jag går emot mig själv hela tiden. Men det är sådan jag är. Dagsformen får avgöra. På så vis lär jag i alla fall mig att sätta mig in i nya perspektiv och ifrågasätta andras. Jag orkar inte vara så politiskt korrekt längre. Det är över. Folk säger: "Päls, det trodde jag inte om dig.." "Inte jag heller" svarar jag då.
Parallellt universum
Har inte hört ifrån dig på länge, men du hör av dig nu. Du säger att det är tungt för dig, vilket jag redan vet när du ringer mig.
Söker tröst, söker svar. Tror att jag har allt, men vad du inte vet är att jag har snart ingenting kvar.
När du kommit till en gränd, när du inte vet vart du ska. Du vänder dig till mig och vill att jag ge dig svar.
Du drömmer dig bort till någon plats där det är vi. Så som vi sa en gång i tiden att allt skulle bli.
Men verkligheten kommer ikapp och vardagen sköljer över oss. Ingen tid för romantik, ingen ork att längre slåss.
Vi sa att när tiden är rätt ska det bli vi. Men tiden har gått och ungdomen är snart förbi.
Kvar har vi bara varandras ord. Bokstavskombinationer som värmer oss som glödande lava inombords.
I ett parallellt universum är det vi. Kanske är det bättre om det så får förbli?
No more cool cats
Jag är så trött på hur alla spelar allan-ballan och ska vara så coola och inte bry sig om känslor. Låtsas som att ingen kan komma åt dom, som om det regnar när någon kommer nära. Varför?
En dag är jag död. Du med. Och när vi kommer stå där på begravningen av våra vänner kommer förmodligen vi hålla ett tal. Så som förhoppningsvis någon kommer hålla ett tal på vår begravning. Ett tal fyllt av vackert beskrivande ord om hur personen som nu inte längre finns kvar var. Allt det onda kommer vara bortsuddat, och kvar har vi den finare bilden av hur människan i fråga levde på vår jord. Då är det dags att berätta för honom/henne hur pass viktig hon/han var i våra liv. Men varför vänta tills den dagen kommer för att säga något som aldrig kommer höras av människan själv?
För ett år sedan gick en kille som vi jobbat med bort. Han dog i en motorcykelolycka på väg till jobbet. 26 år. På begravningen var alla som ville välkomna. Kyrkan var överfull och över 200 människor fick vänta utanför tills ceremonin var över. Igår när jag gick igenom ett skåp med dokument på jobbet hittade jag en mapp längst ned i en hög. På mappen stod det "Pierre". Det slog mig så kraftigt. Ett år efter den fullsatta kyrkan på hans begravning så ligger hans mapp längst ned i en fet hög av produktkataloger, anställningsdokument och annat oviktigt. Är det så det kommer vara? Ett år efter sin död så är man blott en mapp? Jag må vara drastisk nu och överdramatiserar detta. Jag vet att många tänker på honom dagligen. Men sa de till honom hur pass fantastisk människa han var? Vad händer om någon som står oss nära faller bort och vi är lämnade kvar med det osagda orden? Små ord, men som kan växa sig så starka när det är för sent att säga dem.
Jag vill inte längre hålla tillbaka. Jag bär hjärtat på utsidan.
Får jag träffa dig ikväll?
Jag har ingen anledning till det
Tänkte först gå runt det, tänkte råka springa på dig
Men nu är är det bara så
Att jag orkar inte göra så
Antingen så vill du träffa mig eller så vill du det inte
Vill du det inte så går jag nog hel ut ur det
När man var liten föll man jämt
Men nu ska det vara så jävla hemskt
Så fastän du kanske bara säger ja för att vara snäll
Får jag träffa dig ikväll?
Får jag gå precis så nära
Att min axel stryker vid din arm
Jag vill inte verka jobbig eller så men jag är varm
Du ser kall ut
Får jag hoppa över orden om hur vädret kan förändras
Får jag kliva indirekt på delen om hur allt skulle kunna ändras
Dom kanske tror att vi är typ kära
Får jag gå precis så nära
Sen när vi har gått en timme
Kan vi sitta på en bar
Se hockeyn på Dovas utan att se hockeyn på Dovas
Får jag luta mig närmre precis när det blir två noll till Finland
Får jag köpa en öl till som vi gör i Norrlands inland
När vi inte kan förklara hur gärna vi vill sitta kvar
Precis såhär
Kan vi gå till en bar
När jag är med dig blir min röst så gäll
Big fish - small bowl
Att jag tänker och analyserar så det knakar är sedan en lång tid tillbaka omnämnt i min blogg. Samtidigt kan jag inte sluta söka svar på frågan "varför?". Jag är dock så lycklig att jag har två av mina närmaste som är så som jag. Idag var en av de här hos mig, Mary-Anne. Vi satt ute på varannan, rökte cigarretter i regnet och pratade om det som vi så ofta gör. Livet.
Vi söker båda svar på så många frågor. Vill gå till botten med allt, reda ut varenda liten detalj i våra små huvuden tills alla pusselbitar hittat sin ämnade plats. Vi kom också fram till varför. Det är för att rädda oss själva. Att inse att någon annans beteende inte har med oss att göra. Att det beror på dom. Skydda oss från onda tankar om oss själva. Vill ta reda på allt åt andra, även fast de inte är villiga att höra svaret så berättar vi gärna för dom varför de beter sig på ett visst sätt. Så att vi kan gå och lägga oss på kvällen med gott samvete. Det var inte oss det var fel på, det är dom.
En annan fråga vi ständigt söker svar på är frågan om hur pass grönt gräset är på andra sidan staketet. Vi blickar ofta in i andras liv, socialiserar oss i vida kretsar. Hoppar från en fiskskål till en annan. I vissa simmar de stora fiskarna. I andra är det fortfarande yngel. Vi vill vara så pass komplexa och flexibla att vi ibland tappar fotfästet och hamnar på land. Där ligger vi och sprattlar tills luften gått ur lungorna och vi måste hoppa i första närmsta skål igen för att överleva. Men samtidigt vill jag vara fisken som tar risken att kvävas på land, medveten om att det kan finnas andra skålar att simma i där ute i vida världen. Jag vill inte vara en stor fisk i en liten skål. Som någon så vackert en gång sa: "Fisken vet bara att den lever i vattnet efter att den redan på älvstranden".
Jag är queer.
Skriver på en uppsats om synen på gay äktenskap utifrån ett feminist- samt queer perspektiv. Det är inte tillåtet i Australien för homosexuella att ingå äktenskap. Det säger en hel del om hur konservativt detta land fortfarande är på grund av den katolska influensen på lagstiftning och syn i samhället.
Hur som helst. Inser att jag är mer queer än feminist. Tycker att hela feminist svängen gått lite väl överstyr i många moderna samhällen. Jag tror inte på att kvinnor kan. Jag tror på att alla kan. Med förutsättning att vi lever i ett västerländskt samhälle så klart. Det jag står för så som många feminister är synen på äktenskap över huvud taget. Jag ska inte säga för mycket, men har svårt att tro att jag någonsin kommer att ingå ett äktenskap. Varför behöva ett lovord från en annan människa, stå inför en grupp av människor och visa upp hur starkt ens band är till varandra. Nöd och lust. Men vad händer mellan nöden och lusten då? Alla de där dagarna som är så jävla medelmåttiga? Dagarna som passerar utan att vi lägger märke till det, då när man inte är speciellt nödig eller lustig.
Samtidigt, vill folk gifta sig - fine. Det står upp till varje individ att självt definiera vad ett äktenskap är. Oavsett om det är med en man eller kvinna. Samma kön eller motsatt. Din katt eller din hatt. Gör vad ni vill. Så länge allas viljor är hörda och ingen tar stryk. Vilken avvikelse du än har, go for it. Det är queer synen på äktenskap.
We can do it! All of us.
Nära doden upplevelse
Kallsvettningar. Varmt men samtidigt så fruktansvärt kallt. Svetten rinner ned längs ryggraden samtidigt som kroppen skakar av frossa. Huvudet dunkar och minsta justering av huvudpositionen får en obehaglig konsekvens i form av ilningar i hjärnbalken.
Magen kniper. Tarmarna spelar sina spratt och hungern är obefintlig. Tarmarna känns ut och in, upp och ned. Sjunger i kano, fast i otakt.
Kroppen värker. Ryggen är krökt och alla muskler är som uttänjda gummisnoddar. Svårt att hålla kroppen uppe, svårt att ligga.
Matförgiftning. Jag trodde för en stund att det var så här det känns att dö. På riktigt. Torsdags morgon låg jag och försökte vagga mig själv till sömn i frossan och trodde ärligt att jag skulle dö. 40 graders feber och hallucinationer. Jag var nog lite nära i alla fall. Min doktor gjorde hembesök hos mig idag, jag fick medicin och han sa att jag bör bli bättre snart. Tack för det.
Om jag någonsin får en dotter.
Om jag får en dotter ... Istället för mamma, ska hon kalla mig punkt B. På det sättet vet hon att oavsett vad som händer, kan hon åtminstone alltid kan hitta sin väg till mig. Och jag ska måla solsystemet på baksidan av hennes hand, så att hon måste lära sig hela universumet innan hon kan säga "Åh, jag vet det som jag vet baksidan av min hand."
Hon kommer att lära sig att detta liv kommer att slå henne, hårt, i ansiktet, vänta tills att hon tagit sig tillbaka upp så att det kan sparka henne i magen. Men att slås ned av vinden är det enda sättet att påminna lungorna om hur mycket de gillar smaken av luft. Det är smärta, som inte kan fastställas genom plåster eller poesi, så första gången hon inser att super-kvinnan inte kommer, ska jag se till att hon vet att hon inte behöver bära bördan helt av sig själv. Eftersom det inte spelar någon roll hur högt hon sträcker ut fingrarna, så kommer hennes händer alltid vara för små för att fånga all den smärta som hon vill läka. Tro mig, jag har försökt.
Och "älsklingen," ska jag säga till henne "håll inte upp näsan i luften så där, jag vet om det där tricket, du luktar bara efter rök så att du kan följa spåret tillbaka till ett brinnande hus så att du kan hitta pojken som förlorade allt i branden för att se om du kan rädda honom. Annars, hitta pojken som tände på i första hand att se om du kan förändra honom. "
Men jag vet att hon ändå kommer göra det, så istället ska jag alltid ha ett extra förråd av choklad och regnstövlar i närheten, därför det finns ingen sorg sp, choklad inte kan fixa. Okej, det finns några sorger choklad inte kan fixa. Men det är vad det regnstövlar är till för, eftersom regnet kommer att tvätta bort allt om hon tillåter det.
Jag vill att hon ska se världen genom undersidan av en glasbotten båt, att titta genom ett förstoringsglas på galaxerna som finns på punkten i en människas sinne. För det är så min mamma lärt mig. Att det kommer att finnas en sådan här dag, då hon öppnar sina händer för att fånga, men efterlämnas med endast blåsor och blåmärken. När hon kliver ut ur telefonkiosken och försöker flyga och de människor hon vill rädda är de som står på hennes cape. När stövlarna fylls med regn och du kommer vara upp till knäna i besvikelse,det är dessa dagar hon har desto större anledning att säga "tack", för det finns inget vackrare än hur havet vägrar att sluta kyssa strandlinjen oavsett hur många gånger det skickas iväg.
Och ja, på en skala från ett till över-förtroendefullt jag är jäkligt naiv men jag vill att hon ska veta att denna värld är gjord av socker. Det kan falla sönder så lätt, men var inte rädd att sticka ut tungan och smaka.
"Baby," ska jag säga till henne "minns att din mamma är en orolig själ, men din pappa är en krigare och du är tjej med små händer och stora ögon som aldrig slutar att be om mer."
Tänk på att goda ting alltid kommer i tre-pack, men det gör även dåliga saker. Och kom ihåg att alltid be om ursäkt när du har gjort något fel men inte någonsin be om ursäkt för det sätt dina ögon vägrar att sluta lysa.
Din röst är liten, men lova att aldrig någonsin sluta sjunga.
I natt fanns ni hos mig igen..
Jag saknar männen i mitt liv.
Lika ytlig som djup.
I really thought it would work this time. We have tried so many times. Same scenario, all over again. Life is on repeat.
I really thought it would work this time. I came to see you again. Always me who comes to see you. Never the other way around.
It started off so well. Why did it end like this?
I really thought it would work this time. I walked out the door, on my way home. I left you with the impression that everything would be ok. But now. I realise it is over.
I am looking at my fingernails and I realise. It didn’t work this time either. The nail polish hadn’t dried off. One of the nails is chipped. I regret that I came to see you. Why did I think it would work this time? Never paying for another manicure again.
Jag klär av mig naken och ger er alla ord jag finner.
The lack of a sense of location has always been a problem for me. And no matter how hard I try, I never get there on time. But trust me, I get there. Sometimes late, sometimes the next day, sometimes the following year. But trust me, I get there.
If I could only have a compass in my pocket at all times. The compass would help me find my way effortlessly. A compass that could guide me through life. A compass that could tell me what road to take in order to reach my final destination. A compass as complex as myself, which would lead me on to the roads with less sidetracks and no distractions. But I am not sure if such compass exists.
However, I am not certain that my life would be as colourful or interesting if such compass did exist. The roads I have taken may have been rough and sometimes longer than many other roads. But the flowers I have seen growing on the side of the walks, the faces I have met and the magic which has taken place during those walks – those are only a few of the things I would have to give up if such compass did exist.
They say not having a set goal in life is like going for an aimless walk. Yet, I like aimless walks. Not all walks need a set goal, and a pair of the latest Nike running shoes. Nor the latest Iphone Application which calculates the steps taken or calories burnt. Me myself don’t count steps, I have never been a mathematic. If I could count, I would count the flowers I have seen, the faces I have met and the magic moments I have seen taken place. Others say not having a set goal in life is like fumbling in the dark. Does this mean I am fumbling in the dark of life? I might not have a set goal and I might not calculate very well, but I must have a great night vision. And that I would never give up for any compass in the world. Why? I like the darkness, I like those aimless walks. Because when I see the light in the tunnel due to my great night vision, I find another walk and another walk and another walk and another.. And on those walks, I see more flowers, I meet new faces and I see more magic taking place.
Smoke joy and drink love
Mina tankar kan ingen ta ifrån mig. De är min frihet. Utan mina tankar är jag ingen. Ingen mer än vad ni ser vandra gatan ned en tidig söndagsmorgon.
Jag vill omges av människor som kan läsa mig som en öppen bok. På så sätt vet jag att min saga kommer att leva vidare. Vidare efter den tid när jag inte längre finns. Någon annan som är kapabel att skriva klart det sista kapitlet i min bok. På så vis låter ordet mig leva vidare.
Ur det djupaste av mitt bröst, av hela mitt hjärta, så tror jag och vill tro att ordet är vårt starkaste medel. Det må kanske inte få omkull de största av våra fiender, men lämnar förhoppningsvis ett större avtryck än blåmärket från slaget som bleknar bort med tiden.
Jag vill röka fred och släcka törsten i kärlek.
This is me.
Jag gjorde ett omfattande personlighetstest, samma som militären i USA gjorde för att få fram bästa dynamik till armén. Resultatet är så fruktansvärt lik min personlighet. Man kan få alla möjliga bokstavskombinationer, jag blev INFP. Malin blev det totalt motsatta. Antar att klyschan om att motsatser drar sig till varandra stämmer ändå.
Beskrivning av min personlighet som får mycket av det som händer i mitt liv att falla på plats:
Enligt Myers-Briggs, INFPs fokuserar mycket av sin energi på en inre värld som domineras av intensiv känsla och djupt höll etik. De söker ett yttre liv som är i linje med dessa värden. Lojala mot människor och gärningar som är viktiga för dem, INFPs kan snabbt identifiera möjligheter att genomföra sina ideal. De är nyfikna att förstå sin omgivning, och är accepterande och flexibla, förutom när deras värderingar är hotade.
Den artiga, reserverade utsidan INFPs kan vid första mötet göra dem svåra att lära känna. De värderar konversationer, dock med viss glädje i det ovanliga. När INFPs är i ett sällskapligt humör, deras humor och charm lyser igenom. Benägen att tycka om människor och att undvika konflikter, INFPs tenderar att vara till trevligt sällskap.
INFPs ägnar sig åt dem i deras inre krets, och vakar över deras emotionella välbefinnande, genom att ofta trösta dem i nöd. Guidad av sin längtan efter harmoni, INFPs föredrar att vara flexibel så länge inte deras etik kränks. Sedan blir de passionerade förespråkare för sin tro. De kan ofta övertyga andras åsikter genom takt, diplomati och en förmåga att se olika sidor av en fråga.
INFPs utvecklar dessa insikter genom reflektion, och de kräver mycket tid ensamma för att begrunda och bearbeta ny information. Även om de kan vara ganska tålmodiga med komplexa material, de är generellt uttråkade av rutin. Inte alltid organiserade, INFPs är noggranna om saker de värdesätter. Perfektionister där de kan ha problem med att slutföra en uppgift, eftersom den inte möter deras höga krav. De kan även gå tillbaka till ett avslutat projekt efter tidsfristen så att de kan förbättra det.
INFPs är kreativa typer och ofta har en gåva till språk. Som introverta, kanske föredrar fr att uttrycka sig genom skrift. Sin dominerande känsla driver deras vilja att kommunicera, samtidigt som deras extra intuition förser fantasi. Att ha en talang för symbolik, njuta av de metaforer och liknelser. De söker ständigt nya idéer och anpassar sig väl till förändringar. De föredrar att arbeta i en miljö som värdesätter dessa gåvor och ger dem möjlighet att göra en positiv skillnad i världen, enligt deras personliga övertygelse.
ps.
Al Pacino och Leonardo DiCaprio är på jobbet idag.
Korthus
Den där obegripliga känslan i kroppen. Att något är på tok. Båten håller på att tappa seglet och snart kör man rakt in i bergsväggen.
Om jag bara kunde veta vad det är. Den enda ledtråd kroppen ger mig är en oroande känsla i maggropen. Känslan som sedan tar sig upp i matstrupen och ser till att jag får svårt att andas nästintill denna vackra person som jag tidigare samma kväll sagt att jag älskar. Det är som ett korthus som sakta men säkert byggt sig större och mäktigare. Men ju högre och ståtligare det blir, desto lättare är det för vindens kraft att hugga tag i korten och låta det som en gång var, kollapsa och segla ned mot marken.
Som ett försök att reda ut mina allt för obegripliga känslor så ger jag honom chansen att reda ut fnurran på min trassliga tråd. Smyger över nystanet på hans sida av sängen. Men han märker inget. För honom är nystanet så gott som genomskinligt. Finns inte. "Är allting bra?" frågas det när han får nys om att jag är mer annorlunda än vanligt. "Ja." säger jag kort, samtidigt som jag hoppas att han ska kunna läsa av mitt kroppsspråk i det nattsvarta mörkret som skriker motsatsen. Tyvärr inte utrustad med mörkerseende vänder han sig därför om och tar mitt ord på att allt minsann är bra. Men där ligger jag. Försöker komma på vad som är fel, medan klumpen i halsen nu omvandlats till tårar som faller ned för min kind. I takt med hans snarkningar. Om jag bara visste varför. Uppenbarelsen slår mig. Jag måste förstå vad som är felet innan det trasiga kan bli fixat. Och inte se mig om efter någon annan som ska fixa det åt mig. Sedan, när nystanet är utrett och användbart igen, då kan jag återigen användas till att skapa nya kreationer. Men tills dess får jag fokusera på att hitta min inre ro, min egen takt och låta seglet ta vinden.
Som någon vacker person en gång sa: "Seek first to understand, then to be understood".
Öde ö
Jag sitter på ett kafé. Pluggar, läser. Konflikthantering. Det är 30 grader, kaféet har öppna väggar så jag känner de varma briserna även fast fläkten går på full kapacitet. Konflikthantering. Konflikter mellan människor. Yttre, synliga konflikter. Men också inre konflikter som sällan bildar ringar på vattenytan. De jobbar liksom mer på sjöbotten. Tuggar i sig sjögräs och gror sig större och starkare.
Konflikter finns överallt. Det är den där konstanta frågan om vad som är bra eller dåligt, styrkor och svagheter. Kärlek och hat. Jag ser den ofta, jag ser den i oss alla. Konflikten. Någon slags röntgensyn som tränger igenom ert kött och blod. Men först och främst ser jag den i era ögon. Sminkade eller osminkade. Trötta eller lystra. Jag ser den.
Jag drömmer mig bort från konflikter och ifrågasättningar. Även fast jag vet att de var konstant närvarande även då, så tittar jag på de bilder från Mexico där jag hälsade på min vän Timothy med min Hawaiian Princess. Drömmer mig tillbaka. Där jag vill tro att jag la tankarna på hyllan för en stund. Tog av mig frågehatten. Men jag vet innerst inne att den följde varje steg jag tog. Men vad vore livet utan drömmar?
Jag vill till en öde ö där jag kan måla och försvinna in i mig själv för en stund.
Det snurrar i min skalle
Men jag har dig.
Dansa
Dom har gift sig här ikväll. Dom har bytt ringar, slängt buketter. Jag tror inte alls på nått mer, för jag trodde en gång på det här. Men jag kommer dansa fastän hjärtat brister, dansa fastän du inte är här. Jag ska dansa fastän hjärtat brister, det går sönder i takt med basen i marken. Det går sönder i takt med värkande huvud, vulkan inuti men polerade yta. Det här golvet kväll, jag ska va sist här och dansa fastän hjärtat brister, dansa fastän du inte är här. Höll ett tal som va för långt, ingen skratta åt poängen. Kanske för ja hade glömt vad poängen är med allt här. "Å nu mina damer, herrar: bruden och brudgummens vals". Jag gömde mina drömmar precis där din axel blir till hals. Jag ska dansa fastän hjärtat brister, dåliga bandet jag tycker inte om er men ni täcker över ljudet av sms som inte kommer. Spela nåt som alla kan så jag kan berätta nåt som alla kan! Är ni med mig syster, bröder? Jag ska dansa för att hjärtat blöder.
Min familj, mitt hopp.
Jag saknar min lilla familj lite extra mycket för tillfället. Jag vill hem och krama min lilla brorsdotter som är världens finaste lilla flicka. Det gör ont i mig att inte få vara nära.
Jag har lärt mig mycket om vad som jag värderar här i livet. Tyvärr så går alla komponenter inte ihop: jag vill ha allt och jag vill ha det nu. Jag vill ha så mycket av denna värld, samlat med den värld jag har i Sverige. Ska jag vara ärlig så tror jag aldrig att jag kommer komma hem för att stanna. Eller på något sätt kommer jag alltid komma hem och hämta ny kraft, men jag kommer nog aldrig slå mig till ro i Sverige. Samtidigt ser jag inte mig själv leva här för alltid. Jag hoppas och vill tro att jag kommer dra mig någonstans närmre Sverige i vilket fall, och kunna njuta av Sverige i lagom dos. Men vem vet vart livet för mig? Den där stora frågan som ständigt dyker upp i mitt huvud. Mysteriet som kanske aldrig kommer få ett svar. Alla gåtor kanske inte har ett svar.
Om 5 och en halv vecka är jag i Sverige igen. Vinter, kallt och mörkt. Trodde aldrig att jag kunde längta så här efter att frysa om kinderna. Hoppas att det blir en riktig vargavinter.
Jag bär alltid med mig er i mina tankar och i mitt hjärta, min älskade familj.
