Jag har talat och räddat min själ

Om jag bara kunde veta vad det är. Den enda ledtråd kroppen ger mig är en oroande känsla i maggropen. Känslan som sedan tar sig upp i matstrupen och ser till att jag får svårt att andas nästintill denna vackra person som jag tidigare samma kväll sagt att jag älskar. Det är som ett korthus som sakta men säkert byggt sig större och mäktigare. Men ju högre och ståtligare det blir, desto lättare är det för vindens kraft att hugga tag i korten och låta det som en gång var, kollapsa och segla ned mot marken.

Som ett försök att reda ut mina allt för obegripliga känslor så ger jag honom chansen att reda ut fnurran på min trassliga tråd. Smyger över nystanet på hans sida av sängen. Men han märker inget. För honom är nystanet så gott som genomskinligt. Finns inte. "Är allting bra?" frågas det när han får nys om att jag är mer annorlunda än vanligt. "Ja." säger jag kort, samtidigt som jag hoppas att han ska kunna läsa av mitt kroppsspråk i det nattsvarta mörkret som skriker motsatsen. Tyvärr inte utrustad med mörkerseende vänder han sig därför om och tar mitt ord på att allt minsann är bra. Men där ligger jag. Försöker komma på vad som är fel, medan klumpen i halsen nu omvandlats till tårar som faller ned för min kind. I takt med hans snarkningar. Om jag bara visste varför. Uppenbarelsen slår mig. Jag måste förstå vad som är felet innan det trasiga kan bli fixat. Och inte se mig om efter någon annan som ska fixa det åt mig. Sedan, när nystanet är utrett och användbart igen, då kan jag återigen användas till att skapa nya kreationer. Men tills dess får jag fokusera på att hitta min inre ro, min egen takt och låta seglet ta vinden.

Som någon vacker person en gång sa: "Seek first to understand, then to be understood".