Jag har talat och räddat min själ

Jag saknar min lilla familj lite extra mycket för tillfället. Jag vill hem och krama min lilla brorsdotter som är världens finaste lilla flicka. Det gör ont i mig att inte få vara nära. Jag har lärt mig mycket om vad som jag värderar här i livet. Tyvärr så går alla komponenter inte ihop: jag vill ha allt och jag vill ha det nu. Jag vill ha så mycket av denna värld, samlat med den värld jag har i Sverige. Ska jag vara ärlig så tror jag aldrig att jag kommer komma hem för att stanna. Eller på något sätt kommer jag alltid komma hem och hämta ny kraft, men jag kommer nog aldrig slå mig till ro i Sverige. Samtidigt ser jag inte mig själv leva här för alltid. Jag hoppas och vill tro att jag kommer dra mig någonstans närmre Sverige i vilket fall, och kunna njuta av Sverige i lagom dos. Men vem vet vart livet för mig? Den där stora frågan som ständigt dyker upp i mitt huvud. Mysteriet som kanske aldrig kommer få ett svar. Alla gåtor kanske inte har ett svar. Om 5 och en halv vecka är jag i Sverige igen. Vinter, kallt och mörkt. Trodde aldrig att jag kunde längta så här efter att frysa om kinderna. Hoppas att det blir en riktig vargavinter. Jag bär alltid med mig er i mina tankar och i mitt hjärta, min älskade familj.