Jag är inte deprimerad. Jag har bara en otrolig stor portion känslor i min kropp, och eftersom jag fortfarande är en svenne i hjärtat så finner jag det otroligt svårt att skriva om saker som går bra. Jantelagen. Ingen får lyckas. Och om man gör det så ska man hålla käft, fortfarande klä sig i sina gamla trasor och inte gå på för många finmiddagar mitt i veckan. För då säger svenska folket emot. Man ska liksom vara en sån där skön typ. Framgångsrik men inget skryt. Hoppsan, ett svart Amex i fickan! Men han som är så trevlig. Det går väl inte ihop sig? Både trevlig och rik?Honom gillar vi! En skön typ. Inte för skrytig.
Eftersom att jag själv lider av detta syndrom så är det lättare för mig att ventilera mina negativa känslor i stället för de positiva. Därför kan det kanske framstå som att jag är en deppig typ som ligger hemma och funderar på livets alla mysterier. Det gör jag ju också. Ibland. Men oftast ser jag till att hålla mig upptagen med annat. Tills jag hannar i depp-sprialen och den ena negativa tanken utlöser den andra. Dominoeffekt. Det är i den spiralen jag befunnit mig under den senaste veckan. Jag ber inte om ursäkt. De som inte vill ha mig som jag är då, förtjänar mig inte heller då jag är på topp.
Men sen så blir jag så fruktansvärt trött på mig själv, suddar ut allt det negativa och tar mig i kragen. Där är jag nu. Min ena arm drar mig i kragen så hårt att jag nästan kvävs. Medan den andra försöker knäppa upp kragen så att jag ska få lite mer luft. Andrum. Tid att tänka efter. Men det är så jag fungerar. Antingen eller. Fågel eller fisk. Inget mittemellan. Jag jobbar på Sydneys mest exklusiva medlemsbar där success är ett ledord, champagnen flödar och samtalsämnena ofta innehåller x antal 000000. Därefter går jag till stans kanske mest avslappnade bar där "vanligt" folk går. Herr och fru Andersson som vill ses för att prata om hur jobbiga deras chefer är, hur kärleksförhållandena går och för att avnjuta en cocktail, men inte till överpris. Kontrasten går inte ens att beskriva. Men det är så jag fungerar. Lite av båda världar. Vem sa att man måste välja? Det är i kontrasten som gnistorna uppstår. I det organiserade kaoset.
Både fru och man har flytt staden för ett par veckor. Frugan är i LA och maken i Thailand på bröllop. Tid för att älska med mig själv och mitt ego för en stund.
Hur mycket jag än vill tro att jag kan röra mig fritt i min sorg och visa mitt ärr över bröstkorgen för alla som kommer i min väg, så är jag i själva verket så jävla rädd. Jag är rädd att visa mig svag. Vilket gör mig ännu svagare. Jag vill tro att jag är Pippi Långstrump. Världens starkaste tjej. En rebell. En Robin Hood kopia, som tar från de rika och ger till de fattiga. De sörjande. Tar av min egen erfarenhet av sorg. Visar att det är okej att gråta i grupp. Att det som inte dödar härdar. Att vi lär av våra misstag. Allt är redan förutspått. Följ bara med.
Men så sitter jag här. Med snor och gråt i tröjärmen. För om någon kommer och knackar på så vill jag ändå inte visa mina rödsprängda ögon. Min gråt sitter i halsen och den gör så förbannat ont. Det känns som den gången jag svalde en alldeles för stor bit fläskfilé som satte sig som en pinne på tvären i halsen. Hur mycket jag än försökte svälja ner den så vägrade den släppa taget och ta sig ned i matstrupen. Han satt kvar. Tills jag fick tårar i ögonen. Nu är det istället tårarna som kom först. Tårarna har orsakat klumpen i halsen. Men varför? Jag har det ju så bra. Utåt sett i alla fall.
Jag är så fruktansvärt livrädd av att göra en scen av min sorg. Vill liksom inte vara till besvär. På gruppterapin är det sällan jag som är i fokus. Jag hinner inte ens säga min öppningsfras på scen innan jag tackar för att publiken kunde komma och istället tar på mig rollen som donerings insamlare vid utgången. Ni kanske undrar vad fan jag gör här då? Skriver om sorg, saknad, orättvisa. Skriver så det står härliga till. Jag vet inte varför om jag ska vara ärlig. Mer än att det kanske är ett litet rop för hjälp. Eller inte hjälp. För den skulle jag inte ta emot. Jag kan ju bättre själv. Men kanske lite förståelse.
I wish I could believe in something bigger More than these trees, these winds, these oceans I wish I could believe what they tell me
I saw my brother pack his bags and leave We made our goodbyes and now he is settled down in the city Where he doesn't have to be himself
He used to play an un-tuned guitar While he sang about me and he sung about the stars I used to dream about another time And now it's all clear that's the only time I wish would come back
I wish I could hold on a little longer Still my worried stomach and calm my hunger I wish I could believe what they taught me
A new day awaits me I could be gone today A new day awaits me We could be here to stay
Så kom lördagen. Jag väckte Malin och vi gick på en lång promenad. Minst en mil. Längst med vattnet till närliggande stränder. Längst vägen såg vi delfiner. 30 stycken minst. De lekte i vattnet och alla simmade i små flockar om 4 eller 5. Jag blev alldeles varm i hela kroppen.
Dagen tillbringades med vänner på stranden och livet var underbart. Sedan var det jobb. Leonardo DiCaprio gästade och hans producent hade födelsedagskalas så det stod vilt till.
Söndagen vistades med 5 av mina pöjkar från Grandmas, den cocktailbar som jag jobbar på då jag inte agerar värdinna på medlemsbaren eller studerar. Vi avnjöt en 8-rätters lunch på en underbar restaurang vid vattnet. Solen sken, vinet smakade ännu bättre än vanligt och jag var så där glad igen. Jag ville så gärna njuta av kvällen, men något kom på tal och jag insåg att jag inte alls hör hemma här. Igen.
Jag pratade med min gode vän Magnus över skype samma kväll, och han fick mig att inse lite saker som jag ibland glömmer bort. Allt är inte så svart eller vitt som jag ibland har en tendens att tro. Vi pratade om det ena efter det andra, lätt som djupt. Tills han behövde gå till Ica och köpa mat. Underbara vänskap, det är så jag vill ha det. Jag vill kunna diskutera saker som jag tycker och tänker, utan att bli kallad för en överkänslig typ. Tack vare för riktig vänskap. Min Caroline förstår vad jag menar. Och jag förstår henne. Med henne skrattar jag mer än med många andra. Men gränsen mellan glädje och sorg är hårfin. Men det spelar ingen roll. Vi vågar visa känslor. Jag önskar fler vågade.
Äntligen fredagskväll. Benen värker efter 16 timmars jobb. I morgon ska solen lysa på oss. Och hetta upp våra kroppar och havet. 28 grader närmre bestämt. Jag ska suga upp varenda stråle. Jag fungerar som en solpanel, jag suger åt mig all energi solen ger mig. Jag känner att min energi är på väg upp nu när jag fått uppleva vackert väder de senaste dagarna. Kan behövas nu inför en fullspäckad helg och än ännu mer fullspäckad vecka framöver. Att ha lov från universitetet är inte direkt som det sommarlov man hade som barn. Det är nästan mer påfrestande med lov då man känner ett start behov att jobba 24/7 och få så mycket gjort som möjligt som man aldrig hinner med som fulltids student. Men jag klagar inte. Jag har ett underbart jobb där jag får jobba med några av stans härligaste människor och träffa desto fler udda typer. Och många gånger är det inte alls som att gå till jobbet. I guess this is what they call having fun.
Och det här är vad alla har sagt om dig. "Håll dig borta från honom han kommer att såra dig". Det här är vad alla har varnat mig; "Du är så bräcklig det kommer att krossa dig". Det här är vad alla har sagt om mig; "Håll dig borta från elden, gå inte ute, bär alltid mössa, klä in dig i wellpap, för du kommer skadas, ge dig aldrig hän. Du har så veka leder, du kommer skrapa dina knän".
Och det här är vad magen säger om dig; "Du gillar mig för mycket det måste vara något fel på dig". Det här är vad hjärnan har sagt om mig; "Jag måste vara galen"
"Jag har aldrig känt så mycket som när jag är med dig".
"Jag har aldrig känt så mycket som jag gör när jag är med dig". "Jag har aldrig känt så mycket när jag är med dig".
Ibland är jag helt ur balans. I sinnet och i kroppen. Denna vecka har varit en vecka av det slaget. Helt ur balans. Att jag var så beroende av en telefon för att kunna leva mitt liv trodde jag aldrig, men det fick jag uppleva denna vecka då jag vaknade tisdags morgon utan telefon, med två skrapsår i ansiktet och en enorm minneslucka från kvällen innan. Det har varit en vecka i festlighetens tecken, minst sagt. Sömn, mat och träning har legat lågt på prioritetslistan medan event med jobbet och privat sugit ur all existerande energi ur mig. Barshow week, en vecka om året då nomineringar ges ut och barfolk blir redlösa. Äckligt, men ack så kul. Om det inte vore för det där vita pulvret som är så gott som en nödproviant i allas fickor. Jag tackar nej, inget för mig. Och hur mycket jag än hävdar att alla är ansvarig för sina egna liv och tar sina egna beslut så kan jag inte rå för att bry mig om de som står mig nära. Jag vill inte att de ska falla. Falla för något som rest från andra sidan jorden, genom vidrig handel involverande mellanhänder som alla vill tjäna sin andel och därav späder ut skiten, där kvinnor och barn blivit behandlade som skit och där kriminaliteten blivits någons öde. Den långa resan för en slutstation i någons näsa. För att kunna känna hur bra livet faktiskt kan vara. Då man är hög som en drake och kan ta över världen i en handvändning. Där vill jag inte vara.
Jag är rädd. Rädd att du är käppen jag behöver för att ta mig fram längst vägen. Stapplande steg. Ett i taget. Haltande. Men med din hjälp tar jag mig fram. Så ung, dock i behov av en käpp. En stadig, stabil käpp. Med extra grått gummi och med spik på vintern. Så att jag är försäkrad om att jag kan lita på dig. I alla lägen. Över åren som gått har mina ben fått ett tyngre bagage att bära. Tunga axlar. Och en ännu tyngre själ. Benen har fått tagit stryk. Gång på gång har de sågats av, ofta vid fotknölarna. Benen har vikt ned sig. Allt för många gånger. Och jag har ramlat platt inför publik. Och försökt ta mig upp på egen hand. Misslyckats. Därav beroendet av min käpp, med hjälp av den så tar sig de sargade benen framåt. Och skulle jag falla igen så är den där för att hjälpa mig åter upp på fötter. Men vad skulle att hända om jag lyckas träna upp benen och klarar av att ta mig fram längst vägen utan sällskapet av min käpp?
Vi vaknade efter en lång sovmorgon. Det behövde vi, hade ju jobbat in på småtimmarna. Vi bestämde oss för kaffe med Caroline. Underbara Carro som analyserar och reflekterar precis som oss. Även denna morgon blev det analyser och ifrågasättningar. Dagens höjdpunkt. Dagen innefattade kvalitetstid där vi tränade, städade, lagade lax. Hittade plywood skivor att måla på. I en hög av sopor. Underbara tanke att någons skräp blir till konst att hänga på väggarna. Låt tanken bli mer än blott en tanke. Låt oss ro projektet i hamn. Nu när det är lov från universitetet en månad. Jobba, njuta och skapa. Det regnade kväll. Kvalitetstid. Mysväder, så vi hyrde film. Svensk. Köpte en kaka. Glutenfri och organisk förstås. Inga tillsatser. Bakad på kärlek, fett och socker. Satte på tevatten som beordrat. Blev inge målning av naglar dock som vi lovat. En annan gång. Det ska ju synas att man är upptagen med annat. Ingen tid att se efter varken naglar eller hår. Utväxt och avskalat nagellack. Lite halvdöd och sliten look. Skön typ liksom, I dont give a fuck. (But I actually do).
I morgon ska vi jobba länge. Vakna tidigt, gå till jobb 1. Jobba klart och vidare till jobb 2. Busy busy. Inte undra på att vi inte hinner fixa håret eller naglarna. Jag och Linn.
Galoscher och regnjacka på.
Vi leker photo shoot med oss själva.
Möblerar om och anordnar plats för födelsen av ett nytt verk
En av livets stora utmaningar måste vara att nöja sig. Jag har sagt det så många gånger förut, och hur mycket jag försöker njuta så ifrågasätter jag många gånger situationen jag befinner mig i. Det spelar ingen roll om det är arbete, kärlek, vänner, boende. Det kanske finns någonting bättre för mig där ute i den vida världen?
Jag har alltid velat ha det jag inte kunnat få. Jag började till och med gråta hos tandläkaren som barn när mina bröder fick borra deras hål i tänderna, men inte jag. Jag hade inga hål, men ville göra allt som alla andra gjorde. Jag ville känna gemenskapen av att ha gjort någonting tillsammans. Gått igenom samma plåga. Samma väg. Kunna relatera till smärtan de kände när bedövningen gått ur kroppen. Hand i hand. Sedan när jag upplevt den gemenskapen skulle jag ställa in siktet på nästa utmaning och ta mig an även den. Judo, handboll, fotboll, dans, gitarrlektioner, sångträning, teater. You name it. Jag ville göra allt. Helst samtidigt.
Det här ser jag fortfarande i mig själv. Jag söker som en blodhund efter spår i mörkret. Ibland hittar jag något som verkar intressant för en stund. Ibland stannar jag där för mer omfattande utredning. Men hela tiden är siktet inställt på att lösa den stora gåtan; vad ska jag göra med mitt liv och vart ska jag slå mig till ro? What if..
Jag är ganska egoistisk. Mitt liv kretsar kring mig själv. Jag är huvudrollen i en pjäs, alla ni andra är medhjälpare, ljussättare eller motparter. I handen håller jag mitt manus. Dock är många sidor blanka, och tjockleken på manuset är oförutsett. Manuset innehåller dock också många sidor av text, där vissa scener är djupare och mer komplexa än andra. På den aktuella sidan i manuset är min karaktär 24 år, söker efter någon sorts mening med livet och där hon ifrågasätter det mesta som kommer hennes väg. Hon är starkt medveten om att livet är i hennes egna händer och att hennes pjäs inte kan fullföljas om inte just hon är med och skriver den.
Hur som helst, samtidigt som denna pjäs utspelar sig, med mig i huvudrollen, så utspelas ungefär 6,8 miljarder andra pjäser världen över under precis samma tid som min. I en av de pjäserna är det du som innehar huvudrollen i din pjäs, där jag möjligtvis är en medhjälpare, ljussättare eller motpart. Kanske är din pjäs bättre än min, kanske inte. Men oavsett hur svårt det är att förstå, så är vi lika mycket huvudroller i vår egen pjäs, som ljussättare i någon annans. Så även om jag kan välja vilken roll jag vill att du ska spela i min pjäs (min vän, fiende, käresta etc.), så kan du välja vilken roll jag spelar i ditt liv.
Nu har jag igen sagt emot mig själv, där jag först sagt att du är huvudrollen i din pjäs, men samtidigt en liten biroll i någon annans. Syftet är att få dig att förstå att du inte är centrum av vårt stora universum, och att få dig att förstå att dina val i livet inte enbart påverkar dig själv, utan även andra och deras pjäser. Även de motspelare som du kanske aldrig kommer träffa. I deras pjäs kanske du är en viktig motpart, kanske en ljussättare. Saken är den att du inte vet vilken inverkan du kommer ha på andras liv, och därför är det viktigt att veta att du kan fatta beslut som kommer påverka hur andras - och din egen pjäs - kommer att utspelas.
Ännu en lördag har passerat. Och framför oss har vi min favoritdag, SÖNDAG! Eftersom jag jobbar och pluggar varje veckodag plus helg så är söndagar heliga för mig. Det är min chans att ta igen mig och bara vara. Hur som helst, denna söndag blir ingen vila av, jag ska till Melbourne! Jag är nu hemkommen från jobb och försöker varva ned. Utanför har grannen fest och gör det dock svårt att få ro. Om 4 timmar kommer taxin och hämtar mig och tar mig till flygplatsen. Därefter vankas det 4 dagars kvalitetstid med vänner, alkoholintag, hoppa i hotellsängar och vila.
Hur som helst, min dag idag var underbar den med. Jag brukar börja mina lördagar på Farmers Market där jag köper kaffe och luffar runt och tittar runt på alla bönder som kommer till Bondi för att sälja sina varor. Det fick inleda även denna lördag. Sedan gick jag på en långpromenad följt av arbete. Ännu en vecka har passerat, jag får nästan lite panik över hur fort tiden går. Hur som helst, nu bör jag sova.
Jag har bestämt mig. Här har ni mig. Jag är tillbaka.
Jag har allt för länge nu tagit för mig saker som jag trott varit det rätta. Och valt bort det som jag egentligen känner innerst inne bör prioriteras. Att skriva bland annat. Jag må inte vara hörd hos eliten. Jag må inte ens nå fram till människan som sitter mitt emot mig, oavsett hur mycket jag än signalerar med händerna och söker uppmärksamhet. Mitt skrik kommer troligtvis aldrig få deras trumhinnor att vibrera. Men dem som vill - och är redo - att höra vad jag har att säga, de kommer tar sig tid. Och även om det är 1 av 100 eller 1 av 100 000 som vill ta sig tid, så är det ju i alla fall någon.
Så här är jag. Rätt och slätt. Upp och ned. Ut och in. Välkommen tillbaka till min värld. En värld som ibland är helt underbart fantastisk, men som allt för ofta är helt obegriplig. Jag har saknat er.
