Våga
Så kom lördagen. Jag väckte Malin och vi gick på en lång promenad. Minst en mil. Längst med vattnet till närliggande stränder. Längst vägen såg vi delfiner. 30 stycken minst. De lekte i vattnet och alla simmade i små flockar om 4 eller 5. Jag blev alldeles varm i hela kroppen.
Dagen tillbringades med vänner på stranden och livet var underbart. Sedan var det jobb. Leonardo DiCaprio gästade och hans producent hade födelsedagskalas så det stod vilt till.
Söndagen vistades med 5 av mina pöjkar från Grandmas, den cocktailbar som jag jobbar på då jag inte agerar värdinna på medlemsbaren eller studerar. Vi avnjöt en 8-rätters lunch på en underbar restaurang vid vattnet. Solen sken, vinet smakade ännu bättre än vanligt och jag var så där glad igen. Jag ville så gärna njuta av kvällen, men något kom på tal och jag insåg att jag inte alls hör hemma här. Igen.
Jag pratade med min gode vän Magnus över skype samma kväll, och han fick mig att inse lite saker som jag ibland glömmer bort. Allt är inte så svart eller vitt som jag ibland har en tendens att tro. Vi pratade om det ena efter det andra, lätt som djupt. Tills han behövde gå till Ica och köpa mat. Underbara vänskap, det är så jag vill ha det. Jag vill kunna diskutera saker som jag tycker och tänker, utan att bli kallad för en överkänslig typ. Tack vare för riktig vänskap. Min Caroline förstår vad jag menar. Och jag förstår henne. Med henne skrattar jag mer än med många andra. Men gränsen mellan glädje och sorg är hårfin. Men det spelar ingen roll. Vi vågar visa känslor. Jag önskar fler vågade.
Kommentarer
Trackback