Inget mittemellan
Jag är inte deprimerad. Jag har bara en otrolig stor portion känslor i min kropp, och eftersom jag fortfarande är en svenne i hjärtat så finner jag det otroligt svårt att skriva om saker som går bra. Jantelagen. Ingen får lyckas. Och om man gör det så ska man hålla käft, fortfarande klä sig i sina gamla trasor och inte gå på för många finmiddagar mitt i veckan. För då säger svenska folket emot. Man ska liksom vara en sån där skön typ. Framgångsrik men inget skryt. Hoppsan, ett svart Amex i fickan! Men han som är så trevlig. Det går väl inte ihop sig? Både trevlig och rik?Honom gillar vi! En skön typ. Inte för skrytig.
Eftersom att jag själv lider av detta syndrom så är det lättare för mig att ventilera mina negativa känslor i stället för de positiva. Därför kan det kanske framstå som att jag är en deppig typ som ligger hemma och funderar på livets alla mysterier. Det gör jag ju också. Ibland. Men oftast ser jag till att hålla mig upptagen med annat. Tills jag hannar i depp-sprialen och den ena negativa tanken utlöser den andra. Dominoeffekt. Det är i den spiralen jag befunnit mig under den senaste veckan. Jag ber inte om ursäkt. De som inte vill ha mig som jag är då, förtjänar mig inte heller då jag är på topp.
Men sen så blir jag så fruktansvärt trött på mig själv, suddar ut allt det negativa och tar mig i kragen. Där är jag nu. Min ena arm drar mig i kragen så hårt att jag nästan kvävs. Medan den andra försöker knäppa upp kragen så att jag ska få lite mer luft. Andrum. Tid att tänka efter. Men det är så jag fungerar. Antingen eller. Fågel eller fisk. Inget mittemellan. Jag jobbar på Sydneys mest exklusiva medlemsbar där success är ett ledord, champagnen flödar och samtalsämnena ofta innehåller x antal 000000. Därefter går jag till stans kanske mest avslappnade bar där "vanligt" folk går. Herr och fru Andersson som vill ses för att prata om hur jobbiga deras chefer är, hur kärleksförhållandena går och för att avnjuta en cocktail, men inte till överpris. Kontrasten går inte ens att beskriva. Men det är så jag fungerar. Lite av båda världar. Vem sa att man måste välja? Det är i kontrasten som gnistorna uppstår. I det organiserade kaoset.
Både fru och man har flytt staden för ett par veckor. Frugan är i LA och maken i Thailand på bröllop. Tid för att älska med mig själv och mitt ego för en stund.
Kommentarer
Trackback