Rädd
Jag är rädd. Rädd att du är käppen jag behöver för att ta mig fram längst vägen. Stapplande steg. Ett i taget. Haltande. Men med din hjälp tar jag mig fram. Så ung, dock i behov av en käpp. En stadig, stabil käpp. Med extra grått gummi och med spik på vintern. Så att jag är försäkrad om att jag kan lita på dig. I alla lägen. Över åren som gått har mina ben fått ett tyngre bagage att bära. Tunga axlar. Och en ännu tyngre själ. Benen har fått tagit stryk. Gång på gång har de sågats av, ofta vid fotknölarna. Benen har vikt ned sig. Allt för många gånger. Och jag har ramlat platt inför publik. Och försökt ta mig upp på egen hand. Misslyckats. Därav beroendet av min käpp, med hjälp av den så tar sig de sargade benen framåt. Och skulle jag falla igen så är den där för att hjälpa mig åter upp på fötter. Men vad skulle att hända om jag lyckas träna upp benen och klarar av att ta mig fram längst vägen utan sällskapet av min käpp?