Jag har talat och räddat min själ

Hur mycket jag än vill tro att jag kan röra mig fritt i min sorg och visa mitt ärr över bröstkorgen för alla som kommer i min väg, så är jag i själva verket så jävla rädd. Jag är rädd att visa mig svag. Vilket gör mig ännu svagare. Jag vill tro att jag är Pippi Långstrump. Världens starkaste tjej. En rebell. En Robin Hood kopia, som tar från de rika och ger till de fattiga. De sörjande. Tar av min egen erfarenhet av sorg. Visar att det är okej att gråta i grupp. Att det som inte dödar härdar. Att vi lär av våra misstag. Allt är redan förutspått. Följ bara med.

Men så sitter jag här. Med snor och gråt i tröjärmen. För om någon kommer och knackar på så vill jag ändå inte visa mina rödsprängda ögon. Min gråt sitter i halsen och den gör så förbannat ont. Det känns som den gången jag svalde en alldeles för stor bit fläskfilé som satte sig som en pinne på tvären i halsen. Hur mycket jag än försökte svälja ner den så vägrade den släppa taget och ta sig ned i matstrupen. Han satt kvar. Tills jag fick tårar i ögonen. Nu är det istället tårarna som kom först. Tårarna har orsakat klumpen i halsen. Men varför? Jag har det ju så bra. Utåt sett i alla fall.

Jag är så fruktansvärt livrädd av att göra en scen av min sorg. Vill liksom inte vara till besvär. På gruppterapin är det sällan jag som är i fokus. Jag hinner inte ens säga min öppningsfras på scen innan jag tackar för att publiken kunde komma och istället tar på mig rollen som donerings insamlare vid utgången. Ni kanske undrar vad fan jag gör här då? Skriver om sorg, saknad, orättvisa. Skriver så det står härliga till. Jag vet inte varför om jag ska vara ärlig. Mer än att det kanske är ett litet rop för hjälp. Eller inte hjälp. För den skulle jag inte ta emot. Jag kan ju bättre själv. Men kanske lite förståelse.