Jag har talat och räddat min själ

Jag saknar min Malin. Jag har dock haft en hel del tid att tænka hær nere nær jag går længs med de långa vita strænderna. Jag har insett att ekvationen Linn + Malin egentligen borde resultera i ett stort frågetecken (?). Jag menar, mer olika mænniskor finns det inte på vissa plan.

Malin ær socialt begåvad. Hon har många vænner, och omtyckt av de flesta utan några direkta fiender. Hon kanske ær lite domande ibland, men ingen ær perfekt. Hon analyserar inte søder folk, mer goes with the flow.
Hon liksom vet hur man gør, det dær med att mingla och så. Många ytliga bekantskaper också, hon ær en mæstare på att hålla kontakt med folk och att boka in træffar med folk så fort hon har en ledig stund øver. Ett socialt geni med andra ord. Malin ær alltid trevlig och pratar med folk i korridorer och av artighetsskæl. Hon tar kontakt och utbyter fraser med mænniskor lite øverallt, i skolan och på jobb. Folk som man liksom "borde" småprata med. Inga problem før henne att prata med en bekant øver en lunch i personalrummet. Inga pinsamma tystnader.

Jag ær tværtom. Jag har lætt før att ælska mænniskor, en kænslomænniska, men svårt før ytliga bekantskaper. Jag pratar sællan med folk i min klass om jag inte behøver. Eller inte med de som jag inte tycker om i alla fall. Det tar en ganska kort tid innan jag bestæmt mig før om jag tycker om någon eller inte, efter en noggrann analys vet jag vart jag har personen och kan læsa honom eller henne ganska væl.
Tycker jag om någon vill jag umgås tills jag ær less på personen och inte får ut mer av det. Ta død på kærleken liksom. I vissa fall tar liksom inte kærleken slut och jag fortsætter att ælska dessa personer tills jag næstan spricker. Det ær de personerna som jag kallar mina riktiga vænner hær i livet, och de finns lite hær och var utspritt i værlden.
Det dær med småprat kan jag liksom inte. Eller jag kan, jag kan sætta på mig en mask och låtsas. Sminka mig i en timme, sætta på mig en het outfit och gå ut och "låtsas". Går ænnu lættare med några starka drinkar innan før væsten. Eller rættare sagt innanfør den lilla svarta. Men jag hør liksom inte vad dom sæger. Folket jag minglar med liksom. Att stå i baren uppklædd till tænderna i senaste inkøpta outfiten och i skyhøga klackar som gør ont. Mingel och småprat. Jag stæller en fråga som jag egentligen redan vet svaret på eller som jag egentligen inte bryr mig ett skit om vad svaret ær. Nær personen ifråga øppnar munnen har mina tankar redan flygit ivæg till en annan plats. Tænker typ på vad jag kan tænkas æta till middag, vem som gjort låten som ljuder i bakgrunden eller hur den dær tjejen med de långa løsøgonfransarna tænkt nær hon satte på sig dom? Trodde hon att vi skulle gå på att hennes øgonfransar ær 2 decimeter långa likt en påfågel av naturliga skæl? Jag liksom bryr mig inte om killes senaste besøkta 243 stæder dær han redogør in i minsta detalj hur coolt det var att dyka i Zanzibar eller hur coolt nattlivet ær i Barcelona. Ingen fråga om jag någonsin dykt eller dansat salsa i Barca. Han ær bara intresserad av sin egna røst. Eller hon, dær borta i det tajta guldfodralet och extentions ner till rumpan. Hon kommer fram och utbyter några fraser angående servitrisen som var ytterst oførskæmd som inte serverade tjejerna først. (!) Mina tankar fladdrar ivæg till den uppskattningsvis 5 timmar långa prodedur som det tagit att få i hæsthåret i hennes blonda kaluffs. Vad sysselsatte hon sig med under den tiden? Læste en givande bok eller løste værldsfrågor? Nej, hon pratade sækert med frisøren om hur kønsdiskriminerande servitriserna ær nu før tiden.

Jag har liksom inte det dær i mig. Antingen sæger jag ingenting, eller så sæger jag alldeles før mycket. Precis vad jag tænker och tycker. Då blir det ofta tyst och lite stelt. Oftast drar jag mig undan, sæger inte mer æn nødvændigt och førsøker låtsas. Som 9 av 10 av alla andra gør runt omkring mig. Den enda skillnaden ær att de låtsas på rutin. Jag låtsas før att øverleva. Øverleva vænner, och inte riskera att bli ett socialt missanpassat freak.

Tack Malin før att du håller mig vid ytan. Utan dig hade jag krypit ihop inne i mitt skal likt en snigel som blivit petad på av en nyfiken, ful liten skitunge en regnig høstdag i oktober.

Tack farfar för att du fanns
Tack för att jag fick vara en del av dina äldre dagars glans
Tack för dina öppna armar och den kärlek du gett
Tack för att du kallade oss barnbarn “livets efterrätt”
Tack för vad du givit
Tack för vem du var
Tack för alla ljusa minnen som du lämnat kvar

22 år. Lite drygt 22 och ett halvt år. Det ær vad det tog mig att inse vad livet egentligen går ut på och vem jag ær. Den dær eviga resan att hitta sig sjælv. Alla pratar om det. Att man i tonåren har en tid dær man "ska hitta sig sjælv". Vissa drar ivæg på resor jorden runt før att hitta sig sjælva. Vissa har vetat sedan de kunde gå vem de var och deras mening i livet. Eller de har i alla fall trott att de vetat vad deras uppgift i livet ær. "Jag ska bli lækare!" "Jag har alltid vetat att jag skulle bli frisør" "Det var helt naturligt før mig att ta øver mina førældrars føretag, jag har alltid sett min framtid inom familjeføretaget" Jag har alltid avundas mænniskor som uttalat sig så. Som haft sin framtid utstakad och ett mål att fokusera mot. Sjælv har vægen hit till den mænniska jag ær varit vædligt krokig och vimmelkantig. Lik en "berg-och-dal-bana" før att uttala sig i klyschigt. Har liksom haft 1000 planer, som avløst varandra eller alla på en gång. Som barn ville jag bli brandman. Och frisør. Jag kom då på idèn att jag skulle ha en frisørsalong på øvervåningen och en brandstation med utrykningsbil på undervåningen. Stackars tanter som suttit med permanentvætska i håret eller tonårstjejerna med blekningsmedel i hårbotten då larmet pløtsligt skulle gå! Tur før de att jag inte satsade på den affærsidèn ændå, men visst hade det varit ett annars bra koncept? Då hade jag kunna tagit med mig mina brandoffer tillbaka till stationen och fixat iordning det sønderbrænda håret och gjort dom som nya igen!
Hur som helst, sedan den idèn har jag haft 999 stycken till. Som resultat har jag idag 19 stycken avverkade arbetsplatser på mitt CV. Ni læste rætt. 19 stycken. Jag kænner personer i min ålder som aldrig haft ett jobb. De pratas på skolan om "arbetslivserfarenhet" och hur det "går till" på en arbetsplats. Hallå, jag har avverkat restaurangbranshen dær jag slitit som en slav før minimalløn. Jag har rest land och rike runt før att sælja bredband till folk ute i skogarna till de som inte haft råd eller ens haft en dator, och dessutom blivit utnyttjad av chefen på kvællstid som bonus. Jag har tågat runt i Stockolmslæn i en Hemglassbil och fått barnfamiljer i storbråk genom att plinga med den kænda melodin som fått alla barn att skrika "GLASSBILEN!" och som resultat fått med sig deras førældrars stora plånbok før att køpa alldeles før mycket glass æn vad som egentligen får plats i frysen. Just før att glassen från veckan innan ligger kvar, speciellt de dær isiga tråk-glassarna som føljer med i "den nya spænnande blandpåsen". Jag har stekt hamburgare i en korvkiosk som liknade en skokartong, dær værmen på sommaren øverskred 40-stræcket och vi var tvungna att gå runt med frysta handdukar på huvudet før att inte svimma. Jag har genomlidigt timmar på Arlanda flygplats med varierande arbetssysslor med allt från møtande av barn vid flygplanet till att sælja på charterfamiljer alldelles før mycket tax-free sprit och smink att de kunnat hålla en cirkusførestællning varje kvæll på deras resemål, utsminkade till clowner och fulla på Absolut vodka i "limited edition fodral" som bara kan køpas på flygplatser. Næmde jag all denna toblerone i gigantiska førpackningar som jag fått familjerna att køpa, "ta tre - betala før två" men som ændå kommer hinna smælta innan de hunnit fram till deras "all-inclusive" hotellkyl. Jag kan fortsætta i en evighet med beskrivningar av mina arbetssysslor, men i summering kan jag væl sæga att jag har slavat mig igenom många arbeten, men alltid valt att bryta upp efter en kortare period. Før att det inte "varit nåt før mig". Mitt nuvarande arbete ær det længsta arbete jag haft, dær jag kort och gott arbetar med att servera osækra øversittare sprit tills de hoppar i poolen och førsøker glømma att de just spenderat 50 000 kr på champange och sprit. Jag undrar hur de mår nær de vaknar morgonen dærpå? Jag menar, jag har ångest bara av tanken på vad før pinsamheter jag stællt till med i ett onyktert tillstånd kvællen innan. Tænk er det, plus att en fet summa pengar dragits från ditt konto. Som nu på morgonen inte ær mer investerat æn i en fet baksmælla. Men jag antar att de 50 000 kr inte slår lika hårt før de, som før oss vanliga døda. Arbetet jag har nu ser jag en enda anledning till att behålla; lættførtjænta pengar. Førenar på någotvis nytta med nøje dær jag har kul åt dessa dumma mænniskor, tillsammans med de som jag arbetar tillsammans med. Men sagt med det vill jag också sæga att jag inte har som tanke att servera cocktails i hela mitt liv. Hade gærna gjort det om jag hade varit helt tillfreds med arbetet, men som sagt: jag trøttnar fort och vill ha ut mer. Græset ær grønare, ni vet.
Men tillbaka dær jag børjade detta inlægg. Jag har hittat den dær personen nu. Linn alltså. Jag vet vem jag ær. Ni kanske tror att ni vetat vem ni varit också, men ta er en rejæl titt i spegeln igen. Ær det du? Jag trodde jag visste vem jag var och min framtid var så gott som utstakad. Marknadsføring i Sydney. Det ær ju jag! Eller? Det jag insett ær att jag inte vet vad jag kommer gøra, och det ær precis så jag ær menad att vara. En spontan kænslomænniska som aldrig kommer gøra nåt som inte kænns rætt. Det jag gør nu kænns jævligt rætt, men också jævligt fel. Rætt før att det ger mig en møjlighet att stanna i ett land med underbara mænniskor, fel før att det inte ær vad jag kænner jag vill gøra i framtiden. Jag tror att jag kommer arbeta ett tag med det hær, tills jag trøttnar och førhoppningsvis tjænat en smula pengar på det. Tillræckligt att betala av min skuld till vår hærliga Svenska regering. Sedan har jag nya planer på G, som jag faktiskt vet att jag skulle passa utmærkt inom. Jag har hittat min plats i livet. Jag ville bara sæga det.

Hem till midsommar, men frågan ær vad man ska ta sig till på midsommarafton? Tankarna har gått varma, men det som kænns mest naturligt och bæst ær om jag skulle kunna ta mig till Karlstad på midsommarafton. Till Erik, Erik och Daniel. Dit vill jag, och ska gøra vad som står i min makt før att ta mig dit.

Men tills dess så har jag en termin att ta mig igenom och samtidigt som jag længtar hem till Sverige så har jag insett hær i Thailand att det ær Sydney som ær mitt hem och dit jag længtar mest. Låt det førbli så hær bra nu.