Jag har talat och räddat min själ

Folk som läser min blogg måste tro att jag har grova psykiska problem, som ena dagen är så full av energi och kärlek och nästa inte ens vet om jag har några känslor i kroppen. Men jag antar att det är naturligt att känna som jag gör just nu. Hjälplös. Får inte riktigt in i huvudet vad som hänt. Att min farfar inte kommer finnas där hemma när jag kommer hem igen gör så fruktansvärt ont. Vetskapen om att livet faktiskt är kort, att det förr eller senare kommer ta slut och att vi alla är näst på tur skrämmer mig något fruktansvärt. Jag vill liksom inte vakna upp och inse att jag gått miste om massor, därför vill jag leva livet ut till sitt fullaste. Men när jag känner så, att jag har så mycket att göra och som jag bör göra - då resulterar det att jag inte orkar någonting istället och jag väljer att bara lägga mig ner och låta det skölja över mig. Ångesten. Ångest över vad jag egentligen borde göra istället för att ligga här i sängen när det är fint väder, människor som vill umgås och ärenden att uträtta.

Hur som helst, jag ska ta tag i mig själv nu. Ut och gå, köpa mig en kaffe i eftermiddagssolen och sen gå på yoga. Få lite kraft. Sen får jag besök över middag. Imorgon måste jag packa klart, Thailand kunde inte komma mer lämpligt. Jag saknar min mamma.

Nu ska jag köpa mig en biljett hem till Sverige, kosta vad det kosta vill men jag kommer hem till midsommar!