...
Ibland är det underligt hur livet tar sina vägar. När allt var så där bra som jag inte trodde det kunde vara, då får man ett bakslag som inte ens går att beskriva med ord. Och någonstans visste jag hela tiden att det inte kunde va så där bra, jag skrev till och med att det verkade för bra för att vara sant. När man är där uppe bland molnen och mår så där underbart bra, då är det svårt att föreställa sig att något så hemskt som döden ska komma och knacka på dörren och ta en ned på jorden. Då spelar liksom inte de där bra betygen någon roll, eller det annars så roliga jobbet har tappat sin glans. Då vill man bara ruska tag i varenda människa och säga att livet är för kort för att supas bort på en stekig nattklubb där ingen känner någon men låtsas vara bundis med varenda en. Då vill man bara banka in i deras huvuden att de egentligen borde umgås med sina riktiga vänner, långt bortifrån hög musik och alkoholiserade människor. Att man borde ta vara på de stunder man har med sin familj och vänner, innan det är försent.
När saker och ting händer på hemmaplan är det svårt att ta till sig och inse. För man är inte med och bearbetar sorgen tillsammans med de andra. Man ser inte alla ledsna ögon och det är lätt att skjuta undan tanken om den inte passar sig. Sedan kommer det ett bakslag och man ligger där raklång på sängen och tänker så det blöder i hjärnan och hjärtat. Svårt att förklara, det där med sorg. För när man annars mår så förbaskat bra, så är det svårt att helt slå om och nu må så dåligt. Så jag försöker att inte göra det. Må dåligt alltså. Jag fokuserar på de bra delarna, och låter sorgen skölja över mig när den vill. Oavsett tid och plats. Se sorgen i vitögat och låta den ha sin gång. Försöka lägga skuldkänslorna över att inte finnas till hands där hemma och fokusera på vad jag faktiskt kan bidra med istället. Inget konkret egentligen, men att jag finns här. För det är just så jag vet att han skulle velat se det hela. Min underbara farfar. Så fort jag tar orden i min mun eller skriver det svart på vitt så fylls ögonen med tårar. Det är svårt att förstå. Man tar det liksom inte till sig. Och det här ska vara en del av livet? Vem bestämde det?
Kommentarer
Trackback