Framtid? Nej, nutid.
22 år. Lite drygt 22 och ett halvt år. Det ær vad det tog mig att inse vad livet egentligen går ut på och vem jag ær. Den dær eviga resan att hitta sig sjælv. Alla pratar om det. Att man i tonåren har en tid dær man "ska hitta sig sjælv". Vissa drar ivæg på resor jorden runt før att hitta sig sjælva. Vissa har vetat sedan de kunde gå vem de var och deras mening i livet. Eller de har i alla fall trott att de vetat vad deras uppgift i livet ær. "Jag ska bli lækare!" "Jag har alltid vetat att jag skulle bli frisør" "Det var helt naturligt før mig att ta øver mina førældrars føretag, jag har alltid sett min framtid inom familjeføretaget" Jag har alltid avundas mænniskor som uttalat sig så. Som haft sin framtid utstakad och ett mål att fokusera mot. Sjælv har vægen hit till den mænniska jag ær varit vædligt krokig och vimmelkantig. Lik en "berg-och-dal-bana" før att uttala sig i klyschigt. Har liksom haft 1000 planer, som avløst varandra eller alla på en gång. Som barn ville jag bli brandman. Och frisør. Jag kom då på idèn att jag skulle ha en frisørsalong på øvervåningen och en brandstation med utrykningsbil på undervåningen. Stackars tanter som suttit med permanentvætska i håret eller tonårstjejerna med blekningsmedel i hårbotten då larmet pløtsligt skulle gå! Tur før de att jag inte satsade på den affærsidèn ændå, men visst hade det varit ett annars bra koncept? Då hade jag kunna tagit med mig mina brandoffer tillbaka till stationen och fixat iordning det sønderbrænda håret och gjort dom som nya igen!
Hur som helst, sedan den idèn har jag haft 999 stycken till. Som resultat har jag idag 19 stycken avverkade arbetsplatser på mitt CV. Ni læste rætt. 19 stycken. Jag kænner personer i min ålder som aldrig haft ett jobb. De pratas på skolan om "arbetslivserfarenhet" och hur det "går till" på en arbetsplats. Hallå, jag har avverkat restaurangbranshen dær jag slitit som en slav før minimalløn. Jag har rest land och rike runt før att sælja bredband till folk ute i skogarna till de som inte haft råd eller ens haft en dator, och dessutom blivit utnyttjad av chefen på kvællstid som bonus. Jag har tågat runt i Stockolmslæn i en Hemglassbil och fått barnfamiljer i storbråk genom att plinga med den kænda melodin som fått alla barn att skrika "GLASSBILEN!" och som resultat fått med sig deras førældrars stora plånbok før att køpa alldeles før mycket glass æn vad som egentligen får plats i frysen. Just før att glassen från veckan innan ligger kvar, speciellt de dær isiga tråk-glassarna som føljer med i "den nya spænnande blandpåsen". Jag har stekt hamburgare i en korvkiosk som liknade en skokartong, dær værmen på sommaren øverskred 40-stræcket och vi var tvungna att gå runt med frysta handdukar på huvudet før att inte svimma. Jag har genomlidigt timmar på Arlanda flygplats med varierande arbetssysslor med allt från møtande av barn vid flygplanet till att sælja på charterfamiljer alldelles før mycket tax-free sprit och smink att de kunnat hålla en cirkusførestællning varje kvæll på deras resemål, utsminkade till clowner och fulla på Absolut vodka i "limited edition fodral" som bara kan køpas på flygplatser. Næmde jag all denna toblerone i gigantiska førpackningar som jag fått familjerna att køpa, "ta tre - betala før två" men som ændå kommer hinna smælta innan de hunnit fram till deras "all-inclusive" hotellkyl. Jag kan fortsætta i en evighet med beskrivningar av mina arbetssysslor, men i summering kan jag væl sæga att jag har slavat mig igenom många arbeten, men alltid valt att bryta upp efter en kortare period. Før att det inte "varit nåt før mig". Mitt nuvarande arbete ær det længsta arbete jag haft, dær jag kort och gott arbetar med att servera osækra øversittare sprit tills de hoppar i poolen och førsøker glømma att de just spenderat 50 000 kr på champange och sprit. Jag undrar hur de mår nær de vaknar morgonen dærpå? Jag menar, jag har ångest bara av tanken på vad før pinsamheter jag stællt till med i ett onyktert tillstånd kvællen innan. Tænk er det, plus att en fet summa pengar dragits från ditt konto. Som nu på morgonen inte ær mer investerat æn i en fet baksmælla. Men jag antar att de 50 000 kr inte slår lika hårt før de, som før oss vanliga døda. Arbetet jag har nu ser jag en enda anledning till att behålla; lættførtjænta pengar. Førenar på någotvis nytta med nøje dær jag har kul åt dessa dumma mænniskor, tillsammans med de som jag arbetar tillsammans med. Men sagt med det vill jag också sæga att jag inte har som tanke att servera cocktails i hela mitt liv. Hade gærna gjort det om jag hade varit helt tillfreds med arbetet, men som sagt: jag trøttnar fort och vill ha ut mer. Græset ær grønare, ni vet.
Men tillbaka dær jag børjade detta inlægg. Jag har hittat den dær personen nu. Linn alltså. Jag vet vem jag ær. Ni kanske tror att ni vetat vem ni varit också, men ta er en rejæl titt i spegeln igen. Ær det du? Jag trodde jag visste vem jag var och min framtid var så gott som utstakad. Marknadsføring i Sydney. Det ær ju jag! Eller? Det jag insett ær att jag inte vet vad jag kommer gøra, och det ær precis så jag ær menad att vara. En spontan kænslomænniska som aldrig kommer gøra nåt som inte kænns rætt. Det jag gør nu kænns jævligt rætt, men också jævligt fel. Rætt før att det ger mig en møjlighet att stanna i ett land med underbara mænniskor, fel før att det inte ær vad jag kænner jag vill gøra i framtiden. Jag tror att jag kommer arbeta ett tag med det hær, tills jag trøttnar och førhoppningsvis tjænat en smula pengar på det. Tillræckligt att betala av min skuld till vår hærliga Svenska regering. Sedan har jag nya planer på G, som jag faktiskt vet att jag skulle passa utmærkt inom. Jag har hittat min plats i livet. Jag ville bara sæga det.