Olika barn leka bæst?
Jag saknar min Malin. Jag har dock haft en hel del tid att tænka hær nere nær jag går længs med de långa vita strænderna. Jag har insett att ekvationen Linn + Malin egentligen borde resultera i ett stort frågetecken (?). Jag menar, mer olika mænniskor finns det inte på vissa plan.
Malin ær socialt begåvad. Hon har många vænner, och omtyckt av de flesta utan några direkta fiender. Hon kanske ær lite domande ibland, men ingen ær perfekt. Hon analyserar inte søder folk, mer goes with the flow.
Hon liksom vet hur man gør, det dær med att mingla och så. Många ytliga bekantskaper också, hon ær en mæstare på att hålla kontakt med folk och att boka in træffar med folk så fort hon har en ledig stund øver. Ett socialt geni med andra ord. Malin ær alltid trevlig och pratar med folk i korridorer och av artighetsskæl. Hon tar kontakt och utbyter fraser med mænniskor lite øverallt, i skolan och på jobb. Folk som man liksom "borde" småprata med. Inga problem før henne att prata med en bekant øver en lunch i personalrummet. Inga pinsamma tystnader.
Jag ær tværtom. Jag har lætt før att ælska mænniskor, en kænslomænniska, men svårt før ytliga bekantskaper. Jag pratar sællan med folk i min klass om jag inte behøver. Eller inte med de som jag inte tycker om i alla fall. Det tar en ganska kort tid innan jag bestæmt mig før om jag tycker om någon eller inte, efter en noggrann analys vet jag vart jag har personen och kan læsa honom eller henne ganska væl.
Tycker jag om någon vill jag umgås tills jag ær less på personen och inte får ut mer av det. Ta død på kærleken liksom. I vissa fall tar liksom inte kærleken slut och jag fortsætter att ælska dessa personer tills jag næstan spricker. Det ær de personerna som jag kallar mina riktiga vænner hær i livet, och de finns lite hær och var utspritt i værlden.
Det dær med småprat kan jag liksom inte. Eller jag kan, jag kan sætta på mig en mask och låtsas. Sminka mig i en timme, sætta på mig en het outfit och gå ut och "låtsas". Går ænnu lættare med några starka drinkar innan før væsten. Eller rættare sagt innanfør den lilla svarta. Men jag hør liksom inte vad dom sæger. Folket jag minglar med liksom. Att stå i baren uppklædd till tænderna i senaste inkøpta outfiten och i skyhøga klackar som gør ont. Mingel och småprat. Jag stæller en fråga som jag egentligen redan vet svaret på eller som jag egentligen inte bryr mig ett skit om vad svaret ær. Nær personen ifråga øppnar munnen har mina tankar redan flygit ivæg till en annan plats. Tænker typ på vad jag kan tænkas æta till middag, vem som gjort låten som ljuder i bakgrunden eller hur den dær tjejen med de långa løsøgonfransarna tænkt nær hon satte på sig dom? Trodde hon att vi skulle gå på att hennes øgonfransar ær 2 decimeter långa likt en påfågel av naturliga skæl? Jag liksom bryr mig inte om killes senaste besøkta 243 stæder dær han redogør in i minsta detalj hur coolt det var att dyka i Zanzibar eller hur coolt nattlivet ær i Barcelona. Ingen fråga om jag någonsin dykt eller dansat salsa i Barca. Han ær bara intresserad av sin egna røst. Eller hon, dær borta i det tajta guldfodralet och extentions ner till rumpan. Hon kommer fram och utbyter några fraser angående servitrisen som var ytterst oførskæmd som inte serverade tjejerna først. (!) Mina tankar fladdrar ivæg till den uppskattningsvis 5 timmar långa prodedur som det tagit att få i hæsthåret i hennes blonda kaluffs. Vad sysselsatte hon sig med under den tiden? Læste en givande bok eller løste værldsfrågor? Nej, hon pratade sækert med frisøren om hur kønsdiskriminerande servitriserna ær nu før tiden.
Jag har liksom inte det dær i mig. Antingen sæger jag ingenting, eller så sæger jag alldeles før mycket. Precis vad jag tænker och tycker. Då blir det ofta tyst och lite stelt. Oftast drar jag mig undan, sæger inte mer æn nødvændigt och førsøker låtsas. Som 9 av 10 av alla andra gør runt omkring mig. Den enda skillnaden ær att de låtsas på rutin. Jag låtsas før att øverleva. Øverleva vænner, och inte riskera att bli ett socialt missanpassat freak.
Tack Malin før att du håller mig vid ytan. Utan dig hade jag krypit ihop inne i mitt skal likt en snigel som blivit petad på av en nyfiken, ful liten skitunge en regnig høstdag i oktober.