Jag blev en av dom som aldrig kommit hem
Jag lever och lär. Varje dag någonting nytt. Jag fick en blixt från klar himmel. Vi lever ett liv - så här har jag valt att leva mitt. Take it or leave it.
Jag tror på duvan som vet vart den ska. Jag tror på godhet och bättring.
your words of wisdom never cease to amaze me...
Försäkringsfrågan
Försäkringar. Kan man köpa sig en försäkring på ett långt och lyckligt liv? Som är byggt på evig kärlek, vänskap och tillit? Vad enkelt det vore. Men ack så tråkigt.
Det finns inget papper i hela världen som kan undertecknas och bekräfta just detta. Lycka. För det är subjektivt. Det går inte att ta på. Ordet lycka är så olika för olika människor, men lyckas man hitta någon med relativt samma uppfattning om vad lycka är, då ska man tacka och ta emot. Va glad och tacksam. Hålla käften och nicka med. Eller?
Det bevisas varje dag att människor som en gång stått där framför altaret och svurit på evighetslång kärlek motbevisar sig själva, och det som en gång varit deras gemensamma lycka förändrats och nu skiktar mer än olja och vatten. Så varför ens göra sig besväret att ta sig orden i munnen i första hand och svära på just detta. Evighetslång kärlek och tillit.
Det finns ingen försäkring. Inga ord. Inga handlingar som kan garantera just detta. Men den där känslan av att det bara är så rätt, och att man inte kan föreställa sig ett liv utan den andra - den är oslagbar.
Om jag var tvungen att skapa någon sorts försäkring på långsiktig lycka, då skulle den byggas på känslan i magen då man vaknar och tycker att mannen eller kvinnan bredvid är det vackraste som någonsin skapats. När man ser sin vän i dåligt skick, men ändå djupet och skönheten. När man ler så fort man ser varandra och inte kan hålla tassarna borta från den andres hår eller kropp. När det inte spelar någon roll om det är torra snabbmakaroner och köttbullar man äter, eller nyöppnade ostron. När man ligger där tillsammans under täcket med stora t-tröjor och somnar tätt intill varandra till Forest Gump. Det är för mig lycka. Äkta. Och oavsett om det går att sätta en stämpel eller utgångsdatum på denna försäkring eller inte, så säger den till mig att jag kan vara lugn. Jag har ingen aning om något ont kommer att hända, men jag är säker på att om det gör det så är det av mening. Jag tror på att allt ont för någonting gott med sig. Det är min försäkring, det får mig att våga leva.
pics from the weekend
Många bollar i luften
Det har varit mycket på gång på senaste. Ingen tid till att varva ned och bara vara. Fast ändå ett lugn i kroppen. Min favoritsysselsättning har varit att varva ned på kvällen ute på min väns balkong. Dra in några djupa andetag, prata om allt och ingenting, och sedan somna i hans famn. Låter så übertråkigt att jag nästan spyr på mig själv. Men ändå så underbart.
I dag har vi vår final exam. Därefter är vi klara! STUDENTEN! Detta firar vi med middag och bubbel. Kusinen är ankommen till vårt hem och idag går han kurs i ansvarsfull alkoholhantering. När han avslutat den senare idag så är han tillåten att arbeta. Det bör också firas, så vi låtsas att även han tagit studenten. Vi ska gå och se några liveband efter middagen och dricka lite öl.
Nu bör jag plugga inför tentan. Wish me luck!
Was it me, or was it you?
Min man forklarar vad for honom ar skonhet och karlek. Kareken sitter i betraktarens ogon fick idag en helt ny betydelse.
..."A coffee is like a girl, no matter how much sugar you add to a bad coffee, its still going to be a bad coffee, and a good coffee doesn't need sugar... you see sugar is the clothing, the hairstyles, the materialistic features of girls.... and no matter how much accessories/looks/assets a bad girl can have....they are still going to be tasteless... you see the everyday male is so focused on assets, and looks they fail to see the soul, and the raw connection.... souls are priceless."Did you give the world some love today, sugar?
Det är som om varje dag är dagen före julafton. Varje kväll jag ska lägga mig så ligger jag och småler för mig själv med funderingar och förväntningar om hur nästkommande dag kommer att se ut. Jag liksom nyper mig i armen och undrar om det verkligen stämmer eller om jag åter igen skapat en illusion. Ett luftslott. MEN, det är liksom på riktigt och det är inte i närheten av jul än! Jag får vara lycklig varje dag ändå. Med eller utan klappar under granen.
Det är som om jag kastats tillbaka i tiden och är 14 år igen. Jag smiter i väg från jobbet på rasten för att möta upp min man och dela på en kaffe. Jag blir varm i kroppen när någon frågar om honom och ler så mungiporna drar sig upp mot öronsnibbarna. När jag precis tagit fram mobilen och ska skicka honom ett sms, då finns det redan ett där. Med ord som förgyller mina dagar och kvällar.
Låt detta hålla i sig. I alla fall för en dag eller två.
I morgon bilar vi upp längst kusten. 8 stycken av oss. Men innan dess väntar jag mig sällskap av en man som ska komma och knacka på mitt fönster tidigt i morgon för att bjuda på medtagen frukost. Konstiga tanke. Tänk om jag aldrig träffat honom den där dagen. Då hade han fortfarande legat i sin säng ikväll, 5 minuter i från min, men jag hade inte vetat att det fanns en man av denna kaliber så pass nära. Underbara värld, tack för den.
Kaffe&Kaka
Jag är så tacksam och glad över att jag får möjligheten att träffa nya människor varje dag. Jag överaskas ofta. Ibland negativt, men oftast positivt. Vissa verkar inte veta hur man för ett samtal utan att vara ödmjuk, de skryter om allt de kan tänkas skryta om. Utan att själva inse att de faktiskt just hållit ett 5 minuter långt föredrag om deras tillgångar eller success. Jag är absolut inte för Jantelagen, men någon känsla måste man ju ha när det kommer till att promota sig själv. Sedan är det helt okej att berätta när något går bra, självklart! Men att skryta om saker och ting tror jag är det mest avtändande en kille eller tjej kan göra.
Imorgon beger vi oss upp längst kusten för välgörenhets-event. På söndag är det Sydney igen och "bal" med min käre man. Tidigt 1900-tal. Cubanskt. Klassiskt. Så stod det på inbjudan. Nu måste jag ut och leta reda på en klänning på någon gammal second hand butik.
Måste bara nämna världens sötaste sak; på några kaféer här omkring så säljer de världens godaste muslikakor. De är hemmagjorda och man får dom i smörpapper från en stor glasburk. Jag frågade vem det är som bakar dom, och det är tydligen en liten surf-tjej som bor här i Bondi som bakar och säljer till kaféerna. Hur söt som helst! På glasburken så har hon en logga där det står hennes namn och ett hjärta. Ännu en anledning att äta en kaka till kaffet? Man kan ju inte ha det ena, utan det andra.
Rosa moln
Allvarligt. Jag vet att jag är som en berg-och-dal-bana. När jag är ledsen, då är jag verkligen ledsen och det mesta får en touch av nattsvart. Även små rosa moln förvandlas då i min närhet till oskmoln och jag tycks tro att ingen på jorden har det svårare än mig. Funderingarna går på högvarv och allt är elände.
Sen när jag är glad, då är allt så där genomskinligt rosa. Som ett rosa smörpapper som jag lägger på allt för att sedan börja måla av världen så där som man gjorde när man var liten och målade av motiv. Jag lägger mitt rosa smörpapper på allt de där eländet och försöker skissa av det så det blir en ny fin teckning. Mindre nattsvart. Mer puder-rosa pastell.
Livet är fan så mycket enklare att leva så. Puder-rosa. Och jag har ofta tänkt tanken att jag ska kunna komma dit själv när jag ser andra med ljus syn på livet. Att jag ska klättra upp från många av de gropar jag grävt ned mig i och klättra mig upp på klätterväxten som leder upp till de rosa molnen. Och där är jag nu. Men vet ni vad det läskiga i detta är? Att jag oftast hittar just dit upp då jag hittar ett sällskap som slår följe. Jag hittar sällan dit upp själv. Det kan vara en vän eller partner, men någon måste hålla mig i handen. Jag vill kunna vara självständig nog att hitta dit upp, utan någon annans hjälp. Vill liksom inte vara beroende av någon annan och få denna att bestämma hur jag ska må.
Just nu är de rosa molnen mer påtagliga än någonsin, och jag blir självklart skiträdd. Vad händer om de blåser bort och jag själv står kvar under ett nattsvart oskmoln?
Men som sagt, jag tror på timing och tid. Nu är det en tid för rosa moln och kärlek. Kanske inte i morgon eller dagen efter. Men nu. Så nu får jag suga åt mig och vara nöjd. Men vem sa att det var lätt att nöja sig?
Thank you for making me smile, pumpkin
Life is full of surprizes
Den intressanta manniska jag traffade for forsta gangen pa var fest i sondags visade sig vara ganska komplex och mangsidig. 2.06 meter lang, blond, svenskt utseende. Han hade farforaldrar i Sverige, men fodd i Washington och bott over hela varlden. Numera bosatt i Mexico. En underlig men otroligt snall och omtanksam manniska. Googlade hans namn eftersom jag var nyfiken. Visade sig att han jobbat som P.Diddy's assistent och stylist i tva ar. Jobbat runt om i New York som dorrman pa klubbarna och nu har han egna klubbar och restauranger i Mexico. Men, detta hade man aldrig kunnat tro nar man forst traffade honom! Alskar sanna manniskor. Vi gick ut och at igar, pratade och hade kul. Tror vi kommer ha manga sanna kvallar framover, oavsett tid eller plats. Han aker tillbaka pa torsdag, men vi hinner med en kaffe eller tva innan dess vill jag tro. Han kom over igar och hjalpte mig stada efter festen och verkar va en underbar manniska.
Timothy Sheldon - www.blackbookmag.com/article/...timothy-sheldon/15031
Timothy Sheldon - www.blackbookmag.com/article/...timothy-sheldon/15031
Inte illa
Det finns inga ord. Inflyttningsfest med alla våra nära och kära. En salig blandning av vänner. Precis som det ska vara. Bjöd in förbipasserande människor på gatan som hade mycket att dela med sig utav. En väldigt underlig men intressant människa från Mexico som jag ska äta middag med på tisdag. Han verkar ha några historier på nacken och mycket att dela med sig utav.
I morgon vankas det intervju för "ett riktigt jobb" som många kallar det. Marknadsföringsposition på Jam Music. Vi håller tummar och tår för att det går vägen. Efteråt ska jag hjälpa min vackra Mary-Anne att flytta och sen ska Jass ta till saxen och klippa mig. Mitt hår är oerhört ovårdat just nu. Skulle vilja raka av allt och låta bebishåret växa ut igen. Orört och oskuldsfullt. Inga tillsatser liksom. Pure.
Jag tror vi lyckades ganska bra med vår fest idag. Alla verkade glada. Stekte på korv med bröd framåt småtimmarna. Min man i köket. Pickade till och med korvarna så de inte skulle spricka. Vilken man! Fan, jag vill låsa in honom i en källare tills han blir gammal som gatan och inte längre eftertraktad på marknaden. Vill ha honom helt för mig själv. Eller nej, nu ljuger jag. Jag vill ha honom precis som han är. Oemotståndlig.
Nästa helg beger vi oss upp längst kusten, ska bo i en villa på stranden med 6 av hans underbara vänner och sälja saker på auktion med avsikt att samla in pengar för välgörenhet. Hans och två vänners initiativ. Hur bra är han? Amazing.
Sk(r)atta sig lycklig
När man är lycklig vill man att alla andra ska vara lika lyckliga. I alla fall de man bryr sig om och som man har nära. Man vill liksom bara att alla ska bubbla av kärlek, man vill smitta av sig. Som ett kärleksvirus.
När man är deppig vill man att alla ska vara deppiga. Förstå vad man går igenom. Sätta ord på de mörka tankarna som susar i huvudet. Gräva gropen tillsammans, spadtag efter spadtag, tills man tillsammans når botten och inser att man måste börja kravla sig upp ur gropen. Tillsammans.
Men det är svårt. När man är i obalans med sina nära och kära. Man vill liksom att de ska känna som en själv. Man vill kunna skratta och le tillsammans. Man drar ju sig till de som känner samma sak. Man vill inte vara ensam om att gräva en djup grop medan någon annan står där uppe på toppen och hejjar på med gäll, glad röst.
Men hur gör man då när man själv vill skrika till världen om allt fantastiskt som händer i livet just nu? När man känner att alla förbipasserande människor är lika vackra, och när till och med det gråa regnrusket är vackert och har en mening?
När allt är som jag alltid önskat det, då är det fortfarande något som saknas. Är det fel på mig, eller letar jag efter ett mörkt hål att gräva ned mig i? Det är som om jag måste ha det där mörka hålet att ty mig till, fälla en tår för att sedan kunna uppskata allt detta vackra som försegår i livet i skrivandets stund. Men varför?
Jag har nog aldrig varit så här lycklig. Det har inte endast att göra med att jag träffat någon som ännu en gång kommit att betyda något i mitt liv. Jag vet att tiden vi har nu kanske bara är till låns. Men jag tror på timing, och just nu är det min tid att skina.
Jag bor i den bästa förorten till den vackra staden Sydney. Jag har vänner som jag älskar och som älskar mig tillbaka. Jag har ett hav att blicka ut över och en strandpromenad jag springer varje dag för att få extra energi. Och sen det där med kärlek, det har jag också. Så det räcker och behöver. Men det är för bra för att vara sant. Men jag njuter nu. Tills sanden i timglaset runnit ut och det är dags för nästa kapitel i min oskrivna bok.
Jag väckte min Malin med pannkakor i morse. Och hon sa; man ska SKRATTA sig lycklig att man har en hemmafru som du. Det fick mig att skratta i alla fall. För min vän och ordspråk är ingen bra kombo. Skatta sig lycklig, det är vad jag gör i hennes sällskap.
Loppis på Lamrock Ave. 14
Isvak
Jag vet inte ens varfor jag ventilerar det har, just har. Jag antar att det har att gora med att jag inte vill verka allt for upprymd bland vanner och belasta dom med mina tankar som snurrar just nu i huvudet. Mina vanner sager at mig att slappa taget och lata mig flytas med. Men ska jag vara arlig sa ar jag sa radd att jag skiter knack i brallorna snart.
Jag kan helt enkelt inte slappna av. Kalla mig kontrollfreak. Men samtidigt vill jag inte ha nagons 100 procentiga tillganglighet och bekraftan, da kommer jag trottna. Men jag vill liksom anda ha svar pa vissa saker. Inte allt. Absolut inte. For det finns ingen garanti eller forsakran pa nagot har i livet. Men ska jag ge mig ut pa isen vill jag garna att den ska halla. Jag vill inte helt plotsligt befinna mig under ytan i det kalla vattnet, kippandes efter andan och vara nara det sista andetaget. Igen. Been there, done that. Nasta gang jag ger mig ut vill jag ha nagon ska ha borrat ett hal i isen sa jag vet hur pass tjock och hallbar den ar. Men vem ska jag vanda mig till? Och kommer jag nagonsin veta hur isen ar langt dar ute anda?
Jag vet inte om det ar en bra ide, men for att forbereda mig sjalv sa maste jag kanske ta mig i kragen och fraga vad avsikterna ar med detta. Jag blir livradd, for isen verkar sa otroligt hallbar och stark. Den valkomnar mig ut for att tillbringa manga dagar dar ute, med skinande sol och varma leenden. Och skulle isen brista redan nu, da skulle jag kanna mer mer an bara blot och iskall. Jag skulle kanna mig brand. Brand av det iskalla vattnet.
Da isen var hallbar och stark..
Om du vore bränd som mig
Skulle jag gå hem med dig
Skulle du vara allt jag någonsin velat ha
Oscar Linnros - Annie Hall
Jag kan helt enkelt inte slappna av. Kalla mig kontrollfreak. Men samtidigt vill jag inte ha nagons 100 procentiga tillganglighet och bekraftan, da kommer jag trottna. Men jag vill liksom anda ha svar pa vissa saker. Inte allt. Absolut inte. For det finns ingen garanti eller forsakran pa nagot har i livet. Men ska jag ge mig ut pa isen vill jag garna att den ska halla. Jag vill inte helt plotsligt befinna mig under ytan i det kalla vattnet, kippandes efter andan och vara nara det sista andetaget. Igen. Been there, done that. Nasta gang jag ger mig ut vill jag ha nagon ska ha borrat ett hal i isen sa jag vet hur pass tjock och hallbar den ar. Men vem ska jag vanda mig till? Och kommer jag nagonsin veta hur isen ar langt dar ute anda?
Jag vet inte om det ar en bra ide, men for att forbereda mig sjalv sa maste jag kanske ta mig i kragen och fraga vad avsikterna ar med detta. Jag blir livradd, for isen verkar sa otroligt hallbar och stark. Den valkomnar mig ut for att tillbringa manga dagar dar ute, med skinande sol och varma leenden. Och skulle isen brista redan nu, da skulle jag kanna mer mer an bara blot och iskall. Jag skulle kanna mig brand. Brand av det iskalla vattnet.
Da isen var hallbar och stark..
Om du vore bränd som mig
Skulle jag gå hem med dig
Skulle du vara allt jag någonsin velat ha
Oscar Linnros - Annie Hall
Rösta bör man..
Idag tog vi oss till det svenska högkvarteret för att rösta till Sveriges Rikstags Val, Landstinget samt Kommun. Vi mötte en drös svenskar som också skulle rösta. Bra jobbat! Det gäller att ta sitt ansvar och rösta, även om det vore blankt. Det är vår rätt och skyldighet, när vi kommer från eller lever i ett land där alla myndiga har chansen att säga sitt. Annars har man inte något att säga till om sedan, om man inte ger något tillbaka.
Val av parti är dock svårt. Är man inte insatt så det ryker om det är det lätt att hamna på snedden och inte veta alls vilket parti som förespråkar ens egna värderingar och tankar. Det blir lätt att man röstar som andra. Jag hade velat att det fanns ett test som var ganska djupgående, som man kunde ta innan valet för att veta vart man står. Inte ett snabb-test på Internet, utan ett månadslångt test där man prövas i olika situationer för att få fram sin rätta ideologi. Jag tog mig an ett lättare test på Internet imorse, och jag måste erkänna att det visade det totalt motsatta än vad jag röstade i senaste valet. Att jag förändrats visste jag, men att det var så dramatiskt hade jag ingen aning om.
Det tisslas och tasslas så mycket där hemma, man går in i ett valbås med en av varje lapp för att sedan gömma sin valsedel i ett kuvert som sedan skickas in anonymt. Varför smussla om vad man röstat? Jag antar att det är för att undangå konflikter, "jaha, röstar du rött. du är en sån där jobbig jävel som vill leva på andras skatt men själv inte dra ditt strå till stacken" eller "åh, fan. borgligt blå. vart är ångvälten som du tänkt köra över oss andra icke-företagare med utan en tanke på mänskligt värde eller miljö?"
Jag må inte vara helt insatt, och många argument kan nog räknas mot varför jag valde det jag valde. Men för mig, just nu i mitt liv och genom vad jag ser och upplever som viktigast, så blev det just så här. Grönt är fint, tycker inte ni också det?
Änglar, finns dom?
Jag är världens tönt. Så där töntig som man bara inte får bli. Kärlekstönt. Jag vågar inte ens öppna munnen i Malins närhet, hon lär snart vilja skjuta mig. Det räcker med en blick eller ett leende, och hon ser vad jag tänker på. Är det inte konstigt hur man blir när man är uppe bland de rosa molnen?
Jag hoppas på ett sätt inte att mannen i fråga kikar in på bloggen, vad vore oddsen? Lite små pino då kanske. Jag menar, vem sparar bilder och lägger upp de på sin blogg för att få visa sina nära och kära? Tydligen jag. Mamma, på begäran - låt mig presentera Wade Milne. Fan, jag är pinsam. OTROLIGT pinsam. Gud, förlåt mig. Ta mig inte till himlen för töntar när jag dör. Eller jo, gör det. Det är just där jag hör hemma.
Han är en underbar människa. Imorse fick jag långa, blöta kramar på stranden efter hans surf och då jag sprungit klart strandprommenaden med Malin. Imorgon ska vi på yoga och nästa helg åker vi på ett välgörenhetsevent upp längst kusten som han håller i. Änglar, finns dom?
Låt den rätte komma in..
Jag vet verkligen inte vad framtiden har att erbjuda. Vilket inte är så konstigt eftersom jag inte kan utläsa framtiden i en spåkula eller genom andra medel kommunicera med någon övre makt. Bara ett fåtal utvalda människor fått den gåvan tror jag. Hade jag kunnat välja hade jag inte valt att besitta den egenskapen heller för den delen. Det hade gått mig på nerverna att veta vad resultatet skulle bli av varje kort jag spelat.
Jag vet som sagt inte vad livet har att erbjuda och vad som står runt hörnet, men jag är så lycklig just nu att jag inte vill att det ska ske så mycket förändringar. Jag har för första gången på flera år fått mig ett eget rum. Det känns som om jag genomgått en operation där jag förlöstes från min siamesiska tvilling och för första gången kan jag löpa fritt utan att tänka på om andra halvan hänger med. Inget illa menat, jag har njutit många dagar av det täta förhållande jag och Malin har, men det var på tiden att jag fick ett eget rum och till och med en egen säng. I världens finaste lägenhet.
Jag hör vågorna från mitt rum. Det blåser stora vågor. I kväll sprang jag på stranden, i den lösa, mjuka sanden. Med strålkastare som reflekteras i det glittrande vattnet. Vackert.
Nu är det sovdags. I min egna stora säng som jag fick idag av en vän. I morgon bitti klockan 6 möter jag min nuvarande man på stranden, jag ska springa strandpromenaden till grann-stranden medan han surfar. Efter ska vi pussas på stranden innan han ger sig av till jobbet och jag till skolan. Kan man begära en bättre morgon?
Jag är lycklig.
Lyckliga gatan
Jag nyper mig i armen och tänker "är det en dröm?", "får det vara så här bra?", "vänta, stanna upp och njut för snart kommer det glida ur händerna på dig igen!"
Jag blir galen. Kan jag inte bara inse att det kanske är min tur att få lite extra lycka i livet och gå med på att tärningen är kastad och att jag fick passera gå den här gången, utan vare sig böter eller hamna i finkan och stå över ett kast eller två. Att det faktiskt är jag som besitter lyckovinsten och inte nitlotten. En jävla jackpott dessutom. Vänner som får mig att skratta och känna mig bekväm med, en lägenhet som jag skulle kunna offra ena tummen för (nej, inte en hel hand men en tumme skulle jag kunna gå med på), en man som är utöver det vanliga och som behandlar mig som en prinsessa, ett jobb som är helt okej och skolan som går framåt även om det är lite kämpigt nu på slutet. Inte illa? Nej, jag vill inte skyta men jag måste erkänna att jag har mått sämre. Svenska Jantelagen skriker i mitt öra: "men vad är det du säger, menar du att du lyckats? Nää, det får du ju inte. Eller jo du får lyckas, men säg det inte till någon. Det är inte passande!"
Jag vill egentligen skrika till hela världen, öppna era ögon, bombadera er med bilder och filmklipp. Men, till vilken nytta? Jag vill att många där hemma ska se, men samtidigt vet jag att det inte spelar någon roll. För det måste upplevas i verkligheten. Finns inga bilder eller ord. Och eftersom jag inte har så stark röst att jag kan skrika hela vägen hem till Sverige så viskar jag istället några ord för mig själv. "Linn, njut och ta vara på glädjeruset. Det förtjänar du..."
Ankare
Om 2 dagar går flyttlasset och det känns som ett nytt kapitel kommer att skrivas då jag flyttar. Vända blad. Nya tag. Nytt liv. Men fortfarande med samma grund. Det ser ljust ut och inget kan stoppa mig nu.
Vart jag än kommer att gå, vill jag alltid minnas vart jag kommer ifrån. Ankare. Hope.
Några tavlor vi kommer dekorera våra väggar med i nya huset. Vi har kommit in i en skapar-period. Kreativiteten är på topp! Jag hittade en gammal dörr idag som jag vill ta med mig, den låg i en hög av sopor. Jag vill måla den i svart tavelfärg och sen ha vita kritor att skriva på dörren. Den ska stå lutandes mot väggen i hallen och hälsa alla varmt välkomna hem till oss!