Jag har talat och räddat min själ

Jag blir galen. Kan jag inte bara inse att det kanske är min tur att få lite extra lycka i livet och gå med på att tärningen är kastad och att jag fick passera gå den här gången, utan vare sig böter eller hamna i finkan och stå över ett kast eller två. Att det faktiskt är jag som besitter lyckovinsten och inte nitlotten. En jävla jackpott dessutom. Vänner som får mig att skratta och känna mig bekväm med, en lägenhet som jag skulle kunna offra ena tummen för (nej, inte en hel hand men en tumme skulle jag kunna gå med på), en man som är utöver det vanliga och som behandlar mig som en prinsessa, ett jobb som är helt okej och skolan som går framåt även om det är lite kämpigt nu på slutet. Inte illa? Nej, jag vill inte skyta men jag måste erkänna att jag har mått sämre. Svenska Jantelagen skriker i mitt öra: "men vad är det du säger, menar du att du lyckats? Nää, det får du ju inte. Eller jo du får lyckas, men säg det inte till någon. Det är inte passande!"

Jag vill egentligen skrika till hela världen, öppna era ögon, bombadera er med bilder och filmklipp. Men, till vilken nytta? Jag vill att många där hemma ska se, men samtidigt vet jag att det inte spelar någon roll. För det måste upplevas i verkligheten. Finns inga bilder eller ord. Och eftersom jag inte har så stark röst att jag kan skrika hela vägen hem till Sverige så viskar jag istället några ord för mig själv. "Linn, njut och ta vara på glädjeruset. Det förtjänar du..."