Änglar, finns dom?
Jag är världens tönt. Så där töntig som man bara inte får bli. Kärlekstönt. Jag vågar inte ens öppna munnen i Malins närhet, hon lär snart vilja skjuta mig. Det räcker med en blick eller ett leende, och hon ser vad jag tänker på. Är det inte konstigt hur man blir när man är uppe bland de rosa molnen?
Jag hoppas på ett sätt inte att mannen i fråga kikar in på bloggen, vad vore oddsen? Lite små pino då kanske. Jag menar, vem sparar bilder och lägger upp de på sin blogg för att få visa sina nära och kära? Tydligen jag. Mamma, på begäran - låt mig presentera Wade Milne. Fan, jag är pinsam. OTROLIGT pinsam. Gud, förlåt mig. Ta mig inte till himlen för töntar när jag dör. Eller jo, gör det. Det är just där jag hör hemma.
Han är en underbar människa. Imorse fick jag långa, blöta kramar på stranden efter hans surf och då jag sprungit klart strandprommenaden med Malin. Imorgon ska vi på yoga och nästa helg åker vi på ett välgörenhetsevent upp längst kusten som han håller i. Änglar, finns dom?
Kommentarer
Trackback