Jag har talat och räddat min själ

När man är deppig vill man att alla ska vara deppiga. Förstå vad man går igenom. Sätta ord på de mörka tankarna som susar i huvudet. Gräva gropen tillsammans, spadtag efter spadtag, tills man tillsammans når botten och inser att man måste börja kravla sig upp ur gropen. Tillsammans.

Men det är svårt. När man är i obalans med sina nära och kära. Man vill liksom att de ska känna som en själv. Man vill kunna skratta och le tillsammans. Man drar ju sig till de som känner samma sak. Man vill inte vara ensam om att gräva en djup grop medan någon annan står där uppe på toppen och hejjar på med gäll, glad röst.

Men hur gör man då när man själv vill skrika till världen om allt fantastiskt som händer i livet just nu? När man känner att alla förbipasserande människor är lika vackra, och när till och med det gråa regnrusket är vackert och har en mening?

När allt är som jag alltid önskat det, då är det fortfarande något som saknas. Är det fel på mig, eller letar jag efter ett mörkt hål att gräva ned mig i? Det är som om jag måste ha det där mörka hålet att ty mig till, fälla en tår för att sedan kunna uppskata allt detta vackra som försegår i livet i skrivandets stund. Men varför?

Jag har nog aldrig varit så här lycklig. Det har inte endast att göra med att jag träffat någon som ännu en gång kommit att betyda något i mitt liv. Jag vet att tiden vi har nu kanske bara är till låns. Men jag tror på timing, och just nu är det min tid att skina.

Jag bor i den bästa förorten till den vackra staden Sydney. Jag har vänner som jag älskar och som älskar mig tillbaka. Jag har ett hav att blicka ut över och en strandpromenad jag springer varje dag för att få extra energi. Och sen det där med kärlek, det har jag också. Så det räcker och behöver. Men det är för bra för att vara sant. Men jag njuter nu. Tills sanden i timglaset runnit ut och det är dags för nästa kapitel i min oskrivna bok.

Jag väckte min Malin med pannkakor i morse. Och hon sa; man ska SKRATTA sig lycklig att man har en hemmafru som du. Det fick mig att skratta i alla fall. För min vän och ordspråk är ingen bra kombo. Skatta sig lycklig, det är vad jag gör i hennes sällskap.