Jag har talat och räddat min själ

Jag älskar att jag är så motsägelsefull. En vecka av übernyttigheter och träning. Organisk mat, massa vitamintillskott och rutin på livet. Igår skulle varit en dag med samma innehåll. Började bra, hade praktik på dagen och planerade att träna efter. MEN, under dagen blev jag informerad om att ett nytt ställe skulle slå upp dörrarna och jag blev tillfrågad att hjälpa till i baren. Åkte direkt från praktiken dit och jobbade, galet mycket och allt var gratis så baren kokade. När jag slutade vid 11 hade tröttheten övergått till festsug och jag tillsammans med underbara människor drog oss till mitt nya favoritställe. Där serverades det friskt med alkohol och deras omtalade specialare som består av en shot av Jameson Whiskey följt av en shot av gurk-spad för att sedan avrunda med att bita i en inlagd minigurka, beställdes friskt av oss. Det hela var så underbart trevligt att jag aldrig kom hem. Sanningens ord. Jag stannade ute tills det blev en ny dag, övergav vinet och ersatte det med kaffe klockan 8 i morse. Sedan direkt till jobbet. Och idag har jag inte ens varit trött, grinig eller något som helst bakfull. Vad hände? Jag vet inte. Det är fredagkväll, jag har varit vaken i två dygn men fortfarande inte trött. Folk är har gått ut, jag kom precis hem. Jag kom hem efter jobbet och möttes av en nedsläkt lägenhet, elen hade gått och det var kolsvart. Jag tvingades ringa Security och de fick ordna med det. 2 timmar senare, fortfarande ingen el men ändå inte trött. Sen fick jag tillbaka elen och kunde kolla film, Lovely Bones som är helkonstig, men inte ens det har fått mig trött. Helt naturligt energisk. Ytterst konstigt.

Idag intog vi Bondi FM, radio stationen i Bondi som också agerar café/bar/restaurang. Slog oss ned och i timmar satt vi och kreerade. Jag fick ihop 4 halsband och en nyckelring plus ett armband. En pärlplatta också, som ska agera drinkunderlägg. Vi satt och knåpade och många nyfikna personer kom fram. Inte så konstigt när man har med sig ett strykjärn i handväskan kanske och en hund i släptåg inne på restaurangen (?). Vi blev i alla fall glatt bemötta och personalen ville se mer av oss och våra verk. De fotade våra saker och va nyfikna på pärlplattorna som de aldrig sett till förut. Visste ni att pärlplattor är en svensk uppfinning som från början var till för terapi? Vi införskaffade oss pärlor och brickor på IKEA, det finns tydligen inte här i vanliga hobbybutiker.

Just nu har längtan efter sommarsverige aldrig varit större. Det känns ibland som om man lever i en bubbla här borta, men tanken av att jag snart ska få se några av de människor som jag älskar, respekterar mest och som ger mig bra energi gör mig så otroligt lycklig. Jag har inga förväntningar, jag vill bara glida med och vara. Med de jag älskar. Jag saknar er så!

Det har varit lite turbulent här på Herbert Street den senaste tiden. Inget värt att nämna, men nu har vi funnit ro i situationen och insett vad som är viktigt här i livet; vi. Hälsan har kommit lite i andra hand men det är nu dags att ta tag i saker och ge kroppen vad den verkligen förtjänar. Nog för att vi tränar regelbundet, men insidan har inte fått samma härliga omhändertagande. Stress, alldeles för mycket kaffe och brist på näring har lett till att vi nu satts på en hel del massa tillskott. Fiskolja, magnesium, zink, multivitamin och matsmältningstabletter. Efter en nästan två timmar lång undersökning och fettmätning på kroppen vet vi vad vi lider brist på och vad vi ska äta för att uppnå topphälsa. Så lagom till Sverige sätts vi nu på Health camp med start på måndag. Inget fokus på att slimma, mer fokus på att ge kroppen vad den behöver. Sömn kommer högt på listan. Alkohol, cigarretter och sömnlösa nätter på grund av omänskligt intag av koffein är ett minne blott. I morgon beger jag mig till en organisk mataffär och inhandlar väsentligheterna för att fullborda den första veckan av hälsa. Jag är så motiverad!

...

Inte utan henne.

Det kanske upprepas lite for ofta. Men faktum ar att jag inte vet vart jag hade tagit vagen om jag inte hade henne vid min sida. Vi ma vara otroligt olika pa vissa plan. Men vi accepterar det och det finns inga tvivel om vart vi har varandra. Jag hade nog inte klarat en tiondel av allt jag har gatt igenom om det inte var for henne.

Fy vilken vecka! Är det inte meningen att helgen är den tiden då man ska ha chans att vila upp sig? Inte för mig inte. Fredagens otroligt långa dag med först praktik 8-5.30 och sedan direkt till jobbet 6-05 tog kål på mig. Igår var det bara att vila upp sig, plugga, träna och tillbaka till jobbet igen. Äntligen söndag tänkte jag när jag gick och la mig i morse efter ytterligare ett arbetspass, men vaknar 4 timmar senare kl 8.30 och kan inte somna om. Gick till en park och satt och pluggade inför tentan på tisdag i Management. Satt där och plötsligt kom en liten pojke fram till mig och slog sig ned bredvid. Han hette Tyron, 5 år gammal och hade mycket att berätta. Han frågade massa frågor och sen berättade om hela hans familj och vad han hade gjort i helgen. Det var ingen tvekan om att han älskade Scooby doo. Han fick nog med Scooby's namn på ett eller annat vis i allt han berättade. Sen kom hans pappa och sa att det var dags att åka hem. Då frågade han om vi skulle prata mer nästa gång vi sågs och att han egentligen velat stanna i parken och prata ett tag till. Söt pojke. Han gjorde min dag.

Jag vill samla alla de jag älskar, under ett och samma tak. Vara tillsammans, uppleva saker tillsammans. Jag vill bara ha alla nära och dela med mig av min kärlek. Ibland har jag så mycket kärlek i kroppen att det känns att jag ska explodera!

They say an end can be a start. Feels like I've been buried yet I'm still alive. It's like a bad day that never ends. I feel the chaos around me. A thing I don't try to deny. I'd better learn to accept that there are things in my life that I can't control.  They say love ain't nothing but a sore. I don't even know what love is. Now I know that a breeze can blow me away. Now I know there's much more dignity. In defeat than in the brightest victory. I'm losing my balance on the tight rope. If I ever feel better, remind me to spend some good time with you. You can give me your number. When it's all over I'll let you know. Hang on to the good days, I can lean on my friends. They help me going through hard times. But I'm feeding the enemy, I'm in league with the foe. Blame me for what's happening I can't try. If happiness came - I miss the call. Now I've watched all my castles fall. They were made of dust, after all. Someday all this mess will make me laugh - I can't wait. I ain't even playing my own game. The rules have changed, well I didn't know there are things in my life I can't control. I feel the chaos around me, a thing I don't try to deny I'd better learn to accept that there's a part of my life that will go away.  Dark is the night, cold is the ground. In the circular solitude of my heart. As one who strives a hill to climb I am sure I'll come through. I don't know how. But they say an end can be a start.

Ibland frågar folk hur jag kan leva så pass i nuet. Eller att jag i alla fall försöker få folk att inte tänka så mycket på framtiden. Att jag föreslår att de inte ska tänka så mycket, bara flyta med. Carpe Diem. Betänk ej morgondagen. Mañana Mañana. Sanningen är dock att jag själv tänker mycket på framtiden. Det kanske lyser igenom. Jag vill gärna leva efter det mottot att inte tänka så mycket, bara flyta med. Anledningen? Att jag bokstavligt talat är skitskraj över vad framtiden har att erbjuda. Jag skiter knäck bara av tanken. Vissa har dödsångest, de är rädda för döden. Jag är inte en av dom. Jag är rädd för livet. Förvirrande? Jag som älskar livet och uttrycker det mer än nödvändigt är samtidigt så fruktansvärt rädd för det? Svar: Ja. Så, vad är det då som jag är så jävla rädd för? Att missa något, att inte få vara med? Nej. Det är jag ytterst medveten om att jag gör. Alla missar nåt, oavsett vad människor är kapabla till att kreera så är det alltid något på listan som inte blir avklarat. Är det rädslan för att göra felval? Nej, inte det heller. Jag tror inte på felval i livet, allt som sker - på gott eller ont - bidrar med någon sorts erfarenhet och gör dig till den personen du är. Hade jag varit rädd för felval hade jag konstant gått omkring med knäck i brallorna. Det hör till. Felval alltså. Så, vad är det som gnager mig och som får mig att vilja blunda så fort ögonen strävar efter att fästa blicken på en fast punkt där långt bort i framtiden? Jag har inget svar. Ibland svävar jag iväg, drömmer mig bort och skapar mig en låtsasframtid. Så som jag gärna skulle vilja se den. Det kan handla om nya människor jag träffar. Dom inkluderas ofta i långsiktiga planer. Vi ska ta över världen tillsammans liksom. Göra knasiga grejer tillsammans. Skratta tillsammans. Gråta tillsammans. Men plötsligt en dag så går den drömmen i krash, och där står jag kvar och skrapar försiktigt upp spillorna från golvet, och försöker undvika att skära mig på dom. Jag tror att svaret på min framtidsrädsla ligger just där. Separationsångest. Skulle jag veta att vissa människor som kommit mig in på livet inte skulle vara en del av det senare, då skulle jag ta avstånd på en gång. Inte släppa in dom när de står där och knackar. Ropa "vi ska inte ha nåt!" och låta dom gå sin väg. Tanken av att de inte kommer finnas där hela vägen, det är det som skrämmer mig. Så, istället för att tänka på framtiden och skapa de här illusionerna så krävs det att jag säger "Fuck off future, jag lever i nuet. Och det finns ingen anledning att du ska komma här och sätta bollen i rullning. Jag är inte med. Jag sitter på avbytarbänken och låter matchen gå. Då är det i alla fall inte mitt fel om vi förlorar. Inga självmål."

Planerna för framtiden har varit många. De flesta har dock handlat om olika vägar att kunna stanna i detta underbara land. Jag har nu tagit mod till mig och beslutat mig för att prova mina vingar; jag ska söka in på Universitet. Inga genvägar, inte bara att betala och komma in på skolan lätt som en plätt. Nej, nu ska mina betyg granskas och engelskan testas. Intagningen är inte förens i oktober, men jag ska söka redan nu på de hittills ihopskrapade betygen från halva den utbildningen jag går nu. En treårig utbildning i psykologi som påbörjas i februari. Har ingen aning om jag kommer komma in eller hur det i så fall skulle gå, men det är värt att testa. Dock innebär utbildningen några tunga ämnen, inkluderat två kurser i matte. Inte min starka sida. Men ger jag mig fan på det så ska det nog gå. Macquarie University. Take me onboard!

Our names are carved in stone. Or maybe it was concrete. It doesn't really matter, does it? We carved our names in our way home that night. A night out full of wine and music. We were painting the world red. Not blue, not green - red. Walking side by side, hand in hand. I could hear the rolling waves in the background, like music in my ears. Couldn't seem to care about anything else. So true. Naked. I was carried away. Now I think I might have returned.

For forsta gangen sedan jag kom hit sa kanns det som att jag just nu lever ett valdigt alldagligt och ganska rutinmassigt liv. Okej, det har bara gatt drygt en vecka sedan jag kom hem fran en underbar semester i Thailand men redan nu sa har dagarna fatt struktur och den ena dagen efter den andra ar fulla med "maste-gora" saker. Skolan med overload pa uppgiftsfronten, praktikplats dar jag trivs i ett myller av stress och ansvar och sedan jobbet som tar upp helgerna. Inte mycket tid over till annat med andra ord. Jo, att tanka pa framtiden och hur jag ska bara mig at for att kunna stanna. Immigrationsverket ska besokas nasta vecka, och jag har redan hunnit researcha universitet for ytterligare studier har borta. Vill hem, men anda aldrig. Vart ar hem anda? Norrtelje? Rimbo? Stockholm? Jag langtar efter min mamma, vill ha henne har varje dag. En vacker dag ska jag plocka upp henne och ta henne langt darifran. Hit. Vi ska mala tavlor i ett charmigt hus med knakande trappor, med utsikt over vattnet far vi inspiration. Min drom. For att inte glomma att jag ska ha avokado och mangotrad i tradgarden. Sen vill jag ha massor av barn. Man vet jag inte, inte nodvandigtvis. Den som far den aran att ha mig i sitt liv kommer fa fullt upp, jag skulle nog kunna kalla mig sjalv ett heltidsprojekt. Men det kanske skulle vara ratt sa bra anda. Med en man alltsa. Ar det for mycket begart?

..är svåra att hitta. Jag är tacksam för de få riktiga vänner jag har, och oavsett hur sällan vi ses så vet jag att de finns där för mig så som jag finns där för dom.