Jag har talat och räddat min själ

For forsta gangen sedan jag kom hit sa kanns det som att jag just nu lever ett valdigt alldagligt och ganska rutinmassigt liv. Okej, det har bara gatt drygt en vecka sedan jag kom hem fran en underbar semester i Thailand men redan nu sa har dagarna fatt struktur och den ena dagen efter den andra ar fulla med "maste-gora" saker. Skolan med overload pa uppgiftsfronten, praktikplats dar jag trivs i ett myller av stress och ansvar och sedan jobbet som tar upp helgerna. Inte mycket tid over till annat med andra ord. Jo, att tanka pa framtiden och hur jag ska bara mig at for att kunna stanna. Immigrationsverket ska besokas nasta vecka, och jag har redan hunnit researcha universitet for ytterligare studier har borta. Vill hem, men anda aldrig. Vart ar hem anda? Norrtelje? Rimbo? Stockholm? Jag langtar efter min mamma, vill ha henne har varje dag. En vacker dag ska jag plocka upp henne och ta henne langt darifran. Hit. Vi ska mala tavlor i ett charmigt hus med knakande trappor, med utsikt over vattnet far vi inspiration. Min drom. For att inte glomma att jag ska ha avokado och mangotrad i tradgarden. Sen vill jag ha massor av barn. Man vet jag inte, inte nodvandigtvis. Den som far den aran att ha mig i sitt liv kommer fa fullt upp, jag skulle nog kunna kalla mig sjalv ett heltidsprojekt. Men det kanske skulle vara ratt sa bra anda. Med en man alltsa. Ar det for mycket begart?