Jag har talat och räddat min själ

Ibland frågar folk hur jag kan leva så pass i nuet. Eller att jag i alla fall försöker få folk att inte tänka så mycket på framtiden. Att jag föreslår att de inte ska tänka så mycket, bara flyta med. Carpe Diem. Betänk ej morgondagen. Mañana Mañana. Sanningen är dock att jag själv tänker mycket på framtiden. Det kanske lyser igenom. Jag vill gärna leva efter det mottot att inte tänka så mycket, bara flyta med. Anledningen? Att jag bokstavligt talat är skitskraj över vad framtiden har att erbjuda. Jag skiter knäck bara av tanken. Vissa har dödsångest, de är rädda för döden. Jag är inte en av dom. Jag är rädd för livet. Förvirrande? Jag som älskar livet och uttrycker det mer än nödvändigt är samtidigt så fruktansvärt rädd för det? Svar: Ja. Så, vad är det då som jag är så jävla rädd för? Att missa något, att inte få vara med? Nej. Det är jag ytterst medveten om att jag gör. Alla missar nåt, oavsett vad människor är kapabla till att kreera så är det alltid något på listan som inte blir avklarat. Är det rädslan för att göra felval? Nej, inte det heller. Jag tror inte på felval i livet, allt som sker - på gott eller ont - bidrar med någon sorts erfarenhet och gör dig till den personen du är. Hade jag varit rädd för felval hade jag konstant gått omkring med knäck i brallorna. Det hör till. Felval alltså. Så, vad är det som gnager mig och som får mig att vilja blunda så fort ögonen strävar efter att fästa blicken på en fast punkt där långt bort i framtiden? Jag har inget svar. Ibland svävar jag iväg, drömmer mig bort och skapar mig en låtsasframtid. Så som jag gärna skulle vilja se den. Det kan handla om nya människor jag träffar. Dom inkluderas ofta i långsiktiga planer. Vi ska ta över världen tillsammans liksom. Göra knasiga grejer tillsammans. Skratta tillsammans. Gråta tillsammans. Men plötsligt en dag så går den drömmen i krash, och där står jag kvar och skrapar försiktigt upp spillorna från golvet, och försöker undvika att skära mig på dom. Jag tror att svaret på min framtidsrädsla ligger just där. Separationsångest. Skulle jag veta att vissa människor som kommit mig in på livet inte skulle vara en del av det senare, då skulle jag ta avstånd på en gång. Inte släppa in dom när de står där och knackar. Ropa "vi ska inte ha nåt!" och låta dom gå sin väg. Tanken av att de inte kommer finnas där hela vägen, det är det som skrämmer mig. Så, istället för att tänka på framtiden och skapa de här illusionerna så krävs det att jag säger "Fuck off future, jag lever i nuet. Och det finns ingen anledning att du ska komma här och sätta bollen i rullning. Jag är inte med. Jag sitter på avbytarbänken och låter matchen gå. Då är det i alla fall inte mitt fel om vi förlorar. Inga självmål."