Jag har talat och räddat min själ

Jag drommer om marknadsforingstermer och presentationer, prov och uppsatser. Vi har aldrig varit under mer stress, men det ar nog da vi arbetar som effektivast. Igar holl vi en presentation dar vi hade arbetat med en verklig klient och kommit pa forslag for att utveckla hans business. Det gick jattebra och vi hoppas att betyget reflekterar detsamma.

Jobba, plugga, trana, sova. Vi stressar hem fran skola for att hinna trana, och darefter ska vi forsoka fa i oss nagot att ata, helst organiskt. Darefter skynda hem, plugga, somna med boken pa magen, vakna, ut och springa for att rensa huvudet, ivag till skolan, prestera, lunch, plugga, hem, trana, ata, plugga, sova, vakna, praktikplats, trana, mota vanner, festa till det, sushi & bubbel, hem, vakna, trana, frukost, plugg, jobba, hem sent, upp skola om 4 timmar, panik, direkt till jobb efter skolan igen, jobba, hem, sova ut, trana, fodelsedagsfirande (!), bli lite berusad, lite till, upp om nagra timmar, presentation i skolan, ajaj, huvudvark, hem och plugga, tva prov foljande dag PLUS presentation PLUS fodelsedag, vakna, ingen tarta med ljus, istallet tva prov och en presentation, skriver proven, handsvett, haller presentationen, benen skakar. Men efter det - fri! I 4 veckor och lite till.

Jag kommer inte hem som ett vrak. Jag mar bra men ar stressad. Jag tar tillfallet i akt att sova pa flyget och vi tar in pa hotell i peking dar vi ska spendera 14 timmar. Ikvall glommer jag allt vad skola heter, Mary-Anne och jag ska ha en underbar kvall. Hur den slutar vagar jag inte ens tanka pa.

Precis nar jag slutat lyssna pa the greatest hits sa spelas laten pa radion och den dar kanslan tillbaka, smygandes som en langdragen forkylning som inte vill bryta ut. Den bara finns dar, men vad vill den mig egentligen?

Jag tittar mig runt omkring. Jag går i regnet som smiskar mig i ansiktet, 
paraplyet kan inte stå emot vinden och skyddar inte längre mot det kalla
regnet som gör mig helt genomvåt. Jag går och går, hoppas att just den 
där fula vita bilen ska komma och plocka upp mig.
Ingen vit springare som i sagorna. Mina ögon scanar av området och letar efter en 
vit ful bil med snäckskal på instrumentbrädan. 
Jag drömmer om att bilen skulle köra upp jämsides med mig. Öppnas upp och erbjuda 
varma, torra kläder och en kopp varm choklad. Ljuvlig musik i högtalarna och vi kör. 
Kör och kör, ut ur stan. 
Vi åker på en liten tur, låter instinkten avgöra vilken väg vi bör ta. 
Svänger av ned på en serpentinväg. Den tar oss ned till en strand där vädret 
har klarnat upp och det serveras pocherade ägg på toast och exotisk juice. 
Morot, apelsin, ingefära, mynta. Helst så konstig kombination som möjligt. 
Grön juice. Smakar ljuvligt.
Vi äter upp och tackar för oss, tar med resterna i bilen som sparas till lunch. 
Hittar en färsk annanas i bilen och mandariner. 
Dom stoppas i väskan. Vi tar oss vidare och hittar en strand, helt orörd. 
Och inte en människa i syne. Eller jo, en gubbe står ute på en klippa och fiskar. 
Vi tar oss ut och frågar vad dagens fångst är.
Han visar oss fisken och jag blir jagad på klipporna av en fisk som vill 
pussa mig på munnen. 
Vi utforskar stranden och klipporna, letar skatter. Sen går vi tillbaka till stranden och
 äter annanas som vi skär upp med kniv. 
Vi badar, jag blir nästan dränkt av vågorna. Men blir räddad i sista sekund. 
Strömmen är stark, men en stark hand drar mig in mot land. 
Ironiskt nog av samma hand som senare ska komma att släppa taget helt 
och låta mig tas av vågorna.
Efter en heldags äventyr tar bilen mig hem igen, tillbaka till betongen och verkligheten. 
Men samma kväll vankas det ett spontant restaurangbesök där det ska komma skålas i 
champagne, ostron som ska ätas och whiskey med varierande årgångar ska behaga. 
Hela tiden med ett leende på läpparna bredare än ekvatorn. 
Aldrig har jag någonsin sett lycka ingjutet i kött och blod som då. 
Blues i bakgrunden, mörk natt. 
Levande ljus och kärlek utan gränser. Töntigt romantiskt, så som på film. 
Fast bättre. Äkta. Inga tillsatser. 
Inga konserveringsmedel. Så äkta, operfekt och underbart.
Vaknar upp av en vind som grabbar tag i mig och jag nästan ramlar omkull. 
Det blixtrar till, regnet står nu som spön i backen och det känns som om väderguden 
pissar på mig. Regnet är helt plötsligt är kiss-varmt och med en dov doft av urin. 
 
Jag skriker åt honom att sluta, att han ska ta sitt jävla piss-regn och 
pissa på nån annan. Det är svagt att sparka på någon som redan ligger! 
 
Helt plötsligt slutar det regna, det klarnar upp och solen kommer fram. 
Jag inser att det faktiskt är jag som har kontroll över situationen. 
Det är jag som bestämmer reglerna. 
Det är jag som bestämmer vem eller vad som ska kunna påverka mitt liv. 
Att någon är helt omedveten om vad denne person orsakat är dock frustrerande. 
Inget nämnt, inget hänt. Eller är det så enkelt?
Det är i alla fall klart nu att det är upp till varje individ att ta tag i 
tyglarna och styra sitt liv. 
Det kommer alltid finnas de människor som påverkar ens liv, positivt eller negativt. 
Ibland blir man bränd, men ibland växer man genom andra. 
Det är dock svårt att se vem eller vilka som kommer spela vilken roll i ens liv. 
Men det finns inget svar på den frågan, och man måste våga sig ut för att vinna.
Att släppa taget, bara låta tiden utvisa. Ibland går det bra. Men ibland käpprätt åt helvete. 
Oavsett, det är jag som har tyglarna och som bestämmer hur jag vill leva mitt liv. 
Jag väntar inte längre på en vit springare som ska komma och plocka upp mig. 
De är svåra att tygla ändå har jag hört. 
Jag har tappat behovet av kontroll, det som händer händer och inget som kan påverkas. 
Bara att tacka för den erfarenheten och klappa sig själv på axeln och gå vidare. 
Tråkigt nog så var det ju ingen dröm. Det var hundra procent ärligt. 
Och trots hur mycket jag vill citera Bullen och säga: 
”och kom ihåg, det är inte tjejen i filmen som har skrivit brevet” så var det just så det var. 
Det var jag som spelade huvudrollen i ett brev som jag själv skickat in. 
Men tydligen inte jag som skrev manuset till filmen.
 

Jag skäms för att säga att du är kvar i mig. 
Skratta åt det, för då kommer jag kanske över det.
Livet innan det kunde jag, utan och innan. Jag kunde haft det så för alltid. 
Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade.
Det var en gång, det var en fest. Och jag gick med nån för han påminde om dig. 
Men sen kom gryningen, jag reste mig, gick ut genom dörren.
Och jag gick genom den tidiga morgonen. Den rena, tidiga morgonen. 
Och jag visste inte varför jag gjorde så.