Jag har talat och räddat min själ

Det hela känns som en dröm, alla minnen och tiden vi spenderade tillsammans känns som om det aldrig hände. Men skillnaden på mig som människa före det där första mötet och människan jag är nu är ganska påtaglig. Jag brukar inte influeras så hårt av andra människor, men något annorlunda hände och mina ögon öppnades för världen. Dock var jag upptagen under själva mötena med att observera och tänka söder allt in i minsta detalj. Hann inte visa riktigt vart jag stod. 

Plötsligt var det borta. Tre månader och ett otaligt antal upplevelser senare drogs mattan under mina fötter bort t och allt försvann framför ögonen på mig. Precis då jag trodde att jag hade fått ordning på de tankar som tidigare snurrat som roulettkulor i mitt huvud. Trodde jag hade sorterat in tankarna i de fack de hörde hemma och jag trodde det såg ljust ut. I efterhand ganska ironisk tanke. För det var inte alls ordnat. Det var kaos. Det var ju det som var hela njutningen. Det var inte en vetskap, ingen destination, utan det var ju själva resan dit. Vi hoppade på ett tåg som vi inte hade någon som helst aning om vart det var på väg. Vi tog chansen, vad kunde hända? Tydligen en hel del, för resan var ganska jobbig och många berg och dalar att passera. Ena stationen efter den andra susade förbi våra ögon, vissa helt fantastiskt underbara, vissa åt helvete. Men överlag en mycket underhållande och givande resa. Tråkigt nog blev slutstationen aldrig nådd. Jag liksom ramlade av i farten och såg tåget åka vidare. Jag fick återhämta mig från smällen då mitt huvud tog i marken, skaka av mig smutsen från de trasiga kläderna och ta på mig ryggsäcken igen och börja vandra. Ryggsäcken var nu tyngre än någonsin. Varenda ny erfarenhet, nytt möte och nytt äventyr hade stoppats ned i väskan och tillsammans vägde de ganska tungt. Jag började vandra hemåt igen, med ipoden i öronen med den musik som tidigare lagt in som vår. Blues i öronen, tårar längst kinderna. Åtminstonde med en sak klar för mig. Att det fanns där, trots alla tidigare tvivel. Starkare än någonsin, men med stor intrigitet. Att resa på sig efter en sådan smäll visar ganska mycket. Jag hade bevisat för mig själv att det hjärta jag tidigare trodde hade tappat sin plats, faktiskt satt där inne och kunde pumpa igång riktiga känslor. Inga fejk-jag-tror-att-jag-kan-börja-gilla-den-här-människan. Mer äkta, genuina känslor. Dock kommer det ta tid innan någon kommer komma så nära igen, den kärlek som jag nu vet finns där inne redo att delas med människor i min omgivning kommer inte det slösas med. Den ger jag nu till de människor som ger mig något bra i gengäld, till mina underbara vänner och min familj. Och framförallt - till mig själv.

Jag ställer mig frågan om jag hade valt att göra om allt igen, om jag ångrar att jag gick in på det där stället den där kvällen i februari. Svaret är att jag inte ångrar någonting. Det var värt varenda tår. Mina ögon öppnades och har sedan dess varit vidöppna mot världen och vad som faktiskt betyder något.

Jag saknar så mycket att det gör ont. Men jag har mycket kärlek att ge. Och jag är glad att jag hittat det jag tidigare trott jag saknat. Hopp. Kärlek.

My eyes might look closed, but they have actually never been more open.