Nakenfis
Det ar konstigt det har med bloggande egentligen. Varfor blogga? Ibland vraker man bara ur sig meningar for att beskriva en ointressant dag. Ibland oppnar man sitt hjarta och delar med sig av det mest privata man har, sina kanslor. Sedan finns det de dagar da man har sa mycket att saga, men inget kommer fram. Sa varfor?
Jag tror att mitt svar pa den fragan ar att jag har ett behov av att skriva. Att uttrycka mina kanslor, genom ord pa papper eller i detta fall med bokstaver pa en skarm. Jag onskar jag hade kunnat sjunga, da hade jag skrivit mina egna texter och sjungit dom. Jag onskar jag var bra pa att mala - da hade jag malat mina kanslor pa en duk och fatt utlopp for kanslorna pa det viset. Men nar man inte ar na vidare pa det ena eller andra, da ar det svart att fa utlopp for det som bara maste ut. Vadras ur liksom. Jag har ett stort behov att fa ner tankar pa papper eller i tal, for att annars skulle jag sprangas.
Nagot som ar intressant med bloggande och blogglasandet ar att man kan se ett monster i statistiken och orsakerna bakom vad folk vill lasa om. Det ar nar jag skriver om mig tunga, jobbiga saker som lasar antalet gar upp. Eller nodvandigtvis inte lasar-antalet, men sidvisningarna. Nar nagon gatt in och last om nagot jobbigt sa verkar det som om de gar in om och om igen for att veta mer. Inte sa konstigt egentligen kanske, manniskan ar ju nyfiken. Men lite trakigt att det bara intresserar folk nar det ar jobbiga tider.
Hur som helst, att blogga ar i mina ogon egentligen ganska ytligt och tontigt. Men vad jag gor ar att jag forsoker reda ordning pa manga tankar som snurrar i huvudet, och det ar ett hjalpmedel for mig att slippa tanka sonder mig sjalv. Aven om det bara ar en 10-ondel av allt jag tanker som kanske kommer ned pa papper. Sa, varsagoda. En blogg som visar den nakna sanningen. Fast jag behaller nog underkladerna anda.
Jag tror att mitt svar pa den fragan ar att jag har ett behov av att skriva. Att uttrycka mina kanslor, genom ord pa papper eller i detta fall med bokstaver pa en skarm. Jag onskar jag hade kunnat sjunga, da hade jag skrivit mina egna texter och sjungit dom. Jag onskar jag var bra pa att mala - da hade jag malat mina kanslor pa en duk och fatt utlopp for kanslorna pa det viset. Men nar man inte ar na vidare pa det ena eller andra, da ar det svart att fa utlopp for det som bara maste ut. Vadras ur liksom. Jag har ett stort behov att fa ner tankar pa papper eller i tal, for att annars skulle jag sprangas.
Nagot som ar intressant med bloggande och blogglasandet ar att man kan se ett monster i statistiken och orsakerna bakom vad folk vill lasa om. Det ar nar jag skriver om mig tunga, jobbiga saker som lasar antalet gar upp. Eller nodvandigtvis inte lasar-antalet, men sidvisningarna. Nar nagon gatt in och last om nagot jobbigt sa verkar det som om de gar in om och om igen for att veta mer. Inte sa konstigt egentligen kanske, manniskan ar ju nyfiken. Men lite trakigt att det bara intresserar folk nar det ar jobbiga tider.
Hur som helst, att blogga ar i mina ogon egentligen ganska ytligt och tontigt. Men vad jag gor ar att jag forsoker reda ordning pa manga tankar som snurrar i huvudet, och det ar ett hjalpmedel for mig att slippa tanka sonder mig sjalv. Aven om det bara ar en 10-ondel av allt jag tanker som kanske kommer ned pa papper. Sa, varsagoda. En blogg som visar den nakna sanningen. Fast jag behaller nog underkladerna anda.
Kommentarer
Trackback