Air
Och så stod han där. Mitt i vimlet av onyktra människor i den trånga lokalen som stinker Jameson whisky, gurkspad och cigarettrök. I den lokalen där människorna alltid är lika härligt glada och underbara, med viljan av att sprida kärlek. Helt vimmelkantig av det bubbel som hade letat sig ned i min strupe tidigare samma kväll i sällskapet av världens underbaraste hawaiian princess. Fräsht, ungt, lagrat. Vintage droppar som var värda varenda krona sköljde ned sushi sashimin som serverades på förstklassigt vis. Skämde bort oss själva, som om det inte fanns någon morgondag. Men morgondagen kom den också, men med en helt annan utväg än jag kunnat föreställa mig.
Det fanns inga ord. Vad hade kunnat förklara vad som hänt? Inga ord kunde beskriva vad som egentligen hänt. Jag skakade på huvudet, samtidigt som leendet aldrig varit mer avslöjande för vad jag egentligen kände. Glädje. Bubblet gör det svårt att minnas vad som egentligen sas. Men jag tror det inte var mycket som sas över huvud taget. Mer än den viskningen i mitt öra om att han var ledsen. Något om saknad. Något om kärlek.
Då kom den där berömda tavlan fram igen. Ni vet, den där tavlan man målade på i veckor, månader. Minst 3. Månader alltså. Tavlan man lade ned sin själ i men som aldrig tycktes bli klar. Men nästan. Sedan en dag så slarvade man bort tavlan och saknaden efter den var oändlig. Oavsett hur många nya tavlor man börjat på så blev de aldrig som den första. Det fanns bara ett orginal. Ett äkta motiv. Skiss efter skiss, alla åker i papperskorgen. Men så en dag så kommer den gamla tavlan fram efter att den samlat på sig damm under massa bråte. Då inser man att den inte alls var så fin som man från början föreställt sig. Faktum är att de andra tavlorna var minst lika fina, om inte finare. Luftslott eller vad de säger. Men med färskpressad apelsin juice och äggröra till frukost.
Det var det enda jag behövde. Nu tar jag mig väster ut och njuter av livet. Med lite luft i bagaget.
Kommentarer
Postat av: italiano
come on... ;)
Trackback