Jag har talat och räddat min själ

Jag älskar det och sen älskar jag det igen. Livet i Sydney. Kanske är det alkoholhalten i blodet som gör anspråk, eller kanske är det så enkelt att det faktiskt är precis så det är - underbart? Är det acceptabelt att känna så? Att man liksom vaknar var och varannan dag och mår så där bra som man bara kan? När solen skiner, det bränner på framsidan av jeansen när man går hem från skolan och doften av värmen blandad med någon thai-restaurang får en att känna "det är ju just DEN HÄR känslan jag har saknat" men att man samtidigt inte kan sätta fingret på vad det egentligen är? För det är ju varken solens strålar eller doften från thaimaten som får mig att må så där underbart. Det är hela konceptet - här är JAG i en stad, i ett land, som jag älskar mest av allt och ALDRIG vill skiljas från. Med det sagt inte så att jag aldrig vill hem, men relationen till Sydney kommer vara livslång. Min största kärlek. Typ.

Allt flyter pa bra, vi har sjukt mycket i skolan och annat som star i vagen for att hinna tanka till men just nu kanns det bra med lagenhet och allt.

2 omgangar pa IKEA och tva tomma konton har vi har nu inrett vart nya hem. Jattefint blev det, nu saknas bara en TV men det ska vi nog ordna genom en van. Ska ha House Warming pa torsdag med massa vanner och sen utgang!

Jobbet gar jattebra, pa sondag kor poolfesterna igang pa riktigt och det kommer bli galet bra! De ringde igar och fragade om jag och Malin kunde vara ansiktet utat for IVY pool club och ta massa bilder i uniformen men eftersom vi har skola idag kunde vi inte komma till fotningen. Skulle verkligen vara kul att va del av det men vi far se vad som hander.

Nu borjar klassen igen, Statistics and Interpret of Marketing Trends. Snart borjar de lite roligare amnena, hoppas jag.

Puss

Ibland kanns allt sa fruktansvart bra. Men sen kommer det svackor och man staller sig fragan: vad haller jag pa med?! Att starta fran noll kan verkligen vara en stor fordel. Man far en chans att starta om pa nytt och komma ur gamla monster som kanske inte alltid varit sa bra. Sen finns det stora nackdelar ocksa, att som vi nu faktiskt gor star har borta pa andra sidan jorden utan nagonting forutom en resvaska fullproppad med klader och ett bankkonto med tillrackliga medel for att klara av ett studentliv med strikt budget. Spraket ar annorlunda och manniskors attityder skiljer sig ocksa fran hemma. Aven om jag kan kalla detta land, denna stad, mitt andra hem sa ar det sa fruktansvart mycket som ar sa annorlunda gentemot hemma och de 9 manader som jag befann mig i sthlm satte sina spar. Det ar sa enkelt att klara sig hemma med familj och vanner runt omkring, har kanner man sig ibland som en myra i den ofantligt stora myrstacken.

Vi fattar har sa stora beslut som vi aldrig fattat forut. Hemma har jag som mest varit bunden till ett mobilabonemang som inte ens har bindningstid och har star vi nu: bundna till en lagenhet i 12 manader, skrivit pa el-avtal, gas-avtal till spisen samt skolavgifter for ett ar. Utan mobler eller what so ever ska vi nu hanka oss fram pa vara stackars CSN pengar som snart ar obefintliga. Hade man varit hemma hade vi i alla fall haft nagot att starta med, nu har vi inte ens ett tacke och kudde. ALLT maste kopas nytt.

Skolan kanns bra, men det har varit ganska mycket strul i borjan med olika kurser och liknande. Spraket satter sma kappar i hjulen nar det kommer till amnen som redan pa svenska skulle vara komlicerade. Det ar svart att uttrycka sig i disskusioner om sadant som man inte har en aning om, typ referera till handelser som skett har for manader sedan nar vi inte ens befann oss har.

---

MEN! Jag vill inte saga nagot om att jag angrar mig, for det gor jag inte. Men ar det sa konstigt att man kanner sig lite liten pa jorden ibland nar man star infor alla dessa beslut? Nej, det ar det ju faktiskt inte..
Det har bara gatt tva veckor och vi har inte kommit in i allt, men nar vi val gjort det kommer allt bli sa bra. Lite ventilation dar bara, nu ska vi leta soffor till var fina lagenhet och sen jobba forsta passet for den har gangen pa IVY!

Skolan har dragit igång, och då menar jag inte smygstartat. College har nog hoppat över kapitlet om insparksvecka och kör igång på blodigt allvar direkt. Fine, lika bra att komma in i det. 

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Har haft den sjukaste helgen på mycket mycket länge och för varje dag som går här nere så blir jag mer och mer inställd på att aldrig åka härifrån. 

ikväll spelar håkan i göteborg och det finns några som jag mer än allt skulle vilja se honom med. Fred. Linus. Åh, vad bra han kommer va!

Ska inte låta det här vara en skrytblogg där endast de positiva sakerna lyfts fram - MEN just nu går allt ganska så jävla bra. Har idag blivit ägare till ett förstahandskontrakt till en inte så liten fin lägenhet. Den ligger inte mitt i stan, utan på andra sidan bron nära skolan. Det är ett stort höghus och vi bor på 7:e våningen i en lägenhet bestående av ett sovrum, ett stort vardagsrum/lounge och ett öppet kök med köksö där man även kan sitta och äta. Panoramafönster och en balkong med solsida. Pool och gym ingår och precis nedanför finns tåget som tar cirka 8-10 minuter in till stadskärnan. Kan inte bli bättre! Jo, priset. Som egentligen är alldeles för högt för oss och som kommer sätta en stor press på oss när det kommer till jobb. Vi måste verkligen strukturera upp skola och jobb så att inte vi står där sen och inte har råd med hyran.

Dom sager att USA ar landet med de stora mojligheterna, de har da aldrig varit i Sydney. Har gar allt sa sjukt bra, finns verkligen alla mojligheter i varlden att gora karriar och suget av att aldrig vilja aka harifran har kommit tillbaka.
Skolan verkar sa sjukt bra, serios och med kontakter over hela varlden. Vi har valt till tva amnen nu som kommer spetsa var utbildning och det ser inte annat an ljust ut.
Jobbfronten gar aven den enligt planerna, om inte battre. Fick ett varmt valkomnande tillbaka nar vi gjorde entre i gar och borjar jobba redan nasta vecka. Nya uniformer, nya drinkar att plugga in och en sjuk varm sommar vantar! Kan inte bli battre! Eller jo, vi fick genom jobbet erbjudande att bo pa ett av deras hotell tills vi hittat eget och det tackade vi saklart ja till. Flyttar in imorgon. JAG MAR SA BRA!

---

Pa sondag har vi stoooooor personalfest med alla fran foretagets barer och klubbar. Blir tusentals manniskor under ett och samma tak med Michel Jacksson tema. Kommer bli grymt.

 

Maste ga. Stay updated!

Så sitter vi här. Andra sidan jordklotet men ändå känns det så nära. Vi har saknat Sydney, och Sydney har saknat oss.

JAG MÅR SÅ FRUKTANSVÄRT ILLA! Jag vill inte älta det här, att jag ska iväg och bla bla vad jag kommer sakna allt men fan, det finns inga ord för hur jag känner just nu. Jag skrattar ena sekunden för att i nästa fälla några tårar när jag tänker på den ovisa framtiden. Jag har ju faktiskt ingen som helst aning om hur det kommer se ut i mitt liv om bara några veckor, vart vi ska bo och hur det kommer gå i skolan. Det har jag inte ens tänkt på. Jag har ingen som helst aning om någonting faktiskt, det enda jag vet är att vi ska till skolan redan på måndag och skriva in oss och sedan är det en vecka kvar innan studierna kör igång på allvar. Ett och ett halvt år. Fan jag kan inte ens ta de orden i min mun utan att underläppen börjar darra och ögonen blir tårfyllda. Så mycket som kan hända på den tiden. Min bror och hans flickvän kan hinna skaffa ett barn, min hund hinner bli gammal och skruttig, mina far- och morföräldrar lär med största sannolikhet bli ännu äldre, mina vänner kommer säkerligen hitta nya passioner i livet eller bli stadiga i något förhållande, vissa kommer hinna plugga klart och vara redo för karriärer, min Kajsa kommer vara stolt mamma till en liten bebis som kommer vara mer än ett år när jag är tillbaka, mina kläder som jag väljer att inte ta med mig kommer vara fruktansvärt omoderna och mina pengar kommer vara gone baby gone när jag återvänder hem. Men för att spegla denna resa till något positivt, som det faktiskt är, så kommer jag själv också med stor sannolikhet ha åldrats, skaffat nya passioner, släpat hem ett tungt bagage fyllt med erfarenhet med stort E, ett välfyllt engelskt ordförråd, ännu ett lager skinn min näsa och framförallt minnen som jag kommer leva på för resten av livet. Shit, vilken resa jag står inför. Och då syftar jag inte på den 29 timmar långa flighten som stundar imorgon. Jag syftar på de kommande åren i landet far far away. Det känns som en saga, dock utan inslag av prinsessor instängda i torn där prinsen kommer med sin löpare för att släppa henne fri. Nej nej, i min saga finns ingenting som kan förknippas med instängdhet. Min saga bygger på den fria viljan likt den fågeln har där dom flyger. Likt gråsparven när hon sjunger..

Jag läser igenom gamla inlägg och inser varför jag gör detta, bloggar alltså. Det är framförallt för att gå tillbaka och minnas allt det där som en gång var, att kunna reflektera och analysera DÅ vs. NU. Att känna den där känslan igen då jag skrev ett inlägg rörande något som antingen fått mig att må så otroligt bra, eller tvärtom fått mig att känna mig så otroligt tom. Det jag dock inser med mina inlägg, likt så många andra bloggar, är försköningen av många saker som det bloggas om. Jag är alltså inget undantag, utan måste läsa mellan mina egna rader för att förstå hur det egentligen låg till med allt det där som jag månader tidigare präntat ned. Mina egna ord, fast utan det där riktiga djupet som jag egentligen vill dela med mig av. Det kommer ske en förändring där. 

Dru Aoukar: Sydney's weather forecast for Sunday 13th September aka the day the Swedes return to Australia - Fine and sunny, 27 degrees Välkommen tillbaka! Det skrev vår vän på facebook idag och jag kan inte annat än suga åt mig av glädjen som kommer uppstå när vi sätter fötterna på sydneys flygplats och åker i väg i hans bil under klarblå himmel. Jag har haft ett underbart dygn i karlstad nu och är på väg hem igen. Packning och annat viktigt väntar nu, om 2 dagar är vi på väg. Jag förstår just nu ingenting. Jag behövde känna värmen från mina älskade i karlstad än en gång innan jag tar mig så långt bort där ifrån man kan komma. Tack för att du, du och du finns.

Livet har verkligen känts en aning underligt sista veckan i Sthlm. Jag har stängt in mig i lägenheten, inte klarat av att göra mycket mer än att ta mig ut på en runda i spåret och att gå till affären. Jag och Anna har suttit och bokstavligt talat stirrat oss blinda på varandra och erkänt att vi aldrig känt oss så tomma. Av olika anledningar såklart, men ändå så lika.

Jag tappar greppet snart. Kan tyckas vara något överdrivet, men det känns i hela kroppen, i själen, i huvudet och framförallt i hjärtat - jag lämnar allt! Igen. Något jag byggt upp de senaste 9 månaderna ska nu återigen bara bli ett minne blott när jag sitter där borta på andra sidan jorden och funderar över vad som egentligen hände? Var jag ens hemma under den här tiden, hade vi verkligen en egen lägenhet i Hornstull som vi älskade, hade vi verkligen alla de där vännerna, hade vi verkligen en så där rolig sommar, hade vi verkligen så mycket kärlek omkring oss - eller var allt bara inbillning?