Jag tappar greppet snart. Kan tyckas vara något överdrivet, men det känns i hela kroppen, i själen, i huvudet och framförallt i hjärtat - jag lämnar allt! Igen. Något jag byggt upp de senaste 9 månaderna ska nu återigen bara bli ett minne blott när jag sitter där borta på andra sidan jorden och funderar över vad som egentligen hände? Var jag ens hemma under den här tiden, hade vi verkligen en egen lägenhet i Hornstull som vi älskade, hade vi verkligen alla de där vännerna, hade vi verkligen en så där rolig sommar, hade vi verkligen så mycket kärlek omkring oss - eller var allt bara inbillning?
Skillnaden denna gången jämfört med alla andra 3 gånger jag åkt för en lång tid är att jag nu står här praktiskt taget ensam och lämnar ingen bakom mig. Eller jo, jag lämnar ett tiotal människor jag älskar men som jag vet kommer finnas där när jag kommer hem igen. Vänner och familj. De man kan lita på ska stå där med öppna armar när vi återigen sätter fötterna på svensk mark. Men ingen som får mitt hjärta att frysa till is bara av blotta tanken att jag ska lämna denna "någon" för en lång lång tid. Eller har jag det? Nej, jag är bara rädd för att vissa ska hinna försvinna ur mitt liv tills jag är tillbaka. Några som befinner sig redan nu långt ifrån mig. Typ 4 timmars bilfärd. Så nära men ändå så långt bort, som den vackre Håkan Hellström skulle uttryckt sig.
Eller kommer jag nu kanske hitta något som får mig att aldrig vilja lämna landet igen? Den känslan är även den så hjärtskärande, att utsätta sig för risken att kanske aldrig mer vilja återvända hem. Är det speciellt klokt? Jag är så rädd att jag inte kommer uppskatta tiden i Sydney igen, att jag hela tiden tror att gräset är grönare på andra sidan. Jag vet ju själv att så inte är fallet, för mig kommer gräset i Sydney alltid vara grönare än det grönaste gräset Sverige kan erbjuda. Men varför alltid denna press på att aldrig vara nöjd? Jag vill ju inget annat än vara nöjd på hemmaplan, tillsammans med denna "någon" som fortfarande saknar både namn och utseende.
Jag har nu skrivit av mig en hundra del av det jag egentligen känner, nu förstår nog inte vilken konstig känsla i kroppen jag har. Och kom inte och säg att ni förstår mig, för det gör nog ingen just nu. Inte ens jag själv.