myggig iaktagelse
Går snart upp i rök. Vet inte hur tiden skall distribueras. Den liksom springer ifrån mig och jag står ensam kvar på startlinjen. På tal om startlinje; jag skall springa ett lopp om en dryg månad. 13km om EN MÅNAD. Och hur skall jag finna tid att träna till det? "Sluta blogga, ut och spring nu istället din lata jävel" kanske ni tänker då? Ja, det skulle jag ju kanske göra, om det inte vore för att jag är SÅ JÄVLA BAKIS. Känner mig som en liten liten mygga just idag. Försöker klamra mig fast vid någon som jag kan suga ur lite blod ifrån. Näring och energi. Men hittar ingen som har lust att donera så jag sitter på en ensam vägg någonstans och bara iakttar världen. Perspektivet på livet blir lite annorlunda från en liten liten myggas synvinkel. Livet verkar liksom bara springa på i vanlig ordning och jag har problem att ta in att folk faktiskt FUNGERAR. Jag blir liksom imponerad av att tjejen som just tog min kaffeorder. Som jag gick igenom 3 gånger i huvudet innan för att inte fucka upp. Så fungerar jag när jag är bakis. Fuckar upp och fuckar ned. Skvätter lite kreativitet här, lite där. MEN, ångesten över hur pass o-produktiv jag är idag kommer ikapp och skvättandet är inte så vått längre. Torrt. Hjärnan är uttorkad. Ge mig vattenersättning och det är NU. Innan hjärnan FULLSTÄNDIGT torkar ihop och endast efterlämnar en klump av upptuggat, osmakfyllt tuggummi.
NEJ, om man skulle ta och ta tag i sitt liv. Ta och ta tag. Jobb igen. Praktik. Och en helvetes massa studier. Jöbba jöbba jööööbba!
Ger dig inte min morgon eller dag.
Åter igen gryr dagen vid min bleka skuldra. Men jag ger dig inte min morgon, inte min dag. Jag ger dig något så mycket bättre. Jag ger dig hela jävla jag.
Svensk sommar tinar frusna själar och stackars satar som du och jag som tror och hoppas och tänker att nu så är det väl äntligen våran tur att träffa nån som behandlar oss väl? Kyss mig ömt och brutalt. Sover sked. Håller hårt både morgon och kväll. Dom säger dom bästa är tagna men dom ljuger för vi finns ju kvar. Om dom bara gav oss chansen.
Jag ger dig inte min morgon och inte min dag du får nått så mycket bättre, du får hela jävla jag. Hela underbara, unika jag och inte något så fjuttigt som en morgon och en dag
Men vi som väntar på något gott vi väntar alltid för länge jag vet, men ett liv med låga krav är som sommar utan sol och vinter utan snö. Och vem vill leva så?
Jag ger dig inte min morgon och inte min dag du får nått så mycket bättre, du får hela jävla jag. Hela underbara, unika jag och inte något så fjuttigt som en morgon och en dag
Men vi som väntar på något gott vi väntar alltid för länge jag vet, men ett liv med låga krav är som sommar utan sol och vinter utan snö. Och vem vill leva så?
Fortsätt vandra i dina rymliga små skor. En dag är vi där.
↓
.......Du är så söt när du lutar huvudet så där på sned.
Sorgen är det finaste vi har
Det har hängt i luften ett tag. Tårkanalerna har liksom bunkrat upp tårar i alla möjliga förråd i väntan på att helt släppa loss och låta de rinna ned för kinderna en efter en. Jag var så pass gråt-nödig igår på väg in till jobbet att jag lyssnade på Tommy Nilsson - Öppna din dörr (!) för att kunna skynda på utsläppet av tårarna. Visade sig att jag inte behövde mycket för att FULLSTÄNDIGT släppa lös och låta känslorna ta över för en stund.
Tyvärr behövdes det ingen extern motivation för att få gråta idag. Malins älskade farmor har gått bort och jag kan inte annat än sympati-gråta med Malin. Samtidigt slår det mig. Där jag står med hjärtat i handen och intorkade tårar i ansiktet så inser jag hur vackert det är. Sorgen är en av de finaste saker vi har här i livet. Det gör ont, så jävla ont. Men vi stannar upp, tänker efter och kommer närmre varandra genom att visa oss sårbara.
En sådan klassisk historia går att finna hos Eva Cassidy. Eva var så pass blyg att hon aldrig gjorde några inspelningar av hennes live framträdanden förutom denna nedanför. Eva blev aldrig känd medan hon var vid livet och dog i hudcancer endast 33 år gammal. Cirka 5 år senare spred sig dock hennes musik långt utanför hemstaden Washington och hon har sedan dess varit känd för sin fina röst och musik.
Så sorgligt men samtidigt så underbart vackert.
Are you Swedish?
Yes, can you tell?
Min första tavla såld!
Skönhet blir till kvicksand.
Har tappat bort sig själv.
I vimlet av människor, i de små gränderna där jag en gång lyckades intala mig själv att jag hörde hemma.
Bland alla kindpussar, tomma komplimanger och leenden.
På kvällen, sena natten.
Där jag en gång gått och förlorat mig själv i skönheten av denna stad.
Där, just där har jag nu kommit till en återvändsgränd.
För klumpig och trött för att vända om och starta på nytt.
Bara står där, trampar vattnet som sakta fyller upp tomrummet jag står i.
Vatten upp till fotknölarna.
Jag har förlorat värdet och moralen.
Allt och ingenting spelar någon roll.
Alla är vampyrer som suger ut det sista av det som jag trodde var jag.
Glömt bort hur det kändes att känna.
Att tro.
Att dementera och argumentera.
För allt bara blir.
Och i slutet så har skönheten ersatts med kvicksand som jag nu förlorar mig i.
Magiskt
Saker i livet som ar LYCKA:
♣ Hittade en gammal trastege i en sophog som numer pryder vardagsrumsvaggen. Det var menat pa nagot vis.
♣ Har kommit in i en oerhort kreativ period dar det liksom forsar akrylfarg genom adrorna pa mig. Jag stanger in mig, lyssnar pa dov musik, roker innomhus och klar mig i batik. Bara for att liksom. Man blir sa sjukt kreativ da!
♣ Bon Ivers musik. Behover jag utveckla? Att se dem live kan vara bland DET BASTA jag upplevt i musikvag. Det var fortrollande och magiskt. For en stund sveptes jag ivag till djupet av karleksbrunnen dar vi alla satt och sjong med till de vackra texterna om karlek och svek. Vi satt dar pa den oerhort FINA linjen mellan oandlig karlek och mani och fullstandigt myste ned oss i famnen pa sangarens yllekofta och sjorovarskagg. Skalade i bourbon och log tills mungiporna borjade vibrera av smarta.
LYCKA, lat oss stanna dar for ett slag.
Igår åt jag solnedgången med silversked. Idag skiter jag ut regnbågen.
Efter 3 dagar av konstant alkoholintag och sömnlösa nätter så är jag åter i Sydney. Spenderade 3 nätter i en villa i Noosa, stora barriärrevet. Det var en omtumlande upplevelse, bokstavligt talat. Vågorna slog mig omkull och jag tappade mina 2 dagar gamla Ray Bans som snabbt sveptes ut i strömmen och numer är ett minne blott. Jag vill tro att brillorna i skrivandets stund blivit en inredningspryl i något hem tillhörande någon av alla Überkonstiga undervattensdjur som håller till där uppe. Kanske ett nytt skal till någon skallös krabb-liknande krabat. Who knows.
Igår var inte livet lika roligt. När verkligheten kommer ikapp och alkoholen gått från bästis till värsta fiende så är livet inte lika inspirerande längre. Ifrågasättningarna fullständigt tar över och kvar blir en liten liiiiten tjej på denna jord. Lättare blev det inte av att jag hade som uppgift i min kurs Positiv Psykologi att designa min egna begravning. Ångesten fullständigt KOKADE i kroppen. Tur som fan att det går att repa sig och komma igen. Men döden vill man gärna hålla sig borta från fragila dagar som igår.
Nu är jag dock tillbaka på banan igen, och i kväll blir det inget mindre än att gå till Operahuset där Bon Iver bjudit in till fest. Fick ett mail från New York av en vän som jobbar i en bar där som grabbarna-grus i Bon Iver besöker frekvent. Han sa att Bon Iver skulle komma hit och att de ville ha någon som kunde hjälpa dem hitta de bästa barerna i Sydney i utbyte mot ett backstage pass till deras konsert. Ja tack, vad ska jag annars göra denna tisdag tänkte jag. Jag skall även slå till med att göra dem manhattans mellan varven under spelningens gång.
Bring it on! Detta blir nog en kväll att minnas!
Sweet little get away..
Stop searching for the meaning of life. Create it.
Fan i helvete
Det handlar om flow. Och när man inte är i det, då går det åt helvete.
Jag har haft det ganska bra på sistone. Liksom flutit på. Inte tänkt så förbannat mycket och liksom tickat av en sak efter den andra på min Att-göra-lista. Om jag nu hade haft en sådan. Men så välplanerad är jag inte.
Hur som helst, just nu är jag inte så förbannat produktiv för luften har gått ur mig igen. Orkar ingenting. Dragit på mig en förkylning som gör det omöjligt att träna. Min drog. Måste. Få. Träna. Men inte nu, nej. Pluggar, men inget verkar direkt intressera mig. Jobbet är segt. Allt känns på rutin och redan gjort.
Även om jag vill tro att det bara är en liten svacka så VET jag ju vad detta egentligen grunnar sig i. MALIN SKA FLYTTA HEM TILL SVERIGE, och kvar blir LILLA jag. Hur fan ska det gå egentligen?
Jag måste hitta någon som tar över hennes rum i huset. Ingen ork. Jag vill inte bo med någon annan. Ingen annan i denna värld kommer kunna ta mitt komplexa humör. Ena dagen skiner jag, nästa ligger jag på botten o skrävlar. Och tvingas vara SOCIAL på min egen tid. "Hej hej, god morgon, hur var din kväll, bla bla bla". Det är inte jag privat. Jag är inte så glad i hågen. Bara när jag vill. På mina premisser. Och Malin är världens mest tålmodiga människa som faktiskt ALDRIG tar illa upp. För hon vet. Sån ÄR jag bara.
Men jag antar att det är dags att bryta upp. Gå skilda vägar. Fan i helvete vad svårt det kommer vara. 5 år under samma tak. Det kommer nog komma något gott ur detta också. Men orkar man vara så positiv HELA tiden?