Jag har talat och räddat min själ

Går snart upp i rök. Vet inte hur tiden skall distribueras. Den liksom springer ifrån mig och jag står ensam kvar på startlinjen. På tal om startlinje; jag skall springa ett lopp om en dryg månad. 13km om EN MÅNAD. Och hur skall jag finna tid att träna till det? "Sluta blogga, ut och spring nu istället din lata jävel" kanske ni tänker då? Ja, det skulle jag ju kanske göra, om det inte vore för att jag är SÅ JÄVLA BAKIS. Känner mig som en liten liten mygga just idag. Försöker klamra mig fast vid någon som jag kan suga ur lite blod ifrån. Näring och energi. Men hittar ingen som har lust att donera så jag sitter på en ensam vägg någonstans och bara iakttar världen. Perspektivet på livet blir lite annorlunda från en liten liten myggas synvinkel. Livet verkar liksom bara springa på i vanlig ordning och jag har problem att ta in att folk faktiskt FUNGERAR. Jag blir liksom imponerad av att tjejen som just tog min kaffeorder. Som jag gick igenom 3 gånger i huvudet innan för att inte fucka upp. Så fungerar jag när jag är bakis. Fuckar upp och fuckar ned. Skvätter lite kreativitet här, lite där. MEN, ångesten över hur pass o-produktiv jag är idag kommer ikapp och skvättandet är inte så vått längre. Torrt. Hjärnan är uttorkad. Ge mig vattenersättning och det är NU. Innan hjärnan FULLSTÄNDIGT torkar ihop och endast efterlämnar en klump av upptuggat, osmakfyllt tuggummi.