Om jag någonsin får en dotter.

Om jag får en dotter ... Istället för mamma, ska hon kalla mig punkt B. På det sättet vet hon att oavsett vad som händer, kan hon åtminstone alltid kan hitta sin väg till mig. Och jag ska måla solsystemet på baksidan av hennes hand, så att hon måste lära sig hela universumet innan hon kan säga "Åh, jag vet det som jag vet baksidan av min hand." 

Hon kommer att lära sig att detta liv kommer att slå henne, hårt, i ansiktet, vänta tills att hon tagit sig tillbaka upp så att det kan sparka henne i magen. Men att slås ned av vinden är det enda sättet att påminna lungorna om hur mycket de gillar smaken av luft.
Det är smärta, som inte kan fastställas genom plåster eller poesi, så första gången hon inser att super-kvinnan inte kommer, ska jag se till att hon vet att hon inte behöver bära bördan helt av sig själv. Eftersom det inte spelar någon roll hur högt hon sträcker ut fingrarna, så kommer hennes händer alltid vara för små för att fånga all den smärta som hon vill läka. Tro mig, jag har försökt. 

Och "älsklingen," ska jag säga till henne "håll inte upp näsan i luften så där, jag vet om det där tricket, du luktar bara efter rök så att du kan följa spåret tillbaka till ett brinnande hus så att du kan hitta pojken som förlorade allt i branden för att se om du kan rädda honom. Annars, hitta pojken som tände på i första hand att se om du kan förändra honom. " 

Men jag vet att hon ändå kommer göra det, så istället ska jag alltid ha ett extra förråd av choklad och regnstövlar i närheten, därför det finns ingen sorg sp, choklad inte kan fixa. Okej, det finns några sorger choklad inte kan fixa. Men det är vad det regnstövlar är till för, eftersom regnet kommer att tvätta bort allt om hon tillåter det. 

Jag vill att hon ska se världen genom undersidan av en glasbotten båt, att titta genom ett förstoringsglas på galaxerna som finns på punkten i en människas sinne. För det är så min mamma lärt mig. Att det kommer att finnas en sådan här dag, då hon öppnar sina händer för att fånga, men efterlämnas med endast blåsor och blåmärken. När hon kliver ut ur telefonkiosken och försöker flyga och de människor hon vill rädda är de som står på hennes cape. När stövlarna fylls med regn och du kommer vara upp till knäna i besvikelse,det är dessa dagar hon har desto större anledning att säga "tack", för det finns inget vackrare än hur havet vägrar att sluta kyssa strandlinjen oavsett hur många gånger det skickas iväg. 


Och ja, på en skala från ett till över-förtroendefullt jag är jäkligt naiv men jag vill att hon ska veta att denna värld är gjord av socker. Det kan falla sönder så lätt, men var inte rädd att sticka ut tungan och smaka. 

"Baby," ska jag säga till henne "minns att din mamma är en orolig själ, men din pappa är en krigare och du är tjej med små händer och stora ögon som aldrig slutar att be om mer." 

Tänk på att goda ting alltid kommer i tre-pack, men det gör även dåliga saker. Och kom ihåg att alltid be om ursäkt när du har gjort något fel men inte någonsin be om ursäkt för det sätt dina ögon vägrar att sluta lysa. 

Din röst är liten, men lova att aldrig någonsin sluta sjunga.

I natt fanns ni hos mig igen..

Jag saknar männen i mitt liv.

Lika ytlig som djup.

I really thought it would work this time. We have tried so many times. Same scenario, all over again. Life is on repeat.

I really thought it would work this time. I came to see you again. Always me who comes to see you. Never the other way around.

It started off so well. Why did it end like this?

I really thought it would work this time. I walked out the door, on my way home. I left you with the impression that everything would be ok. But now. I realise it is over.

 

I am looking at my fingernails and I realise. It didn’t work this time either. The nail polish hadn’t dried off. One of the nails is chipped. I regret that I came to see you. Why did I think it would work this time? Never paying for another manicure again.

 

 


Jag klär av mig naken och ger er alla ord jag finner.

The lack of a sense of location has always been a problem for me. And no matter how hard I try, I never get there on time. But trust me, I get there. Sometimes late, sometimes the next day, sometimes the following year. But trust me, I get there.

If I could only have a compass in my pocket at all times. The compass would help me find my way effortlessly. A compass that could guide me through life. A compass that could tell me what road to take in order to reach my final destination. A compass as complex as myself, which would lead me on to the roads with less sidetracks and no distractions. But I am not sure if such compass exists.

However, I am not certain that my life would be as colourful or interesting if such compass did exist. The roads I have taken may have been rough and sometimes longer than many other roads. But the flowers I have seen growing on the side of the walks, the faces I have met and the magic which has taken place during those walks – those are only a few of the things I would have to give up if such compass did exist.

They say not having a set goal in life is like going for an aimless walk. Yet, I like aimless walks. Not all walks need a set goal, and a pair of the latest Nike running shoes. Nor the latest Iphone Application which calculates the steps taken or calories burnt. Me myself don’t count steps, I have never been a mathematic. If I could count, I would count the flowers I have seen, the faces I have met and the magic moments I have seen taken place. Others say not having a set goal in life is like fumbling in the dark. Does this mean I am fumbling in the dark of life? I might not have a set goal and I might not calculate very well, but I must have a great night vision. And that I would never give up for any compass in the world. Why? I like the darkness, I like those aimless walks. Because when I see the light in the tunnel due to my great night vision, I find another walk and another walk and another walk and another.. And on those walks, I see more flowers, I meet new faces and I see more magic taking place.


Smoke joy and drink love

Mina tankar kan ingen ta ifrån mig. De är min frihet. Utan mina tankar är jag ingen. Ingen mer än vad ni ser vandra gatan ned en tidig söndagsmorgon.
Jag vill omges av människor som kan läsa mig som en öppen bok. På så sätt vet jag att min saga kommer att leva vidare. Vidare efter den tid när jag inte längre finns. Någon annan som är kapabel att skriva klart det sista kapitlet i min bok. På så vis låter ordet mig leva vidare.
Ur det djupaste av mitt bröst, av hela mitt hjärta, så tror jag och vill tro att ordet är vårt starkaste medel. Det må kanske inte få omkull de största av våra fiender, men lämnar förhoppningsvis ett större avtryck än blåmärket från slaget som bleknar bort med tiden.
Jag vill röka fred och släcka törsten i kärlek.

This is me.

Jag gjorde ett omfattande personlighetstest, samma som militären i USA gjorde för att få fram bästa dynamik till armén. Resultatet är så fruktansvärt lik min personlighet. Man kan få alla möjliga bokstavskombinationer, jag blev INFP. Malin blev det totalt motsatta. Antar att klyschan om att motsatser drar sig till varandra stämmer ändå.

Beskrivning av min personlighet som får mycket av det som händer i mitt liv att falla på plats:

Enligt Myers-Briggs, INFPs fokuserar mycket av sin energi på en inre värld som domineras av intensiv känsla och djupt höll etik.
De söker ett yttre liv som är i linje med dessa värden. Lojala mot människor och gärningar som är viktiga för dem, INFPs kan snabbt identifiera möjligheter att genomföra sina ideal. De är nyfikna att förstå sin omgivning, och är accepterande och flexibla, förutom när deras värderingar är hotade.

Den artiga, reserverade utsidan INFPs kan vid första mötet göra dem svåra att lära känna. De värderar konversationer, dock med viss glädje i det ovanliga. När INFPs är i ett sällskapligt humör, deras humor och charm lyser igenom. Benägen att tycka om människor och att undvika konflikter, INFPs tenderar att vara till trevligt sällskap.
INFPs ägnar sig åt dem i deras inre krets, och vakar över deras emotionella välbefinnande, genom att ofta trösta dem i nöd. Guidad av sin längtan efter harmoni, INFPs föredrar att vara flexibel så länge inte deras etik kränks. Sedan blir de passionerade förespråkare för sin tro. De kan ofta övertyga andras åsikter genom takt, diplomati och en förmåga att se olika sidor av en fråga.
INFPs utvecklar dessa insikter genom reflektion, och de kräver mycket tid ensamma för att begrunda och bearbeta ny information. Även om de kan vara ganska tålmodiga med komplexa material, de är generellt uttråkade av rutin. Inte alltid organiserade, INFPs är noggranna om saker de värdesätter. Perfektionister där de kan ha problem med att slutföra en uppgift, eftersom den inte möter deras höga krav. De kan även gå tillbaka till ett avslutat projekt efter tidsfristen så att de kan förbättra det.
INFPs är kreativa typer och ofta har en gåva till språk. Som introverta, kanske föredrar fr att uttrycka sig genom skrift. Sin dominerande känsla driver deras vilja att kommunicera, samtidigt som deras extra intuition förser fantasi. Att ha en talang för symbolik, njuta av de metaforer och liknelser. De söker ständigt nya idéer och anpassar sig väl till förändringar. De föredrar att arbeta i en miljö som värdesätter dessa gåvor och ger dem möjlighet att göra en positiv skillnad i världen, enligt deras personliga övertygelse.

ps.

Al Pacino och Leonardo DiCaprio är på jobbet idag.

Korthus

Den där obegripliga känslan i kroppen. Att något är på tok. Båten håller på att tappa seglet och snart kör man rakt in i bergsväggen.
Om jag bara kunde veta vad det är. Den enda ledtråd kroppen ger mig är en oroande känsla i maggropen. Känslan som sedan tar sig upp i matstrupen och ser till att jag får svårt att andas nästintill denna vackra person som jag tidigare samma kväll sagt att jag älskar. Det är som ett korthus som sakta men säkert byggt sig större och mäktigare. Men ju högre och ståtligare det blir, desto lättare är det för vindens kraft att hugga tag i korten och låta det som en gång var, kollapsa och segla ned mot marken.
Som ett försök att reda ut mina allt för obegripliga känslor så ger jag honom chansen att reda ut fnurran på min trassliga tråd. Smyger över nystanet på hans sida av sängen. Men han märker inget. För honom är nystanet så gott som genomskinligt. Finns inte. "Är allting bra?" frågas det när han får nys om att jag är mer annorlunda än vanligt. "Ja." säger jag kort, samtidigt som jag hoppas att han ska kunna läsa av mitt kroppsspråk i det nattsvarta mörkret som skriker motsatsen. Tyvärr inte utrustad med mörkerseende vänder han sig därför om och tar mitt ord på att allt minsann är bra. Men där ligger jag. Försöker komma på vad som är fel, medan klumpen i halsen nu omvandlats till tårar som faller ned för min kind. I takt med hans snarkningar. Om jag bara visste varför. Uppenbarelsen slår mig. Jag måste förstå vad som är felet innan det trasiga kan bli fixat. Och inte se mig om efter någon annan som ska fixa det åt mig. Sedan, när nystanet är utrett och användbart igen, då kan jag återigen användas till att skapa nya kreationer. Men tills dess får jag fokusera på att hitta min inre ro, min egen takt och låta seglet ta vinden.
Som någon vacker person en gång sa: "Seek first to understand, then to be understood".

Öde ö

Jag sitter på ett kafé. Pluggar, läser. Konflikthantering. Det är 30 grader, kaféet har öppna väggar så jag känner de varma briserna även fast fläkten går på full kapacitet. Konflikthantering. Konflikter mellan människor. Yttre, synliga konflikter. Men också inre konflikter som sällan bildar ringar på vattenytan. De jobbar liksom mer på sjöbotten. Tuggar i sig sjögräs och gror sig större och starkare.
Konflikter finns överallt. Det är den där konstanta frågan om vad som är bra eller dåligt, styrkor och svagheter. Kärlek och hat. Jag ser den ofta, jag ser den i oss alla. Konflikten. Någon slags röntgensyn som tränger igenom ert kött och blod. Men först och främst ser jag den i era ögon. Sminkade eller osminkade. Trötta eller lystra. Jag ser den.
Jag drömmer mig bort från konflikter och ifrågasättningar. Även fast jag vet att de var konstant närvarande även då, så tittar jag på de bilder från Mexico där jag hälsade på min vän Timothy med min Hawaiian Princess. Drömmer mig tillbaka. Där jag vill tro att jag la tankarna på hyllan för en stund. Tog av mig frågehatten. Men jag vet innerst inne att den följde varje steg jag tog. Men vad vore livet utan drömmar?
Jag vill till en öde ö där jag kan måla och försvinna in i mig själv för en stund.

Det snurrar i min skalle

Men jag har dig.

Dansa

Dom har gift sig här ikväll. Dom har bytt ringar, slängt buketter. Jag tror inte alls på nått mer, för jag trodde en gång på det här. Men jag kommer dansa fastän hjärtat brister, dansa fastän du inte är här. Jag ska dansa fastän hjärtat brister, det går sönder i takt med basen i marken. Det går sönder i takt med värkande huvud, vulkan inuti men polerade yta. Det här golvet kväll, jag ska va sist här och dansa fastän hjärtat brister, dansa fastän du inte är här. Höll ett tal som va för långt, ingen skratta åt poängen. Kanske för ja hade glömt vad poängen är med allt här. "Å nu mina damer, herrar: bruden och brudgummens vals". Jag gömde mina drömmar precis där din axel blir till hals. Jag ska dansa fastän hjärtat brister, dåliga bandet jag tycker inte om er men ni täcker över ljudet av sms som inte kommer. Spela nåt som alla kan så jag kan berätta nåt som alla kan! Är ni med mig syster, bröder? Jag ska dansa för att hjärtat blöder.

Min familj, mitt hopp.

Jag saknar min lilla familj lite extra mycket för tillfället. Jag vill hem och krama min lilla brorsdotter som är världens finaste lilla flicka. Det gör ont i mig att inte få vara nära. Jag har lärt mig mycket om vad som jag värderar här i livet. Tyvärr så går alla komponenter inte ihop: jag vill ha allt och jag vill ha det nu. Jag vill ha så mycket av denna värld, samlat med den värld jag har i Sverige. Ska jag vara ärlig så tror jag aldrig att jag kommer komma hem för att stanna. Eller på något sätt kommer jag alltid komma hem och hämta ny kraft, men jag kommer nog aldrig slå mig till ro i Sverige. Samtidigt ser jag inte mig själv leva här för alltid. Jag hoppas och vill tro att jag kommer dra mig någonstans närmre Sverige i vilket fall, och kunna njuta av Sverige i lagom dos. Men vem vet vart livet för mig? Den där stora frågan som ständigt dyker upp i mitt huvud. Mysteriet som kanske aldrig kommer få ett svar. Alla gåtor kanske inte har ett svar. Om 5 och en halv vecka är jag i Sverige igen. Vinter, kallt och mörkt. Trodde aldrig att jag kunde längta så här efter att frysa om kinderna. Hoppas att det blir en riktig vargavinter. Jag bär alltid med mig er i mina tankar och i mitt hjärta, min älskade familj.

Levande död

I tisdags var den mest hektiska dagen på länge. Melbourne Cup, en av de största högtiderna här. Efter 15 timmars konstant springandes omkring på jobbet la kroppen och sinnet ned verksamheten. Champagnen flödade och vi omsatte miljoner, det var en bra tillställning men till slut fick jag nog. Igår i skolan höll jag på att somna och när jag kom hem klockan 6 orkade jag inte hålla ögonen öppna längre. 14 timmars sömn senare så mådde jag bättre. Sitter dock hos läkaren nu och ska få B-vitamin sprutor så jag ska få mer energi. Har varit så otroligt trött på senaste men nu ska jag bli pigg och glad igen!