Jag har talat och räddat min själ

Det är läskigt. Jag stöttar absolut de som är fast i en ohälsosam relation att ta sig ur den, men att jag som representant för ung modern kvinna faktiskt föreställer mig ett liv som ensamstående mamma är ju sjuk. Jag är liksom nästan 100 på att jag en dag kommer hitta någon, bli förälskad, skaffa barn men sedan ge upp förhållandet för att satsa allt på mitt barn i stället. Och det verkar inte vara någon ovanlig tanke bland mig och mina vänner här, många delar den åsikten oavsett vad de har för kulturell bakgrund.

Jag ska försöka tro på att det inte blir så. Dra åt mig positiv energi som förhoppningsvis kommer resultera i ett långt och lyckligt förhållande någon gång framöver. Saken är bara att jag tror att jag blivit skadad, för på samma sätt som jag strävar efter att bli den "perfekta" människan så strävar jag efter att finna någon som kan få mig fullbordad och som har "allt". Men vem försöker jag lura? Jag ser mig omkring och jag känner nästan ingen som har varit i ett förhållande i längre än några månader. Stöter man på ett problem så är det tack och hej, nästa i kön! Just för att det är så pass mycket människor i omlopp och tanken om det gröna gräset på andra sidan stängslet.

Jag tror faktiskt att jag just insåg något som jag hade hoppats på att ha insett för några veckor sedan. Jag hade sått gräs på en ny plats där ett vitt staket omringade området, men istället för att vattna mina frön så sprang jag istället och slösade bort tid på andra gräsplättar som nästan lyste neon-grönt. Men nu ångrar jag mig nästan och vill ta upp mitt trädgårdsarbete och se till att gräset ska växa sig starkt och lagom grönt. Jag blir nog aldrig någon trädgårdsmästare, men jag hoppas på att bli gift. Kanske måste överväga mina växtkunskaper först dock, jag tror starkt på att människor med gröna fingrar kommer längre med sina relationer. Så det kanske hänger ihop ändå?

Till min familj på andra sidan jordklotet.

Jag var upp längst kusten i en liten hippie-by under jul och tog då tillfället i akt att prata med en dam som berättade vad som komma skall. En spå-tant med andra ord. Hon hade en hel del intressanta saker att säga och jag är förvånad över vad som sades under de 40 minuter som jag satt hos henne. Hon berättade för mig om hur jag ska släppa taget om en viss man här nere, hur jag ska fokusera på mig själv och mina studier inom psykologi och att jag ska sluta stressa om vad som jag har framför mig. Hon visste ingenting om mig innan jag satte mig ned hos henne och ändå berättade hon för mig om tiden då jag beslutade mig att ta steget att flytta hit, mitt förhållande till min familj, och om min oro över att inte veta vart jag hör hemma. Hon prickade in att jag skulle plugga psykologi eftersom det passade överens med mitt stjärntecken och den dag och det år jag var född. Hon sa att jag kommer att stanna här och slå mig till ro här, men att jag alltid kommer ta mig hem för att hämta ny energi. Hon berättade att detta år inte kommer att ge mig någon kärlek från någon man, men att jag kommer att resa långt i mitten av året till nära och kära i ett land långt bort. Hon sa att jag kommer fortsätta vara en stressad själ tills jag är 26 men efter det kommer hitta lugnet. När jag är 31 kommer jag enligt henne ha slagit mig till ro och vid 45 är jag på min topp.

Det ska bli intressant att se. Hon läste i min hand att mitt liv kommer vara långt och hälsosamt och att jag kommer göra väl inom business och att jag bör välja att göra något annorlunda med min utbildning i slutet.

Jag har en plan. Sedan får vi se vad som kommer att ske. Man måste tro på något för att lyckas. Jag tror på den egna viljan.

Jag ska inte låta mig påverkas av det ena eller andra, det som skrivs här kommer rakt från hjärtat utan försköningar. Mår jag bra så visar jag det. Mår jag sämre så går det inte riktigt att dölja ändå. Det handlar om att vara genuin i sina känslor och visa detta, inte bygga upp en falsk fasad. Men kan man motivera sig själv till att tänka mer positivt så visar man ju också upp en mer positiv fasad inför andra. Kom igen nu Sverige, livet är inte så dumt ändå.

Du är vad du tänker, vad du ser är din verklighet likaväl som andra människor har en bild av vad deras verklighet är för dom. Glöm inte det.

Jag har lärt mig att se livet från ett nytt perspektiv, att jag pluggar positiv psykologi har fått mig att sluta tänka på mig själv som ett offer i vissa situationer. Jag mår bra med vem jag är och vad jag gör, och livet är för kort för att oroa sig över vad andra ska tycka och tänka. Jag hade en bild av att den här ytliga världen var ett stort svart hål som sög energi ur mig, men om jag tänker efter så är det ju bara så att jag har tillåtit den ta upp en så stor del av min tid och energi att det var jag som tillät den att göra så. Att sluta sminka sig när man är på tillställningar där folk är uppklädda till tänderna för att visa sin ståndpunkt är inte kanske alltid det smartaste draget, för vad var det jag egentligen skulle försöka bevisa? Britney Spears syndromet vill jag kalla det - raka av sig håret för att visa att man "not give a fuck" och att man kan göra vad man vill för att man redan klättrat på den stegen och nått toppen och inte längre behöva bevisa något för någon. Men samtidigt må så dåligt inombords över valet, inte klara av att stå sitt kast utan istället skaffa sig peruk och ångra beslutet. För egentligen, vem försökte hon bevisa något för? Samhället, ja visst.

Så jag ser mer lättsamt på vissa saker. Jag kommer aldrig kunna sitta där på middagarna med de män som tror sig besitta kunskap och svar på alla livets frågetecken och bara förväntas ta emot och hålla käft. Men jag kan välja mina strider och inte alltid behöva få min röst hörd. Så länge jag vet själv vad jag står för och vad som är rätt och fel, så spelar det ingen roll. Livet är för kort för att gå runt och vara cynisk och bitter, livet är färgglatt och underbart och jag vill inte sitta i enmanna-kanoten och paddla utav helvete för att komma någon vart. Jag glider gärna igenom på en segelbåt tillsammans med mina nära och kära. Så länge jag vet, då är jag nöjd.

Bilder jag samlat på mig under veckan, eller ja under de tre första dagarna på veckan. Jag har hunnit med att klämma in en bankettmiddag i måndags med mina underbara tjejkompisar från jobbet, en ost-och vinkväll med Malin och Annie samt sushimiddag på flotta Hemmesphere, två dagar på universitetet samt en lång löprunda på stranden när solen gick ned. Ingen dålig start på min vecka må jag säga. Att jag är glad och full av energi? Det har vi skolan att tacka för. Nog för att jag drunknar i uppsatsskrivningar och arbeten, men det jag lär mig har fått mig att tänka om och njuta av vad livet har att erbjuda. För om vi tänker efter, vem vill gå igenom livet som en surpuppa?

Jag följer min dröm..

Idag har varit ett praktexempel på en dag fylld av inre lugn. Jag vaknade tidigt i morse och blev upphämtad av min vän Nati för att ha en yoga session tillsammans nere vid stranden. Det regnade, men vi fann skydd under ett tak i en liten gränd. En och en halv timme senare var vi lagom trötta i musklerna och vi tog farväl och jag promenerade hem i regnet till mitt favorit café där jag köpte kaffe och begav mig hem för frukost. Efter det bestämde jag mig för att göra om lägenheten och installera den nyinförskaffade tv:n. Slutade med att jag möblerade om hela lägenheten, plus att jag ryckte ut heltäckningsmattan i mitt rum. Har numera ett trägolv med målarfärgs-stänk. Otroligt charmigt och vackert. Medan jag renoverade fick jag ett paket på posten, som brevbäraren vänligen levererade till mig till dörren. Underbar överraskning!

Efter inrednings-paniken fick jag nog och drog iväg på en löprunda för att rensa tankarna. Kom hem, fick ett samtal om en jobb-middag och begav mig in till stan. 8-rätter senare och med ett par glas vin i magen begav jag mig hem. Och här ligger jag nu, i min säng med ett stort leende på läpparna. Jag mår bra och jag har ingenting att klaga på. Jag är stolt över mig själv och över mina vänner omkring mig. Ingenting kan komma i min väg, den positiva energin jag just nu har är min egen och ingen annan kan ta den ifrån mig.

Mina studier i psykologi har börjat smitta av sig på mig och jag ser det som en viktig del i mitt liv framöver. 3 år, jag bör hålla mig motiverad!

Jag själv drabbas hårt av detta fenomen. Oavsett om jag vill eller inte, så finns denna naggande tanke i bakhuvudet. Att jag slutade skriva här för en stund tillexempel, det hela handlade innerst inne inte om att jag inte hade tid (även om det var en stor bidragande faktor). Det handlade mer om att eftersom jag inte var någon "stjärn-bloggare" så kunde jag lika gärna lägga ned. Den pretentiösa sidan tog över och jag ställde mig frågan: whats the point? Få läser ju ändå vad jag printat ned på pappret, så varför ska jag leverera när jag ändå inte får någon vidare respons. Men allvarligt, vem försöker jag övertyga här?

Jag tycker själv att det är ganska töntigt att sitta och skriva ned rader om sitt liv på en offentlig sida. Men jag tänker inte göra någon big deal av det längre. Jag har mycket att säga, mer än jag får uttryck för här i den annars ganska ytliga värld jag rör mig i. För mig är livet mer än det senaste inköpet eller senaste killen jag träffat. Jag mår självklart bra då jag trivs i mina kläder som jag precis köpt, men det är inget jag väljer att prata om i första taget. Jag är tillräckligt ytlig som det är, jag behöver ingen som triggar mig att bli ännu mer fasad och yta och mindre djup.

Sedan jag flyttade hit till Bondi har mitt liv återigen tagit sig en vändning. Det jag någonstans alltid vetat har gjort sig bekräftat igen. Det spelar ingen roll vilken standard du har, vilken status, hur mycket pengar, eller vart du bor - så länge du inte är tillfreds med andra aspekter i livet så kommer du inte nå din fulla potential och få ut det mesta av livet. Jag har det bra, det vet jag. Jag pratar mer om iakttagande jag gjort på människor runtomkring mig som anses "ha allt" men i mina ögon i själva verket inte har någonting. Vad är meningen med att ha ett underbart liv, om du inte vet hur det är att uppleva det underbara?