Ro i hamn?
Jag har haft en sådan underbar start på min vecka. Jag trivs så bra med det jag gör, det jag pluggar. Jag drunknar i uppsatsskrivningar och är den enda internationella studenten vilket gör det extra tufft, men jag känner att detta är något jag verkligen vill göra och är glad att jag gjort detta val. Jag vill inte framstå som något helgon som lever i perfektion, men jag har lärt mig så mycket på den senaste tiden om vad livet egentligen handlar om. Jag har ingenting att klaga på, jag sitter i en båt som jag själv satt mig i och som enbart jag har årorna till. Jag ror i hamn, sakta men säkert.
Jag har lärt mig att se livet från ett nytt perspektiv, att jag pluggar positiv psykologi har fått mig att sluta tänka på mig själv som ett offer i vissa situationer. Jag mår bra med vem jag är och vad jag gör, och livet är för kort för att oroa sig över vad andra ska tycka och tänka. Jag hade en bild av att den här ytliga världen var ett stort svart hål som sög energi ur mig, men om jag tänker efter så är det ju bara så att jag har tillåtit den ta upp en så stor del av min tid och energi att det var jag som tillät den att göra så. Att sluta sminka sig när man är på tillställningar där folk är uppklädda till tänderna för att visa sin ståndpunkt är inte kanske alltid det smartaste draget, för vad var det jag egentligen skulle försöka bevisa? Britney Spears syndromet vill jag kalla det - raka av sig håret för att visa att man "not give a fuck" och att man kan göra vad man vill för att man redan klättrat på den stegen och nått toppen och inte längre behöva bevisa något för någon. Men samtidigt må så dåligt inombords över valet, inte klara av att stå sitt kast utan istället skaffa sig peruk och ångra beslutet. För egentligen, vem försökte hon bevisa något för? Samhället, ja visst.
Så jag ser mer lättsamt på vissa saker. Jag kommer aldrig kunna sitta där på middagarna med de män som tror sig besitta kunskap och svar på alla livets frågetecken och bara förväntas ta emot och hålla käft. Men jag kan välja mina strider och inte alltid behöva få min röst hörd. Så länge jag vet själv vad jag står för och vad som är rätt och fel, så spelar det ingen roll. Livet är för kort för att gå runt och vara cynisk och bitter, livet är färgglatt och underbart och jag vill inte sitta i enmanna-kanoten och paddla utav helvete för att komma någon vart. Jag glider gärna igenom på en segelbåt tillsammans med mina nära och kära. Så länge jag vet, då är jag nöjd.
Kommentarer
Trackback
