Jag har talat och räddat min själ

Jag själv drabbas hårt av detta fenomen. Oavsett om jag vill eller inte, så finns denna naggande tanke i bakhuvudet. Att jag slutade skriva här för en stund tillexempel, det hela handlade innerst inne inte om att jag inte hade tid (även om det var en stor bidragande faktor). Det handlade mer om att eftersom jag inte var någon "stjärn-bloggare" så kunde jag lika gärna lägga ned. Den pretentiösa sidan tog över och jag ställde mig frågan: whats the point? Få läser ju ändå vad jag printat ned på pappret, så varför ska jag leverera när jag ändå inte får någon vidare respons. Men allvarligt, vem försöker jag övertyga här?

Jag tycker själv att det är ganska töntigt att sitta och skriva ned rader om sitt liv på en offentlig sida. Men jag tänker inte göra någon big deal av det längre. Jag har mycket att säga, mer än jag får uttryck för här i den annars ganska ytliga värld jag rör mig i. För mig är livet mer än det senaste inköpet eller senaste killen jag träffat. Jag mår självklart bra då jag trivs i mina kläder som jag precis köpt, men det är inget jag väljer att prata om i första taget. Jag är tillräckligt ytlig som det är, jag behöver ingen som triggar mig att bli ännu mer fasad och yta och mindre djup.

Sedan jag flyttade hit till Bondi har mitt liv återigen tagit sig en vändning. Det jag någonstans alltid vetat har gjort sig bekräftat igen. Det spelar ingen roll vilken standard du har, vilken status, hur mycket pengar, eller vart du bor - så länge du inte är tillfreds med andra aspekter i livet så kommer du inte nå din fulla potential och få ut det mesta av livet. Jag har det bra, det vet jag. Jag pratar mer om iakttagande jag gjort på människor runtomkring mig som anses "ha allt" men i mina ögon i själva verket inte har någonting. Vad är meningen med att ha ett underbart liv, om du inte vet hur det är att uppleva det underbara?