Eat Pray Love
Det handlar om balans. Om att hitta balans i sig själv och att våga tappa den balansen för kärlek. Att stå på egna ben men våga tappa fotfästet.
Jag grät. Vet inte varför, men tårarna bara kom. Under vissa stunder kom de helt oväntat, bara rann liksom ned utan att jag ens tänkte på varför jag grät. Och det vet jag fortfarande inte riktigt.
Det känns som att jag konstant kämpat mot något i mitt liv. Oftast har det varit något ansiktslöst och väldigt ofta även syfteslöst och det har varit så tröttsamt. Jag ville bara sluta kämpa och börja leva. Packa väskan, dra iväg och "hitta mig själv" som så många vackert uttrycker det. Trodde att jag skulle hitta mig själv i Sydney. Men det krävdes mer än så. Mitt unika jag hittades på en moppe i Thailand med min älskade mor bakom mig. Tårarna rann, jag skyllde på vinddraget trots att visiret var neddraget. Det senaste halvåret har jag lärt mig att komma närmare balansen, att arbeta med mig själv och att lära mig hur jag ska manipulera min egen hjärna för att känna så som jag vill känna. Affirmera rätt saker och välja mina tankar. Intala mig själv positiva tankar och omvandla tankarna till energi. Och det har fungerat.
Kanske var det just detta som fick tårarna att rinna inne i biosalongen? Att jag kände igen mig själv, min resa att hitta mig själv. Eller liknelsen med min mor som bröt sig loss och tog ett jättekliv ut på den tunna isen, med hopp om en nystart på helt egna ben?
Just nu känns livet väldigt oklart och Eat Pray Love planterade många små frön i mitt huvud. Ännu fler kamper. Mer påtagligt än förr. Jag vet inte om det är staden, om det är det faktum att jag lever min dröm och inte riktigt kan hantera det. Eller om det handlar om det jag lämnade där hemma och all osäkerhet som finns kvar där. Jag tror att det är en blandning av allt. Och jag har inga svar. Jag har ingen kontroll. Och det gör mig helt och fullt livrädd.
Jag måste upprepa orden för mig själv: "Titta ned på dina handleder. Hitta balansen. Fokusera på den positiva energin på höger handled, men glöm inte bort den negativa på den vänstra. Hitta mellanvägen. Öppna ögonen och lev idag"
Tobias Holmberg
Jag älskar dig.
Keep walking, never look back
Ibland smyger sig samvetet på och jag undrar vad jag gör så långt bort ifrån de som jag älskar högst av allt i mitt liv. De som funnits där fram tills idag, samma personer som kommer finnas där fram tills den dagen showen är över. Men något som jag alltid förespråkat är att gå sin egen väg och göra det som gör var människa lycklig. För mig handlar det om att hjälpa sig själv, innan man kan hjälpa andra. Jag måste först få på mig min egen syrgasmask, innan jag kan hjälpa mina medpassagerare. Att finnas där för mig själv, innan jag kan finnas där för andra. Men det är svårt. När man har något så nära, men ändå så långt bort. Samvetet ligger hela tiden i bakhuvudet, om nätterna bereder det dåliga samvetet ibland ut sig och agerar huvudkudde. Ibland ställer jag mig frågan; vad gör jag egentligen här? Det är logiskt att man drar sig till den plats där man en gång startade sitt liv. Men samtidigt, människor kommer och går och varför inte njuta av det liv vi lever för stunden istället för det inrutade liv som många av oss anser att vi bör leva?
Människor kommer att komma in i våra liv, vissa stannar för en stund och vissa för evigt. Vi kan aldrig påverka hur lång deras vistelse kommer att vara eller vilken inverkan de kommer att ha i våra respektive liv. Det enda vi kan göra är att lära av varandra. Lära av de korta förhållanden att inget är för evigt, att vi ibland kastar oss handlöst ut på isen och låter ödet bestämma om det kommer att bära eller brista. Av de långa förhållanden finns mycket därtill att lära, hur vi genom varandra skapar nya vägar och hur vi formas av andra likasinnade människor.
Oavsett hur långa vissa förhållanden är, så spelar de alla en stor roll i slutet av loppet. Happiness is not found at the end of the road, it's found a long the way. Så om lyckan varar för en kort sekund, eller en livstid - det spelar ingen roll. För det var lycka just då och där. Ingen annan stans. Att sörja över en avslutad relation är nödvändigt, men samtidigt det sämsta en människa kan göra. Det gäller att lära sig av det förhållandet, lägga det bakom sig och gå vidare. Starkare än förut. Med ett extra lager kött på smalbenen, redo för att ta sig an nästa kick-boxningsmatch.
2
Det är två saker som slagit mig..
1. Att bråka är som ett hårt träningspass. Det tär på en, så som musklerna tärs sönder under hård ansträngning. Men efteråt, då läker musklerna och gör oss ännu starkare.
2. Att det är viktigt att stänga en dörr, innan man öppnar en ny. Annars blir det lätt korsdrag.
information overload
Jag är ledsen. Inte för någon av eran skull, utan för mig själv. Att jag inte uppdaterat mitt liv i skriftlig form på ett tag har resulterat i information overload och jag vet inte vart jag ska börja. Det är som ett snöre som slagit knut på sig själv hundra gånger om och jag vet inte i vilken ände jag ska börja för att reda ut allt och få någon ordning på det hela.
Livet är inte alltid en dans på rosor, som någon ytterst intelligent människa någon gång myntade. Jag har inte mycket att klaga över, mer än att jag inte kan förstå mig på hur vissa människor fungerar eller tänker. Så, vad gör jag då åt detta? Jo, jag signar upp mig för en sommarkurs som kostar skjortan men som förhoppningsvis kommer reda ut ett och annat. Låter det flummigt? Jag har ansökt till en kort utbilning i socialt beteende/social psykologi. Det ska få mig att lära känna till människors baktankar och beteende. Vad som nu för mig ter sig en aning underligt kanske då kommer att make sense. Hoppas jag.
Därefter är det skola i mars som kommer sätta igång hjärnverksamheten på riktigt. Applied Psychology/Coaching blir det. Snart betalt och klart. Jag längtar! 3 år till dock, men jag har hela livet på mig att bli det jag vill. Ska jag jobba med något i 40 år så må det ju faktiskt vara något jag verkligen vill. Så, iväg onda tankar om studielån och hemlängtan. Här ska det studeras!
Ord och råd
√ Njut av styrkan och skönheten av din ungdom. Eller förresten, du kommer inte förstå kraften och skönheten i din ungdom tills de har bleknat, men tro mig om 20 år kommer du titta tillbaka på bilder av dig själv och minnas på ett sätt du kan inte greppa nu hur mycket möjligheten låg framför dig och hur fantastisk du såg ut. Du är inte tjock som du tror.
√ Oroa dig inte för framtiden. Eller oroa dig, men kom ihåg att oroande är lika effektivt som att försöka lösa en algebra ekvation genom att tugga tuggummi.
√ Var inte vårdslös med andra människors hjärtan, stå inte ut med människor som är vårdslös med dina.
√ Slösa inte din tid på avundsjuka. Ibland är man framför, ibland är man bakom.Tävlingen är
lång, och i slutändan är det bara med dig själv som du tävlar.
√ Kom ihåg komplimanger du får, glöm förolämpningar.
√ Håll dina gamla kärleksbrev, släng din gamla kontoutdrag.
√ Känn ingen skuld om du inte vet vad du vill göra med ditt liv. Det mest intressanta människor jag vet visste inte vid 22 vad de ville göra med sitt liv, några av de mest intressanta 40-åringar jag känner vet fortfarande inte.
√ Kanske kommer du att gifta sig, kanske kommer du inte. Kanske har du barn, kanske kommer du inte. Kanske kommer du skilsmässa på 40, du kanske får dansa Funky Chicken på din 75. bröllopsdag.
√ Vad du än gör, gratulera inte dig själv för mycket eller kritisera dig själv heller. Dina val är femtio procents chans, så är alla andras också.
√ Njut av din kropp: använd den på alla sätt du kan. Var inte rädd för det eller vad andra tycker om det, det är den
största instrument du någonsin kommer att äga.
√ Dansa... även om du har ingenstans att göra det men i ditt eget vardagsrum.
√ Läs instruktionerna (även om du inte följer dem).
√ Läs inte skönhetstidningar, de bara kommer att få dig att känna ful.
√ Lär känna dina föräldrar, du vet aldrig när de är borta för gott.
√ Oroa dig inte för framtiden. Eller oroa dig, men kom ihåg att oroande är lika effektivt som att försöka lösa en algebra ekvation genom att tugga tuggummi.
√ Var inte vårdslös med andra människors hjärtan, stå inte ut med människor som är vårdslös med dina.
√ Slösa inte din tid på avundsjuka. Ibland är man framför, ibland är man bakom.Tävlingen är
lång, och i slutändan är det bara med dig själv som du tävlar.
√ Kom ihåg komplimanger du får, glöm förolämpningar.
√ Håll dina gamla kärleksbrev, släng din gamla kontoutdrag.
√ Känn ingen skuld om du inte vet vad du vill göra med ditt liv. Det mest intressanta människor jag vet visste inte vid 22 vad de ville göra med sitt liv, några av de mest intressanta 40-åringar jag känner vet fortfarande inte.
√ Kanske kommer du att gifta sig, kanske kommer du inte. Kanske har du barn, kanske kommer du inte. Kanske kommer du skilsmässa på 40, du kanske får dansa Funky Chicken på din 75. bröllopsdag.
√ Vad du än gör, gratulera inte dig själv för mycket eller kritisera dig själv heller. Dina val är femtio procents chans, så är alla andras också.
√ Njut av din kropp: använd den på alla sätt du kan. Var inte rädd för det eller vad andra tycker om det, det är den
största instrument du någonsin kommer att äga.
√ Dansa... även om du har ingenstans att göra det men i ditt eget vardagsrum.
√ Läs instruktionerna (även om du inte följer dem).
√ Läs inte skönhetstidningar, de bara kommer att få dig att känna ful.
√ Lär känna dina föräldrar, du vet aldrig när de är borta för gott.
√ Skapa dig en familj med de som står dig närmast och de som du själv väljer att tillbringa ditt liv med
√ Var snäll mot dina syskon: de är dina bästa länk till ditt förflutna och de människor som mest benägna att hålla med dig i framtiden.
√ Förstå att vänner kommer och går, men vad en dyrbar vän faktiskt betyder.
√ Var snäll mot dina syskon: de är dina bästa länk till ditt förflutna och de människor som mest benägna att hålla med dig i framtiden.
√ Förstå att vänner kommer och går, men vad en dyrbar vän faktiskt betyder.
√ Arbeta hårt för att överbrygga klyftorna och geografi och livsstil, eftersom ju äldre man blir, desto mer behöver du de människor du kände när du var unga.
√ Res
√ Acceptera vissa oförytterliga sanningar: priser kommer att stiga, politiker flörta, du kommer också att bli gammal, och när du blir gammal kommer du att fantisera om att när du var ung var priserna rimliga, politikerna var ädla och barn respekterade de äldre.
√ Respektera dina äldste.
√ Förvänta dig inte att någon annan ska försörja dig. Kanske har du en fond, kanske du har en rik make,
men du vet aldrig när den ena kan ta slut.
√ Bråka inte alltför mycket med ditt hår eller av den tid du är 40, kommer det att se 85.
√ Var försiktig vars råd du köper, men ha tålamod med dem som levererar det. Råd är en form av nostalgi;
dispensering det är ett sätt att önska det förflutna från avyttringen - torka bort det, måla över de fula delarna, och återanvända det för mer än det är värt.
√ Res
√ Acceptera vissa oförytterliga sanningar: priser kommer att stiga, politiker flörta, du kommer också att bli gammal, och när du blir gammal kommer du att fantisera om att när du var ung var priserna rimliga, politikerna var ädla och barn respekterade de äldre.
√ Respektera dina äldste.
√ Förvänta dig inte att någon annan ska försörja dig. Kanske har du en fond, kanske du har en rik make,
men du vet aldrig när den ena kan ta slut.
√ Bråka inte alltför mycket med ditt hår eller av den tid du är 40, kommer det att se 85.
√ Var försiktig vars råd du köper, men ha tålamod med dem som levererar det. Råd är en form av nostalgi;
dispensering det är ett sätt att önska det förflutna från avyttringen - torka bort det, måla över de fula delarna, och återanvända det för mer än det är värt.
Vegan
Vad hände med att vara sig själv för en stund? Norrlands Guld, ta dig hit och fyll mina nära och kära med din dryck tills de hittat sig själva och står för vilka de egentligen är!
Jakten är det som tillfredsställer jägaren. När bytet ligger och sprattlar på marken är det över, det sista andetaget är taget och det nyss fullt levande djuret är numer ett minne blott.
Jag undrar vad det är hos oss människor som triggar denna tanke. Det är som om jag är en varg som jagat ned sitt byte, men sedan väljer att lämna det det åt sidan och leta efter något bättre. Mörare kött. Eller kanske vegetariskt. Ja, jag är som en vegan-varg som jagar och jagar men när jag sedan fällt mitt byte och sugit liv ur halspulsådern så inser jag att det är kött, som jag inte ens äter. Borde jag inte göra en genomgående undersökning av det potentiella bytet först?
...
Jag har hittat en vän som jag tror kommer vara en livslång vänskap. Personen ifråga är lika komplex som mig, och vi två tillsammans skulle kunna göra nya Mia & Klara. Filmat direkt ur verkligheten. Våra filosofiska stunder över en kaffe (och kaka) är oslagbara, och jag är så glad att jag fått chansen att lära känna denna individ.
Carro Rafstedt.
Vägval = ångest
När man tror att livet inte kan bli bättre. Då kommer ångesten påkrypandes. När man knåpat ihop det mesta. Alla pusselbitar har hittat sin plats och livet är frid och fröjd. Då - PANG!!! Där kom den där väggen igen. Folk säger att man går in i väggen. Jag tror mer på att det är väggen som kommer och slår ned oss i backen.
Valmöjlighet skapar ångest. Det är konstaterat. Förr när man valde tandkräm kanske det fanns ett, max två märken att välja mellan. Nu finns det ett trettiotal. Vilken passar mig och min munhygien? Vilket bredband sparar jag in mest pengar på att teckna upp mig med? Blir jag lurad nu genom att signa upp 12 månader? Vart kan jag få tag på en bra bil utan att bli lurad på kuppen? Vilken bil avspeglar min personlighet? Vilken utbildning ska jag ta? Vilken kommer se bäst ut på pappret? Vad ska jag ha till lunch? Vilken diet bör jag följa? Vilken träningsform ska jag köra på i år? Ica eller Konsum? Expressen eller Aftonbladet? Vilken kö kommer gå snabbast? Vilket parti ska jag rösta på?
När vi väljer den ena, utesluter vi den andra. Vi blir rädda för felval. I och med att vi lever i ett land där vi nästintill kan välja precis allt, så skapar vi oss också en enorm ångest genom att alltid ifrågasätta våra val. Ibland vill jag bara att någon ska bestämma åt mig vart jag ska i livet. Men det kanske inte vore lika kul att leva så. Jag tror att vägvalen redan är förutsedda och vart jag än kommer att gå så kommer det finnas en mening med det.
Citat från Trainspotting
Choose life. Choose a job. Choose a career. Choose a family. Choose a fucking big television, Choose washing machines, cars, compact disc players, and electrical tin openers. Choose good health, low cholesterol and dental insurance. Choose fixed- interest mortgage repayments. Choose a starter home. Choose your friends. Choose leisure wear and matching luggage. Choose a three piece suite on hire purchase in a range of fucking fabrics. Choose DIY and wondering who you are on a Sunday morning. Choose sitting on that couch watching mind-numbing sprit- crushing game shows, stuffing fucking junk food into your mouth. Choose rotting away at the end of it all, pishing you last in a miserable home, nothing more than an embarrassment to the selfish, fucked-up brats you have spawned to replace yourself. Choose your future. Choose life... But why would I want to do a thing like that?
Livet blir inte alltid som man tänkt sig..
Igår vaknade jag till hemska nyheter, någon från jobbet hade kört ihjäl sig i en motorcykelolycka. Det finns två killar på jobbet som kör motorcykel, jag jobbar sida vid sida med en av dem, Marco. När jag ringde min chef för att höra om det var han eller den andra killen, så visade det sig att det inte var Marco utan Pierre.
Pierre var en av Australiens bästa bartender och vann förra året Bartender of The Year och representerade Australien i VM. Han var så fruktansvärt omtyckt och bara 23 år gammal försörjde han hela sin familj genom sitt jobb. All min kärlek och tankar går till hans familj. Pierre berättade för mig att hans dröm var att få ägna all sin tid åt motorcyklar, men att han var tvungen att jobba hårt nu ett tag framöver för att kunna försörja sin familj. Sen skulle han ta tag i sin egen dröm. Men livet tog sig en egen sväng, och drömmen blev aldrig uppfylld.
Igår samlades vi alla på en bar för att hylla Pierre. Det var så otroligt många som kom. Stämningen var så konstig. Den gick nästan att ta på. Man visste inte vad man skulle säga, alla stod med tårar i ögonen och ett glas i handen, men ingen visste vad de skulle säga. När Marco kom in i rummet kunde jag inte hålla mig längre. Jag som trott att det var han som gått bort först, men sedan stod han där. Vi bråkade senast jag såg honom, och jag hade förklarat för alla hur jobbig jag tycker Marco är. Men nu när jag såg honom kunde jag inte känna mer kärlek. För att han är vid liv.
På lördag är det begravning, om det var jobbigt igår så kommer det bli värre på lördag. Livet är inte rättvist ibland. Och även hur mycket jag än vill se att det finns en mening med allt, så är det svårt i lägen som dessa.
Pierre, vila i frid.
I've got no words
Jag känner mig socialt utbränd. Det är träffar hit och möten dit, lunch och sedan middag. Kaffe och kaka, sedan promenad. Ibland blir det fika innan frukost. Ibland middag innan lunch. Lediga dagar i solen gör mig rastlös och jag måste ut och springa.
Inget att klaga på, jag vet. Men även om jag är ledig tre dagar i streck och planerar att stressa ned så är det totalt omöjligt. Den inre stressen om framtidsval går mig på nerverna. Och hur mycket jag tänker på att leva för dagen så måste vissa beslut tas innan det är försent.
Som det ser ut så blir det ännu tre år till här nere. Från och med Mars. Så tre och ett halvt från och med nu. Jag vill ha mitt permanenta visum, möjligheten att ta sig in och ut ur landet utan att oroa sig för att inte kunna stanna.
Är det inte lite spännande att tänka på framtiden egentligen? Tre och ett halvt år till säger jag nu. Det kan bli mindre, det kan bli mer. Just nu känner jag dock att jag aldrig vill här ifrån. Ännu en anledning till detta är förståss min nya man. Men, jag vet man ska inte ropa hej. Det kan förändras. Jag vet. Men just nu har jag känslan av att det kommer få förbli så här för ett tag. En stund i alla fall.
Inget att klaga på, jag vet. Men även om jag är ledig tre dagar i streck och planerar att stressa ned så är det totalt omöjligt. Den inre stressen om framtidsval går mig på nerverna. Och hur mycket jag tänker på att leva för dagen så måste vissa beslut tas innan det är försent.
Som det ser ut så blir det ännu tre år till här nere. Från och med Mars. Så tre och ett halvt från och med nu. Jag vill ha mitt permanenta visum, möjligheten att ta sig in och ut ur landet utan att oroa sig för att inte kunna stanna.
Är det inte lite spännande att tänka på framtiden egentligen? Tre och ett halvt år till säger jag nu. Det kan bli mindre, det kan bli mer. Just nu känner jag dock att jag aldrig vill här ifrån. Ännu en anledning till detta är förståss min nya man. Men, jag vet man ska inte ropa hej. Det kan förändras. Jag vet. Men just nu har jag känslan av att det kommer få förbli så här för ett tag. En stund i alla fall.