Jag har talat och räddat min själ

Jag känner mig socialt utbränd. Det är träffar hit och möten dit, lunch och sedan middag. Kaffe och kaka, sedan promenad. Ibland blir det fika innan frukost. Ibland middag innan lunch. Lediga dagar i solen gör mig rastlös och jag måste ut och springa.

Inget att klaga på, jag vet. Men även om jag är ledig tre dagar i streck och planerar att stressa ned så är det totalt omöjligt. Den inre stressen om framtidsval går mig på nerverna. Och hur mycket jag tänker på att leva för dagen så måste vissa beslut tas innan det är försent.

Som det ser ut så blir det ännu tre år till här nere. Från och med Mars. Så tre och ett halvt från och med nu. Jag vill ha mitt permanenta visum, möjligheten att ta sig in och ut ur landet utan att oroa sig för att inte kunna stanna.

Är det inte lite spännande att tänka på framtiden egentligen? Tre och ett halvt år till säger jag nu. Det kan bli mindre, det kan bli mer. Just nu känner jag dock att jag aldrig vill här ifrån. Ännu en anledning till detta är förståss min nya man. Men, jag vet man ska inte ropa hej. Det kan förändras. Jag vet. Men just nu har jag känslan av att det kommer få förbli så här för ett tag. En stund i alla fall.