Keep walking, never look back
Ibland smyger sig samvetet på och jag undrar vad jag gör så långt bort ifrån de som jag älskar högst av allt i mitt liv. De som funnits där fram tills idag, samma personer som kommer finnas där fram tills den dagen showen är över. Men något som jag alltid förespråkat är att gå sin egen väg och göra det som gör var människa lycklig. För mig handlar det om att hjälpa sig själv, innan man kan hjälpa andra. Jag måste först få på mig min egen syrgasmask, innan jag kan hjälpa mina medpassagerare. Att finnas där för mig själv, innan jag kan finnas där för andra. Men det är svårt. När man har något så nära, men ändå så långt bort. Samvetet ligger hela tiden i bakhuvudet, om nätterna bereder det dåliga samvetet ibland ut sig och agerar huvudkudde. Ibland ställer jag mig frågan; vad gör jag egentligen här? Det är logiskt att man drar sig till den plats där man en gång startade sitt liv. Men samtidigt, människor kommer och går och varför inte njuta av det liv vi lever för stunden istället för det inrutade liv som många av oss anser att vi bör leva?
Människor kommer att komma in i våra liv, vissa stannar för en stund och vissa för evigt. Vi kan aldrig påverka hur lång deras vistelse kommer att vara eller vilken inverkan de kommer att ha i våra respektive liv. Det enda vi kan göra är att lära av varandra. Lära av de korta förhållanden att inget är för evigt, att vi ibland kastar oss handlöst ut på isen och låter ödet bestämma om det kommer att bära eller brista. Av de långa förhållanden finns mycket därtill att lära, hur vi genom varandra skapar nya vägar och hur vi formas av andra likasinnade människor.
Oavsett hur långa vissa förhållanden är, så spelar de alla en stor roll i slutet av loppet. Happiness is not found at the end of the road, it's found a long the way. Så om lyckan varar för en kort sekund, eller en livstid - det spelar ingen roll. För det var lycka just då och där. Ingen annan stans. Att sörja över en avslutad relation är nödvändigt, men samtidigt det sämsta en människa kan göra. Det gäller att lära sig av det förhållandet, lägga det bakom sig och gå vidare. Starkare än förut. Med ett extra lager kött på smalbenen, redo för att ta sig an nästa kick-boxningsmatch.
Kommentarer
Postat av: jag
Du talar alltid i gåtor. Vad vill du? Du verkar sörja det som har varit i ditt li v o pressa dig att gå vidare...
Du verkar liksom inte ha lugn o ro. Whats eating you?
Be en bön. Det hjälper för mig. Be att Gud ska hjälpa dig m allt. Relationer, jobb osv.
Du kan testa att be till Jesus. Se om det händer något. Du är så fast i grubblerier.
Trackback