Jag är så trött på hur alla spelar allan-ballan och ska vara så coola och inte bry sig om känslor. Låtsas som att ingen kan komma åt dom, som om det regnar när någon kommer nära. Varför?
En dag är jag död. Du med. Och när vi kommer stå där på begravningen av våra vänner kommer förmodligen vi hålla ett tal. Så som förhoppningsvis någon kommer hålla ett tal på vår begravning. Ett tal fyllt av vackert beskrivande ord om hur personen som nu inte längre finns kvar var. Allt det onda kommer vara bortsuddat, och kvar har vi den finare bilden av hur människan i fråga levde på vår jord. Då är det dags att berätta för honom/henne hur pass viktig hon/han var i våra liv. Men varför vänta tills den dagen kommer för att säga något som aldrig kommer höras av människan själv?
För ett år sedan gick en kille som vi jobbat med bort. Han dog i en motorcykelolycka på väg till jobbet. 26 år. På begravningen var alla som ville välkomna. Kyrkan var överfull och över 200 människor fick vänta utanför tills ceremonin var över. Igår när jag gick igenom ett skåp med dokument på jobbet hittade jag en mapp längst ned i en hög. På mappen stod det "Pierre". Det slog mig så kraftigt. Ett år efter den fullsatta kyrkan på hans begravning så ligger hans mapp längst ned i en fet hög av produktkataloger, anställningsdokument och annat oviktigt. Är det så det kommer vara? Ett år efter sin död så är man blott en mapp? Jag må vara drastisk nu och överdramatiserar detta. Jag vet att många tänker på honom dagligen. Men sa de till honom hur pass fantastisk människa han var? Vad händer om någon som står oss nära faller bort och vi är lämnade kvar med det osagda orden? Små ord, men som kan växa sig så starka när det är för sent att säga dem.
Jag vill inte längre hålla tillbaka. Jag bär hjärtat på utsidan.
Får jag träffa dig ikväll?
Jag har ingen anledning till det
Tänkte först gå runt det, tänkte råka springa på dig
Men nu är är det bara så
Att jag orkar inte göra så
Antingen så vill du träffa mig eller så vill du det inte
Vill du det inte så går jag nog hel ut ur det
När man var liten föll man jämt
Men nu ska det vara så jävla hemskt
Så fastän du kanske bara säger ja för att vara snäll
Får jag träffa dig ikväll?
Får jag gå precis så nära
Att min axel stryker vid din arm
Jag vill inte verka jobbig eller så men jag är varm
Du ser kall ut
Får jag hoppa över orden om hur vädret kan förändras
Får jag kliva indirekt på delen om hur allt skulle kunna ändras
Dom kanske tror att vi är typ kära
Får jag gå precis så nära
Sen när vi har gått en timme
Kan vi sitta på en bar
Se hockeyn på Dovas utan att se hockeyn på Dovas
Får jag luta mig närmre precis när det blir två noll till Finland
Får jag köpa en öl till som vi gör i Norrlands inland
När vi inte kan förklara hur gärna vi vill sitta kvar
Precis såhär
Kan vi gå till en bar
När jag är med dig blir min röst så gäll
Att jag tänker och analyserar så det knakar är sedan en lång tid tillbaka omnämnt i min blogg. Samtidigt kan jag inte sluta söka svar på frågan "varför?". Jag är dock så lycklig att jag har två av mina närmaste som är så som jag. Idag var en av de här hos mig, Mary-Anne. Vi satt ute på varannan, rökte cigarretter i regnet och pratade om det som vi så ofta gör. Livet.
Vi söker båda svar på så många frågor. Vill gå till botten med allt, reda ut varenda liten detalj i våra små huvuden tills alla pusselbitar hittat sin ämnade plats. Vi kom också fram till varför. Det är för att rädda oss själva. Att inse att någon annans beteende inte har med oss att göra. Att det beror på dom. Skydda oss från onda tankar om oss själva. Vill ta reda på allt åt andra, även fast de inte är villiga att höra svaret så berättar vi gärna för dom varför de beter sig på ett visst sätt. Så att vi kan gå och lägga oss på kvällen med gott samvete. Det var inte oss det var fel på, det är dom.
En annan fråga vi ständigt söker svar på är frågan om hur pass grönt gräset är på andra sidan staketet. Vi blickar ofta in i andras liv, socialiserar oss i vida kretsar. Hoppar från en fiskskål till en annan. I vissa simmar de stora fiskarna. I andra är det fortfarande yngel. Vi vill vara så pass komplexa och flexibla att vi ibland tappar fotfästet och hamnar på land. Där ligger vi och sprattlar tills luften gått ur lungorna och vi måste hoppa i första närmsta skål igen för att överleva. Men samtidigt vill jag vara fisken som tar risken att kvävas på land, medveten om att det kan finnas andra skålar att simma i där ute i vida världen. Jag vill inte vara en stor fisk i en liten skål. Som någon så vackert en gång sa: "Fisken vet bara att den lever i vattnet efter att den redan på älvstranden".
Skriver på en uppsats om synen på gay äktenskap utifrån ett feminist- samt queer perspektiv. Det är inte tillåtet i Australien för homosexuella att ingå äktenskap. Det säger en hel del om hur konservativt detta land fortfarande är på grund av den katolska influensen på lagstiftning och syn i samhället.
Hur som helst. Inser att jag är mer queer än feminist. Tycker att hela feminist svängen gått lite väl överstyr i många moderna samhällen. Jag tror inte på att kvinnor kan. Jag tror på att alla kan. Med förutsättning att vi lever i ett västerländskt samhälle så klart. Det jag står för så som många feminister är synen på äktenskap över huvud taget. Jag ska inte säga för mycket, men har svårt att tro att jag någonsin kommer att ingå ett äktenskap. Varför behöva ett lovord från en annan människa, stå inför en grupp av människor och visa upp hur starkt ens band är till varandra. Nöd och lust. Men vad händer mellan nöden och lusten då? Alla de där dagarna som är så jävla medelmåttiga? Dagarna som passerar utan att vi lägger märke till det, då när man inte är speciellt nödig eller lustig.
Samtidigt, vill folk gifta sig - fine. Det står upp till varje individ att självt definiera vad ett äktenskap är. Oavsett om det är med en man eller kvinna. Samma kön eller motsatt. Din katt eller din hatt. Gör vad ni vill. Så länge allas viljor är hörda och ingen tar stryk. Vilken avvikelse du än har, go for it. Det är queer synen på äktenskap.
We can do it! All of us.
Kallsvettningar. Varmt men samtidigt så fruktansvärt kallt. Svetten rinner ned längs ryggraden samtidigt som kroppen skakar av frossa. Huvudet dunkar och minsta justering av huvudpositionen får en obehaglig konsekvens i form av ilningar i hjärnbalken.
Magen kniper. Tarmarna spelar sina spratt och hungern är obefintlig. Tarmarna känns ut och in, upp och ned. Sjunger i kano, fast i otakt.
Kroppen värker. Ryggen är krökt och alla muskler är som uttänjda gummisnoddar. Svårt att hålla kroppen uppe, svårt att ligga.
Matförgiftning. Jag trodde för en stund att det var så här det känns att dö. På riktigt. Torsdags morgon låg jag och försökte vagga mig själv till sömn i frossan och trodde ärligt att jag skulle dö. 40 graders feber och hallucinationer. Jag var nog lite nära i alla fall. Min doktor gjorde hembesök hos mig idag, jag fick medicin och han sa att jag bör bli bättre snart. Tack för det.