↔
Sluta dröm om det ljuva livet, vi kommer aldrig va med om det. Och be aldrig mer om ursäkt, för sakerna du aldrig gjorde. Jag vet att de bara är fantasier, och nu är han i mig. Och kommer alltid vara.
Och jag vet att allt är falskt och bedrägeri, men det struntar jag i för vi dansar och du har så mjuka läppar.
Du e bara en av många människor jag drömt om. Och du kan inte fånga Mig. Och jag kan inte fånga Dig.
Och jag vet att allt är falskt och bedrägeri, men det struntar jag i för vi dansar och du har så mjuka läppar.
Du e bara en av många människor jag drömt om. Och du kan inte fånga Mig. Och jag kan inte fånga Dig.
Bucket list
Min allra bästa vän från Aussie-land är Mary-Anne och jag är så fruktansvärt glad att jag fått den äran att lära känna henne. Många Australienare är svåra att komma nära inpå livet, man har många vänner och bekanta men få släpper in andra på djupet. Det kanske har att göra med att många kommer och går i den här staden, få är bosatta här sedan de va små och få har som tanke att alltid stanna här. I alla fall i min krets. De jag umgås med kommer från världens alla hörn, och de som är "äkta" Aussies kommer ofta från andra ställen än Sydney.
Jag fick igår ta del av Mary-Anne's pappas "Bucket list" där han listat saker han ska göra innan han dör. En av sakerna på listan är att driva en hel flock med hästar från en plats till en annan, vilket kommer ta ungefär 10 dagar. I filmen Australia gör dom samma sak, och det är så han vill göra det på gammalt vis. Jag och Mary-Anne har nu ställt upp som volontärer och kommer förhoppningsvis få vara med under dessa 10 dagar. Jag vill verkligen, det skulle vara hur underbart som helst!
Jag ska också skriva en bucket list. Nu.
Allt han rör vid blir till guld
En felklippt frisyr som inte alls avspeglar hans personlighet, som resultat av en berusad kväll då ett gäng frisörer letat modeller med långt hår för gratis klippning och styling. Ett par förstora sidenkalsonger i skrikande blå färg med texten "Hot", på grund av att allt annat godtagbart legat i den veckor gamla hög av smutstvätt. Ändå aldrig så vacker. Är det vad som kallas kärlek? Skönheten sitter i betraktarens ögon har jag hört, men någon jävla ordning måste det väl ändå va i ett parti?
Fack you
Hur vi uppfattar vissa människor ger oss möjligheten att placera dessa i så kallade "fack" och därmed får denne person en stämpel på sig. Kanske betraktas personen ifråga som lite vilsen och omotiverad, och placeras därefter in i facket med benämningen "oseriös". Eller är personen strikt och "duktig" placerar man därefter in personen i ett annat, mer ordnat fack. Ett fack för var och en av de olika personlighetstyperna man omges av. Var sak på sin plats. Därefter har man ett urval av människor i diverse fack som man kan välja och vraka mellan. Den oseriöse kan vara en hejjare på att festa, och utmärkt sällskap på pubrundan. Den seriöse kan vara den man tyr sig till då nåt gått galet, en klippa att luta sig mot i dåligt väderlag.
Hur som helst, det här med att placera människor i fack är svårt att komma ifrån, hur mycket jag personligen än vill. Det som glädjer mig är dock när människor jag placerat in i olika fack chockar mig och helt plötsligt visar sig tillhöra ett helt annat fack än det jag först tryckt in dem i. Det händer ofta och jag älskar det. Det visar att inget är svart eller vitt, det bor många personligheter i oss alla och att det första intrycket inte alltid är det rätta. Det tråkiga är dock då man ser att vissa personer gärna tillhör ett fack, och har svårt att släppa taget om deras plats i facket att de går miste om mycket som händer i de andra facken. Party-facket där många lever för dagen är ofta knöckfullt, och många från seriösa facket sneglar ofta ditåt och önskar att de vore mer som dem. "Carpe fucking diem" tänker de högt och pratar gärna om det, men gör ingenting åt att förändra sin rutinmässiga situation. Många från det oseriösa facket sneglar även de mot det fack där allt är så ordnat och städat, med tanken om att de kanske borde ta tag i sitt liv och bli mer som dem. Hur som helst, varför inte bara ta lite av alla fack och låta bli att vara så mycket antingen eller? De som känner mig vet att jag förespråkar en balans. Fest och galenskap är inte roligt sju dagar i veckan. Jobba hårt och få stressutslag på kuppen är inte heller kul. Det handlar om en balans och att finna vad som passar var och en. Så försök sluta upp med att placera folk i olika fack. I mångas ögon kan jag anses vara motiverad och driven, och hör hemma i det seriösa facket. I andras är jag en vilsen själ som inte hittat hem. Men vet ni vad det bästa är? Att jag inte behöver tillhöra något av facken, för jag har skapat mig egna lilla fack som få förstår sig på. Men det kräver jag heller inte. Att ni ska förstå alltså. Jag lever i ett ordnat kaos, där små små saker kan betyda stora stora förändringar. Vad jag menar med det vet jag nästan inte ens själv, men balansen har jag hittat och den vägleder mig och mitt fack.
Korvar & pappersbitar
Snart kommer förmodligen blogginläggen pumpas ut som om det inte fanns någon morgondag. Sätta ord på allt som går att beskriva, visualisera allt som går att föreställa sig och lite till. Provocera, argumentera och demonstrera. Min verklighet. Min sanning.
Jag skulle behöva ett minneskort inopererat i min hjärna. Det skulle underlätta att få ner alla mina tankar på papper om jag kunde tänka, spara det på detta minneskort, kopiera och klistra in det här på bloggen för att sedan publicera. Det skulle vara underbart. Nu har jag så mycket tankar och funderingar att jag nästan fäller krokben för mig själv. Liksom målar in mig själv med röd målarfärg i ett hörn. Men jag ska bli bättre på att sortera mina tankar i olika fack, för att sedan ta fram det mest relevanta och pränta ner dessa tankar i text. Kanske på rimm? Eller vers? Eller bara rakt upp och ned?
Jag har kommit till insikt om mycket på senaste. Tiden här hemma i Sverige har givit mig mycket. Mer än jag kunnat föreställa mig. Så mycket djup kärlek, men också så mycket ytlig bekantskap. Jag har insett att jag har en hel drös underbara människor omkring mig, oavsett hur långt ifrån mig de annars befinner sig så är kärleken mellan oss densamma.
Jag vill tillägna en stor portion kärlek till några män som vuxit otroligt i mina ögon. På olika vis, men med samma underbara förmåga att överaska mig positivt bara av att finnas till. Dessa män krävs det inga namn på, men jag kan samtidigt inte motstå att ge dessa män en extra klapp på axeln och väljer därför att namnge var och en. Mikael Johansson. Andreas Ridén. Tobias Holmberg. Jonas Larholm. Magnus Ridell. Fredrik Malmberg. Christoffer Hamne.
Fråga mig inte varför. Alla kräver en bakgrundshistoria och nomineringarna bör förtydliggöras med en beskrivning av var och en och deras förmåga att påverka mig positivt. Hur som helst, de är underbara män hela bunten och det finns inga ord som kan beskriva just varför jag valt att namnge just dem. Alla har olika betydelse i mitt liv. Vissa mer än andra, men de är alla unika på var sitt håll.
Kvinnor har jag gott om i mitt liv. De starkaste utav dem alla är inte helt otippat min käre mor. Men nog om det, nu var det männen som var i fokus.
För att knyta ihop säcken för idag vill jag bara citera allas vår underbara Stridsberg som jag hoppas än är i livet och strosar runt på Rimbo's torg.
- Vallbygrillen, en herrans många år sedan står jag och arbetar då Stridsberg kommer fram till luckan och beställer en korv med bröd. Han betalar med en 20-lapp, kollar konstigt på sedeln innan han sträcker över den till mig och säger: "Är det inte konstigt hur världen ser ut idag egentligen? Jag menar, att hela världen egentligen består av korvar och papperslappar? Här står jag och beställer en korv av dig, och betalar sedan med en papperslapp i form av en 20-kronorssedel. Sedan går jag hem, väntar några timmar och bajsar sedan ut en ny korv och torkar mig efteråt med en ny sorts pappersbit i form av toapapper. Är det inte konstigt? Allt består ju av korvar och papper i slutändan?"
Sedan vänder han på klacken och går sin väg, utan att säga ett ord.
Jag skulle behöva ett minneskort inopererat i min hjärna. Det skulle underlätta att få ner alla mina tankar på papper om jag kunde tänka, spara det på detta minneskort, kopiera och klistra in det här på bloggen för att sedan publicera. Det skulle vara underbart. Nu har jag så mycket tankar och funderingar att jag nästan fäller krokben för mig själv. Liksom målar in mig själv med röd målarfärg i ett hörn. Men jag ska bli bättre på att sortera mina tankar i olika fack, för att sedan ta fram det mest relevanta och pränta ner dessa tankar i text. Kanske på rimm? Eller vers? Eller bara rakt upp och ned?
Jag har kommit till insikt om mycket på senaste. Tiden här hemma i Sverige har givit mig mycket. Mer än jag kunnat föreställa mig. Så mycket djup kärlek, men också så mycket ytlig bekantskap. Jag har insett att jag har en hel drös underbara människor omkring mig, oavsett hur långt ifrån mig de annars befinner sig så är kärleken mellan oss densamma.
Jag vill tillägna en stor portion kärlek till några män som vuxit otroligt i mina ögon. På olika vis, men med samma underbara förmåga att överaska mig positivt bara av att finnas till. Dessa män krävs det inga namn på, men jag kan samtidigt inte motstå att ge dessa män en extra klapp på axeln och väljer därför att namnge var och en. Mikael Johansson. Andreas Ridén. Tobias Holmberg. Jonas Larholm. Magnus Ridell. Fredrik Malmberg. Christoffer Hamne.
Fråga mig inte varför. Alla kräver en bakgrundshistoria och nomineringarna bör förtydliggöras med en beskrivning av var och en och deras förmåga att påverka mig positivt. Hur som helst, de är underbara män hela bunten och det finns inga ord som kan beskriva just varför jag valt att namnge just dem. Alla har olika betydelse i mitt liv. Vissa mer än andra, men de är alla unika på var sitt håll.
Kvinnor har jag gott om i mitt liv. De starkaste utav dem alla är inte helt otippat min käre mor. Men nog om det, nu var det männen som var i fokus.
För att knyta ihop säcken för idag vill jag bara citera allas vår underbara Stridsberg som jag hoppas än är i livet och strosar runt på Rimbo's torg.
- Vallbygrillen, en herrans många år sedan står jag och arbetar då Stridsberg kommer fram till luckan och beställer en korv med bröd. Han betalar med en 20-lapp, kollar konstigt på sedeln innan han sträcker över den till mig och säger: "Är det inte konstigt hur världen ser ut idag egentligen? Jag menar, att hela världen egentligen består av korvar och papperslappar? Här står jag och beställer en korv av dig, och betalar sedan med en papperslapp i form av en 20-kronorssedel. Sedan går jag hem, väntar några timmar och bajsar sedan ut en ny korv och torkar mig efteråt med en ny sorts pappersbit i form av toapapper. Är det inte konstigt? Allt består ju av korvar och papper i slutändan?"
Sedan vänder han på klacken och går sin väg, utan att säga ett ord.
alive
4 veckor utan bloggande? nej, inte utan bloggande men inte här. finns liksom inte samma utrymme här som där. på nåt vis. har i alla fall haft mer att reflektera över än någonsin och inte haft samma chans att uttrycka mina känslor här som på annan plats. har blivit till att skriva ner ord på lösa blad, andra bloggar och i anteckningsblock.
att komma hem va roligare och hemskare än jag kunnat tro. vill inte tillbaka, samtidigt som jag aldrig velat mer. längtar bort men inte hem? konstigt.
nu har jag en vecka kvar i underbara sverige och kommer njuta till fullo. på måndag ska jag hoppa i vita lakan med bubbel i magen. på söndag när jag åker till flygplatsen kommer jag ta steget ned från den höga häsen och inse vart jag ska - in i studentlivets mörka korridor. därför gäller det att passa på, som jag brukar säga.
på söndag kommer jag se tillbaka på en månad så händelserik men samtidgt så tom som denna månad faktiskt varit. man har kommit till insikt om mycket och insett vilksa som är de rätta vännerna.
jag längtar till måndag. nu. men inte söndag. sen.
att komma hem va roligare och hemskare än jag kunnat tro. vill inte tillbaka, samtidigt som jag aldrig velat mer. längtar bort men inte hem? konstigt.
nu har jag en vecka kvar i underbara sverige och kommer njuta till fullo. på måndag ska jag hoppa i vita lakan med bubbel i magen. på söndag när jag åker till flygplatsen kommer jag ta steget ned från den höga häsen och inse vart jag ska - in i studentlivets mörka korridor. därför gäller det att passa på, som jag brukar säga.
på söndag kommer jag se tillbaka på en månad så händelserik men samtidgt så tom som denna månad faktiskt varit. man har kommit till insikt om mycket och insett vilksa som är de rätta vännerna.
jag längtar till måndag. nu. men inte söndag. sen.