Varför skriver du aldrig längre?
Har tappat inspiration och trovärdighet. Det som förr ekade i mitt huvud har ersatts med ihålig tomhet. Vågar inte ta mig an de stora orden. Det som en gång var skrivet i sten står nu skrivet i sanden. Låter vågorna ta dem. Ut på djupa vatten. Där ingen må finna dem igen.
Om vi ändå kunde fortsätta fantisera. Om vi ändå kunde fortsätta tro. Att en dag kommer orden att sköljas upp mot en avlägsen klippa. Och återigen förenas med sin sten.
VAD i helvete?
Jag vet att ni LÄNGE har undrat vad jag gör en vanlig tisdag. Låt mig då förklara;
Jag vaknade i morse. Hade en underbar frukost på Organics med Carro. (Notera Organisk).
Sedan var det plugg. Som gick si så där. Blev mestadels skrivandes på en bok som jag har som ett litet kul sido-projekt. Kommer antagligen inte leda någon som helst stans, men hur som.
Gjorde mig redo för jobb; smink, strumpbyxor och klänning. Tappade bort min hårsnodd, den enda jag innehar för tillfället. Blev uppsättning med hjälp av hårnålar istället.
Tog mig till jobbet. Jobbade endel, spelade poker endel, drack endel. Tills jobbet tog slut, och vad annat än fortsätta dricka skulle jag göra? Min pojkvän lever loppan i Amerikat medan jag lever livet som student. Jag valde att fortsätta kvällen.
Hemkommen nu så hände det mest otippade; jag åt min första knäckebrödmackor på år! DETTA tillfälle kommer jag minnas. Jag avnjöt mackan med en kopp stulen varmchoklad som egentligen tillhör min bortresta nya inneboende. Stulen choklad smakar bäst.
Sedan upptäckte jag något runt min vad. "Vad?" frågar ni kanske er då. "Vad" som i slutet av benet, eller "vad" som i "what"? Vad som i slutet av benet, men jag frågade mig själv faktiskt "what???!!!" när jag såg det. Min borttappade hårsnodd satt som gjutet runt min vad.
I say what vad?
Du bitterljuva tid.
Ungdomen. Känslorna som aldrig tog slut.
Sprutade känslor ur evighetens fontän. Osäkerheten. Skönheten. Skörheten. Så vackert som på film.
De sena sommarnätterna. Den första kärleken. Mobilen som ringde precis då när vi kysstes farväl. Gungorna på innergården. Mamma som störde. Jag som kom på en ursäkt. Den fuktiga kvällsluften. Den öl-doftande andedräkt som smakade Marlboro mjukpack. Doften av Clinique Happy. Motorolja från trampmoppen. Pirret i magen. Spänningen. Avundsjukan. Första fyllan. Första spyan. Första gången någon höll tillbaka håret. Sista gången nykter på fest. Vägen framåt. Blicken mot skyn. Planerna. Som aldrig blev som man tänkt sig. Beslutsångesten. Vitögat. Bekräftelsebehovet. Överkörda tår. Översvämmade tårar.
Ungdomen. Känslorna som aldrig tog slut.
Jaget. Duet. Nuet.
Snälla kom närmre.
Vi behöver inget annat.
Bara jaget. Bara duet. Bara nuet.
Lite närmre. Snälla, jag vet att vi kan.
Om vi bara vill, så kan vi se till.
Att vi kan. Ta hand om varann.
Ingen annan värme värmer likt din.
För mig närmre, jag vill ge dig min.
Tätt intill, stå där still.
Låt oss stanna för evigt, en liten stund till.
Låt inte dörrarna slås upp, låt inte vinden komma åt oss.
Det som väntar där ute är krig. Vi kommer tvingas att slåss.
Här är det frid. I denna vackra bubbla, i denna nostalgi.
Snälla låt oss stanna, låt jaget, duet och nuet. Bli vi.
I ett parallellt universum
I ett parallellt universum sitter jag nu vid ett annat köksbord, i ett annat hus, i ett annat land.
Jag funderar över liknande ting, men om andra platser, andra upplevelser, andra namn.
Det handlar om någon annan sorts kärlek, någon annan sorts vänskap, några andra slags hjärtslag.
Samma lika, fastän så annorlunda. För i detta parallella universum finns inte du, inget du&jag.
Där finns något gammalt, något nytt, något lånat, något blått.
Ett redan skrivet manus på hur allt kunnat gått.
Men nu sitter jag här i det kök som en var mitt parallella universum.
Och jag kan inte släppa tanken om hur det kunnat bli om det förblivit just det, ett parallellt universum.
