Jag hör dig le
Jag hör att du ler. Över telefonen hör jag hur dina mungipor kryper sig allt högre upp och hur ögonen glittrar. Rynkorna i ögonvrån har blivit fler och djupare över åren som gått. Men det klär dig så väl.
Du säger det aldrig rakt ut. Men jag vet. Du vill att jag kommer hem, du vill ha mig där så nära som förr. Bilden av oss som var baserad på en lös, men ack så vacker, grund. Innan den hann rasa försvann jag.
Och nu är detta minne det finaste vi har.
Jag har lärt mig utveckla nya sinnen. Så långt ifrån dig har jag lärt mig något nytt. Att höra dig le, tänka, blinka.
För du är så långt bort. För jag är så långt ifrån.
Och nu är detta samtal är det enda vi har kvar.
Kommentarer
Trackback