Jag har talat och räddat min själ

Jag hänger inte med i svängarna. Sitter med en krampaktigt tag om ratten och ser träden längst vägen bli allt suddigare i förbifarten. Springer på, skyndar hit, kommer dit. Jag har satt mig själv i denna båt. Eller bil. Men man ska ju va så här nu för tiden. 100 järn i elden på samma gång. Vinna priser och få beröm. Men sen vidare till nästa projekt. Ingen tid att stanna bilen, hoppa ur och njuta av synen. De vackra träden. Havet. Ingen tid att sitta på passagerarsidan. Alla kör sin egen bil. Helst så det ryker. Får man dock soppatorsk är det inte många som har tid att stanna upp och ge dig lift. Hur blev det så här? Där man måste gå till psykolog för att få ventilera sina starka tankar och åsikter.
Men jag är ju smeden till min egen lycka. Den största pressen av de alla. Om den bara fanns någon som kunde säga till: nu går det vara nog. Jag kanske borde bli en munk. Eller muslim.